Av Bénédicte Cedergren (National Catholic Register), 7 augusti 2026

Från VM-stjärnan Erling Haaland till Nobelpristagaren och författaren Sigrid Undset – ett möjligt framtida helgon – väcker Norges kristna arv uppmärksamhet på nytt. Pilgrimer ger sig ut i Sankt Olofs fotspår, kungen som kristnade en nation.

Efter en historisk insats i fotbolls-VM drog Norges landslag världens blickar till detta skandinaviska land – och, kanske genom försynens ledning, till ett av dess viktigaste helgon.

Framgångsrika idrottare världen över använder ofta sina inkomster till att köpa lyxvaror åt sig själva. Erling Haaland, det norska landslagets bäste målskytt och flerfaldig vinnare av Guldskon, gick en annan väg: han köpte ett sällsynt manuskript från 1500-talet om Norges fornnordiska kungar och skänkte det till biblioteket i sin hemstad.

Heimskringla från 1000-talet, som skrevs på Island på fornnordiska, består av flera sagor. I centrum står Óláfs saga helga, ”Sagan om Sankt Olof”, som skildrar den norske kungens liv, 15-åriga regeringstid, omvändelse och martyrdöd. Han hade en gång varit vikingakrigare.

Sagan – som av sig själv upptar nästan en tredjedel av hela verket – berättar hur kung Olof från sitt kungasäte i Nidaros, dagens Trondheim, förenade sitt välde och drev på kristnandet av Norge.

Haaland är inte den enda som riktar förnyad uppmärksamheten mot Sankt Olofs arv. Nyheten att en helgonförklaringsprocess har inletts för den norska författaren Sigrid Undset har också väckt nytt intresse. Vi ser att i Nobelpristagarens hyllade medeltidstrilogi Kristin Lavransdotter vallfärdar den fiktiva huvudpersonen Kristin till Sankt Olofs helgedom i Trondheim för att göra bot. Resan bygger på den verkliga traditionen att vandra flera hundra kilometer för att be vid den helige kungens grav.

När biskop Fredrik Hansen av Oslo i Selja tillkännagav att Undsets helgonförklaringsprocess hade öppnats, berömde han hennes litterära arv: ”Genom sina många böcker har hon format otaliga troende, inspirerat dem att leva i Kristus och vittnat om våra medeltida helgon.”

Tack vare den ökade globala uppmärksamheten tycks Sankt Olof-pilgrimsfärden till Trondheim nu ha fått ett uppsving.

Regan Quigley från Pennsylvania, som nyligen själv gjorde pilgrimsfärden, berättade hur djupt hon berördes av Sankt Olofs liv och iver och hur hon började fråga sig: ”Varför Norge? Varför nu? Vad är det som händer?”

”Om jag skulle gissa skulle jag säga att det är för att Herren ser sitt folks och världens behov”, sade hon till Register. ”Han ser också var det finns skönhet och tillfällen att bli välsignad, och han vill dra människor dit så att de får ta emot dessa välsignelser.”

En del av trons återuppvaknande i Skandinavien

Relikerna efter Sankt Olof, som levde omkring 995–1030, tros vila i den medeltida Nidarosdomen, som har blivit ett av de viktigaste pilgrimsmålen i Nordeuropa.

Sedan 2002 har den nationella katolska ungdomsorganisationen Norges Unge Katolikker (NUK) bidragit till att återuppliva den gamla pilgrimstraditionen till Nidarosdomen – en färd som nu lockar en ny generation pilgrimer även från länder utanför Norge.

Tidigare i år ledde dominikanpatern Gregory Pine en grupp på 15 pilgrimer från olika länder och med skilda bakgrunder på den urgamla pilgrimsfärden till Trondheim.

Gabriele Silva, 32, ursprungligen från Rio de Janeiro, berättade för Register att han efter nästan två år i Sverige, där han återupptäckte den tro han hade glidit bort från, blev alltmer medveten om det han beskrev som ”trons återuppvaknande i Skandinavien”.

”Och det inspirerade mig”, förklarade han, ”för jag kände en så stark tro där att jag förstod att jag gav mig in i något gott.”

Inbjudan att vandra till Trondheim var något helt nytt för honom, men också spännande. ”Jag visste inte mycket om Sankt Olof, men jag kände till det som hände i regionen och tyckte att det var mycket vackert att få vara en del av det.”

Även andra pilgrimer delade känslan av att vara en del av något större.

Mary O’Brien, 26, från Irland, såg pilgrimsfärden som en del av ett bredare ”återuppvaknande av kristendomen i Skandinavien”. Hon berättade för Register att också hon inspirerades av möjligheten ”att vara en del av det, om än på mitt eget mycket lilla sätt”.

Hon hade visserligen gjort åtskilliga pilgrimsfärder i Europa tidigare, men kände sig ”verkligen dragen till Sankt Olof-pilgrimsfärden just för att den var lite mindre känd”. Det lockade henne att färden skulle gå genom mer avlägsna trakter, vara mindre välbesökt och ge större utrymme för tystnad och bön.

Med utgångspunkt i Berkåk, en veckas vandring från Nidarosdomen, gav sig pilgrimerna ut på en vacker men fysiskt krävande färd. Dagsrytmen präglades av tystnad på morgonen, daglig mässa och tillbedjan samt av bönestunder i lutherska kyrkor – katolska kyrkor är svårare att finna längs pilgrimsleden – eller på andra platser som lämpade sig.

”Att Kristus blev närvarande var vi än samlades”, sade O’Brien, ”och kom för att bo mitt ibland oss var vi än råkade befinna oss, var något mycket särskilt.”

För några av pilgrimerna innebar färden till Nidaros att en önskan de hade burit på i åratal gick i uppfyllelse.

Dominikansystern Maria Joseph från USA var en av dem. Hon berättade för Register om sin fascination för Norge under barndomen – en fascination som först väcktes av OS i Lillehammer 1994, Sigrid Undsets hemstad: ”Herren planterade på sätt och vis denna längtan i mitt hjärta.”

För henne gjorde Kyrkans historia i landet pilgrimsfärden ännu mer betydelsefull. Hon fick veta att katolicismen förbjöds i Norge efter reformationen 1537 och att offentliga katolska gudstjänster var förbjudna i århundraden. Förtrycket satte också stopp för den gamla pilgrimsleden, Sankt Olofsleden, till Nidaros.

”Kyrkan var verkligen tvungen att bygga upp sig från grunden”, konstaterade hon. ”Jag tror att det som nu på vissa sätt börjar bära frukt är de senaste hundra årens arbete med att bygga upp Kyrkan på nytt.”

Att lära känna Sankt Olof

De flesta av de 15 pilgrimerna hade bara hört talas om Sankt Olof ”som den store kungen som kristnade det då hedniska Skandinavien”. Under pilgrimsfärden ägnade gruppen sig åt att ”läsa om delar av hans liv och lära känna honom medan de vandrade”, sade O’Brien.

”Jag hade ingen aning om vad denna pilgrimsfärd skulle föra med sig: att vandra till ära för ett helgon jag inte kände, i ett land där jag aldrig hade varit, tillsammans med en grupp på omkring 15 personer, av vilka jag nästan inte hade träffat någon”, berättade Quigley, en av pilgrimsfärdens organisatörer för Register.

”Jag hade intrycket – och det visade sig vara sant – att det bästa sättet för mig att lära känna honom skulle vara att åka dit, vandra Sankt Olofsleden till Trondheim och träffa människor längs vägen som kände honom bättre än jag.”

Olika delar av Sankt Olofs historia berörde deltagarna.

”Jag beundrar den enighet han skapade”, sade Silva. ”På den tiden fanns det många åtskilda stammar och jarlar [regionala hövdingar och ledare] som ständigt låg i krig med varandra.”

Han betonade att Sankt Olof är ”fortfarande en gestalt som är gemensam för både den lutherska kyrkan och Katolska kyrkan. På så sätt känns det som om han ännu förenar människor i Norge. Jag tycker mig se hur kristna enar sig för att hjälpa ett mycket sekulärt land att möta de utmaningar som sekularismen medför.”

Pilgrimsfärden avslutades med att deltagarna fick möta biskop Erik Varden av Trondheim. Hans pastorala arbete och närvaro på nätet har gjort att intresset för landet ökat, sade O’Brien.

Syster Maria Joseph betonade att en av resans höjdpunkter ”var att välkomnas av biskop Varden i slutet av pilgrimsfärden”. Han ”firade en votivmässa till Sankt Olofs ära vid Sankt Olofs altare i den katolska katedralen och välsignade oss med en relik av helgonet”.

”I efterhand insåg jag att vi på sätt och vis kom till Norge i en tid då kristendomen är i rörelse där”, sade Quigley. Biskopen bekräftade detta: ”Det är fortfarande ett mycket sekulärt land, men det saknas inte kristna idéer eller kristen rörelse. Herren är närvarande. Det sker i det tysta, men det händer saker.”

”Att katolicismen i Norge förföljdes så länge – den var förbjuden och även själva pilgrimsfärden var förbjuden under många år – och att detta tidigare var något man inte kunde göra, gör det ännu mer lockande att återuppliva traditionen”, sade O’Brien.

Sankt Olofs budskap till vår tid

”Som yngre katoliker vill vi ta vår tro på allvar och återvända till rötterna”, sade Sander Floriaan Groenewoud, 30, från Nederländerna. Det är en trend som han ser i hela Europa.

”När jag kommer till Nederländerna, Tyskland eller Belgien märker jag att de flesta unga katoliker återupptäcker kärleken till sitt arv och till sina länder”, sade han och underströk en känsla av patriotism som han menar har gått förlorad i tidigare generationer.

Ur det perspektivet är Sankt Olofs dragningskraft lätt att förstå, tillade han. ”Han är trots allt en vikingakung, och jag kan tänka mig att det verkligen tilltalar unga katoliker som vill kämpa – inte i fysisk mening, utan kämpa hårt för Gud.”

Syster Maria Joseph, som undervisar i årskurs sex, förklarade att hon ”verkligen kom honom närmare” och instämde i att Sankt Olofs identitet som viking har en särskild dragningskraft. ”Om jag berättade för mina elever att det fanns ett helgon som var viking tror jag att de skulle tycka att det var riktigt häftigt.”

”Tanken att det kan finnas hopp för någon som verkligen varit inblandad i sådant som vi betraktar som de mest förkastliga handlingarna, och att han ändå kunde vara ett helgon, tror jag är tilltalande”, framhöll dominikansystern och noterade att kungliga helgon oftare blir ihågkomna för sina kärleksgärningar, allmosor och tjänst bland de fattiga.

”Jag är säker på att Olof gjorde sådant på sin tid efter omvändelsen, men det är inte det första man tänker på när det gäller honom. Bilden av honom med yxan är det människor minns först.”

När tusenårsdagen av hans död år 1030 närmar sig sade dominikansystern att hon tror att Sankt Olof ”framträder som en gestalt med viss betydelse för vår tid”. När hon reflekterade över vad hans arv kan erbjuda i dag frågade hon:

”Finns det något hos honom som kan tala till oss om kulturens kristnande, om att föra in ett mer kristet synsätt i vårt sätt att leva – även i vårt politiska liv?”