Att svara på Guds kallelse innebär en uppoffring. Detta är det oundvikliga, personliga ”priset för lärjungaskapet”: att sätta Jesus före allt annat.

Av Terry Polakovic, 7 september 2026

Vår dotter gick fortfarande i grundskolan när vänner började säga att hon kanske hade en kallelse till ordenslivet. Till en början fäste vi ingen större vikt vid kommentarerna, men senare insåg vi att de var komplimanger. Redan som barn var hon ovanligt mogen för sin ålder, och det var uppenbart för alla i hennes närhet.

Hon var alltid en naturlig ledare, rakryggad, medkännande och empatisk. Jag minns hur hon under dagarna efter attacken mot tvillingtornen den 11 september satt ensam på sitt rum och gjorde små märken av band i rött, vitt och blått. Sedan gick hon runt i grannskapet och sålde dem och skickade intäkterna till Röda Korset.

Hon föddes bara några timmar efter att min mor plötsligt hade dött. Det var en sorgfylld och helig tid, och jag tror att Gud i det tysta lät några av min mors finaste egenskaper gå i arv till vår dotter. Deras gemensamma kärlek till de fattiga blev en del av min dotters arv. Min mor var med och grundade ett lokalt härbärge för hemlösa, och genom åren såg jag vid två tillfällen min dotter springa efter en hemlös man med 20 dollar i handen, övertygad om att han på något sätt skulle belöna hennes generositet.

Vår dotter växte upp och började på college, och därmed inleddes ett nytt skede i hennes liv. Det var då hon faktiskt började känna sig dragen till ordenslivet. När hon kom hem över julen det första året fortsatte vi vår gamla tradition att klä julgranen tillsammans. Hon pyntade den medan jag satt kvar i soffan och kom med förslag. Det var hon som hade infört den här traditionen, och vi tyckte båda om den.

Det året frågade hon mig för första gången om jag trodde att hon hade en kallelse till ordenslivet. Hon hade nyligen börjat träffa någon, och hon började gråta. Frågan gjorde henne uppenbart upprörd, så jag svarade att jag inte trodde det.

De följande två jularna blev ungefär likadana. Hon satte upp julgranen och vi delade våra tankar med varandra. Hon hade ännu inte fått klarhet i frågan om en kallelse till ordenslivet, så vi talade helt enkelt om vad en sådan kallelse skulle kunna innebära för henne.

Hon oroade sig för att förlora sina vänner. Hon visste att hon aldrig skulle gifta sig och få en egen familj. Hon värdesatte sin självständighet och undrade om hon skulle förlora den. Hon oroade sig också för att behöva byta namn.

Men framför allt funderade hon högt över hur det skulle vara att ge hela sitt liv åt Jesus. Vad skulle han begära av henne? Att svara på hans kallelse skulle kräva en uppoffring. Det är det oundvikliga, personliga ”priset för lärjungaskapet”. Det kräver att Jesus sätts före allt annat.

I julklapp under hennes sista år på college gav vi henne en biljett så att hon kunde besöka klostret där systrarna bodde. Hon kände sig illa till mods och tvekade inför resan. Hon fällde till och med några tårar.

Vi hörde inte ifrån henne på fyra dagar. Sedan ringde hon och berättade att hon hade stortrivts där. Vi blev häpna. Vår dotter, som annars var en mästare på att skjuta upp saker, praktiskt taget rusade hem för att skriva sin ansökan om inträde. Hon fick sitt antagningsbrev före månadens slut.

Då insåg jag till slut att hennes kallelse skulle ha ett pris inte bara för henne, utan också för min man och mig. Vi gav bokstavligen bort henne till en värld som vi inte helt förstod. Det gjorde mig sorgsen att veta att hon skulle kalla någon annan ”Moder”. Hon skulle inte längre pynta vår julgran. Listan kunde göras hur lång som helst, och det skulle kräva en uppoffring från vår sida.

En del av denna erfarenhet som gjorde mig mest ödmjuk var att se henne ge bort alla sina ägodelar, däribland allt som vi hade gett henne under årens lopp. Natt efter natt gick hon igenom sina tillhörigheter och fäste på varje sak en lapp med någon annans namn.

Hon gav bort sina basebollkepsar, gamla biobiljetter och alla minnessaker som hon hade samlat på sig sedan hon var barn. Allt gick till vänner som stod henne nära. Sin käraste ägodel sparade hon till sist – det blå nagellacket.

Till slut var det dags att ta farväl. Nu var det min tur att gråta, och jag grät. Jag grät hejdlöst. Den vackra lilla flickan, nu en vacker ung kvinna, som Gud hade gett oss för att lindra sorgen efter min mors död återvände för att arbeta i hans vingård som syster Maria Paris i kongregationen Religious Sisters of Mercy.

Som sagt har lärjungaskapet ett pris.

Men jag antar att lärdomen är denna: När jag ser tillbaka på det jag just har skrivit är det bara en fråga som verkligen betyder något: Har priset varit värt det vi har fått tillbaka – i hennes liv och i våra? Den som själv bär priset känner både svaret och glädjen.

NC Register · Översatt till svenska av EWTN Sverige