När påven besöker Frankrike i september riktas världens blickar mot katedralen Notre-Dame och Lourdes. Samtidigt håller en mindre känd basilika en av Frankrikes mest långlivade traditioner av Mariavördnad vid liv. Basilikan har anknytning till den heliga Thérèse av Lisieux och den helige John Henry Newman, till augustinerorden och till och med till Mozart.

Av Solène Tadié 17 september 2026

Den marianska prägeln på påve Leo XIV:s apostoliska resa till Frankrike den 25–28 september framgår redan tydligt av det detaljerade program som Vatikanen har offentliggjort. Där ingår en högtidlig vesper i den nyrestaurerade katedralen Notre-Dame de Paris, som är uppkallad efter Vår Fru, följd av en helg i Lourdes, där den saliga Jungfrun 1858 uppenbarade sig 18 gånger för en ung bondflicka [Bernadette Soubirous].

Det marianska fokuset ger också anledning att rikta uppmärksamheten mot andra betydande platser för Mariavördnad runt om i landet, även om de inte ingår i programmet för det kommande påvebesöket. Många katoliker känner exempelvis till det berömda kapellet Vår Fru av den mirakulösa medaljen på Rue du Bac, där Maria sägs ha uppenbarat sig för den heliga Katarina Labouré. Men bara några steg från Parisbörsen finns ännu en plats – mindre känd men inte mindre ikonisk: basilikan Notre-Dame-des-Victoires.

Mer än 37 000 votivplattor av marmor täcker väggarna från golv till tak. Var och en uttrycker tacksamhet för en bön som blivit besvarad – en form av fromhet som ännu är levande; den senaste plattan tillkom 2021.

Helgedomen fick sitt namn som tack för en militär seger på 1600-talet. Genom århundradena har helgon, kardinaler och en lång rad författare och musiker lämnat spår efter sig här.

En rad segrar

Den återhållsamma barockfasaden på Notre-Dame-des-Victoires, inspirerad av Chiesa del Gesù i Rom, är medvetet sparsamt utsmyckad i enlighet med fattigdomslöftet hos de oskodda augustinerna, kända som petits pères, som ursprungligen ansvarade för kyrkan. Men innanför portarna ersätts stramheten av motreformationens prakt. Åtta glasmålningar lyser upp kyrkans enda skepp och bevarar en dämpad atmosfär även i fullt dagsljus. Endast koret strålar i starka färger och förgyllningar och domineras av sju monumentala målningar, varav sex skildrar scener ur den helige Augustinus liv.

Att kyrkan har överlevt från grundläggningen 1629 fram till i dag är i sig en berättelse om att den gång på gång har klarat sig igenom svåra tider. Den första avgörande händelsen var den som gav kyrkan dess namn: ett löfte som kung Ludvig XIII avlade och som infriades efter den militära segern över det protestantiska fästet La Rochelle 1628. Carle Van Loo, hovmålare hos Ludvig XV, ägnade den sjunde monumentala målningen åt Ludvig XIII. Den visar kungen när han överlämnar en ritning av den kyrka som han hade lovat att bygga åt Jungfru Maria. Det skulle dock dröja mer än ett århundrade och krävas stöd från ytterligare tre monarker innan byggnaden slutligen stod färdig 1740.

Sedan kom franska revolutionen och dess förödande antiklerikala iver. Augustinerbröderna som hade byggt kyrkan fördrevs, deras bibliotek med 40 000 volymer beslagtogs och själva byggnaden berövades sitt religiösa ändamål. Först togs den i anspråk som högkvarter för det nationella lotteriet och därefter som annex till den närbelägna börsen.

När kyrkan 1809 åter togs i bruk för katolsk gudstjänst var dess fortsatta existens långt ifrån säker. Årtionden av avkristning hade berövat församlingen mycket av dess livskraft.

Vintern 1836 började kyrkoherden, fader Charles Éléonore Dufriche-Desgenettes, överväga att lämna sin tjänst efter fyra år som inte tycktes ha burit någon frukt. När han firade mässa inför en handfull troende den 3 december samma år hörde han två gånger en röst som manade honom att viga församlingen åt Marias obefläckade hjärta. Han handlade snabbt. Inom några dagar hade han utarbetat stadgar för en böneförening för syndares omvändelse. En vecka senare deltog närmare 500 personer – tio gånger så många som brukade delta på söndagar – i föreningens första möte. Ärkebrödraskapet för Marias allraheligaste och obefläckade hjärta, som grundades den vintern, skulle så småningom få miljontals medlemmar över hela världen. Den ström av pilgrimer som föreningen drog till den tidigare så övergivna församlingen har fortsatt att växa sedan dess.

En vägg av besvarade böner

I dag räknas pilgrimerna i tiotusental. Varje tillgänglig yta inne i basilikan – väggar, pelare och till och med trappor – är täckt av votivplattor i marmor, fler än 37 000. Var och en vittnar om en nåd som katoliker tror sig ha fått genom Vår Frus förbön.

Vördnaden är dock mycket äldre än 1836 och har genom århundradena lockat en oväntat bred skara besökare. Jean-Baptiste Lully (1632–1687), den store tonsättaren vid Ludvig XIV:s hov, ligger begravd i ett sidokapell nära långhuset. Ett sekel senare gjorde den 22-årige Wolfgang Amadeus Mozart det till en vana att besöka kyrkan varje gång han var i staden. I ett brev till sin far i juli 1778 skrev han att han aldrig försummade ”att be [sin] rosenkrans, att gå till Notre-Dame des Victoires”.

Den helige John Henry Newman besökte också kyrkan för att tacka efter sin omvändelse. Detsamma gjorde Alphonse Ratisbonne, som hade upplevt sin egen plötsliga omvändelse i Rom 1842. Även Colette Willy, Georges Bernanos och Édith Piaf hör till dem som har bett innanför dess murar.

Framför allt förknippas kyrkan dock med den heliga Thérèse av Lisieux. År 1883, när Thérèse som tioåring var svårt sjuk, skickade hennes far bud till Paris och bad att en mässnovena skulle firas i Notre-Dame des Victoires för hennes tillfrisknande. Hon blev frisk och tillskrev läkningen ett leende från en staty av Jungfru Maria vid hennes säng. Fyra år senare reste hon genom Paris på väg till Rom för att be påve Leo XIII om tillstånd att som tonåring träda in i Karmel. Då besökte hon själv helgedomen. De tvivel som ännu fanns kvar om den nåd hon hade fått som barn skingrades där, skrev hon: ”Vår Fru var mycket vacker, och jag såg henne le mot mig.”

I dag ger en liten kommunitet av benediktinsystrar av Jesu heliga hjärta från Montmartre liv åt helgedomen. De arbetar tillsammans med församlingens nuvarande rektor, fader Antoine d’Augustin.

Med Notre-Dame-des-Victoires och andra Mariahelgedomar som symboler för trons beständighet i Frankrike, ett land som en gång kallades Kyrkans äldsta dotter. Nu återstår att se vilka andliga frukter historiens första augustinerpåves besök i den franska huvudstaden kommer att bära, mot bakgrund av en katolsk förnyelse som är lika oväntad som djupgående.

NC Register · Översatt till svenska av EWTN Sverige