Av Jonathan Liedl, 12 november 2026

Om du besöker de platser i Peru där Robert Prevost – numera påve Leo XIV – verkade, så kommer de som kände den amerikanske missionären alltid beskriva honom med samma spanska ord: “amigo”.

När peruaner talar om sin tidigare ungdomsgruppsledare, kyrkoherde eller biskop som ”en vän”, betonar de ofta att Robert Prevost aldrig använde sitt höga ämbete som en ursäkt för att hålla distans till sitt folk. I stället berättar de hur han ställde sig vid deras sida, lyssnade först och bjöd in dem att delta i hans planer för pastoralt arbete och hjälpverksamhet.

”Han fick den enklaste människa att känna sig viktig”, sade biskop Edinson Farfán Córdova, som efterträdde biskop Prevost som ledare för stiftet Chiclayo och först träffade honom när Farfán var en ung augustinbroder.

Men utöver sin tillgänglighet – och det faktum att Prevost blev peruansk medborgare 2015, ett rättsligt krav för att få tjänstgöra som lokal biskop – gjorde sig den Chicagofödde missionären också älskad av Perus folk genom att ta till sig deras kultur.

Genom att välja ett peruanskt helgon till sitt skyddshelgon och till och med lära sig inkafolkets språk vann Prevost Perus folk för sig genom att visa respekt för deras seder och bruk. Det gick så långt att lokalbefolkningen började betrakta honom som en av sina egna.

”I sitt hjärta är han en sann peruan”, sade José Chancafe Neciosup, som tidigare tillhörde Prevosts församling i Trujillo.

Eller som en ordenssyster på Chiclayos gator uttryckte det: ”Han är mer peruansk än potatis” – en referens till rotfruktens ursprung i Andernas högland.

Här är några av sätten Robert Prevost tog till sig den peruanska kulturen och kom nära landets folk.

I fotspåren av Perus ”apostel”

Robert Prevost tog med sig några av sina egna fromhetsformer till Peru, däribland sin kärlek till den helige Nikolaus av Tolentino, en italiensk mystiker och augustin från 1200-talet.

Men under vägen tog han också till sig nya.

Den kanske tydligaste är den amerikanske missionärens vördnad för den helige Turibius av Mogrovejo, som var ärkebiskop av Lima, Perus huvudstad, från 1579 till 1606.

Dagen innan han biskopsvigdes i Chiclayo den 12 december 2014 tillbringade den dåvarande fader Prevost natten i bön i den närbelägna staden Zaña, framför en stor relik av den helige Turibius, ”Perus apostel”.

Det är inte svårt att förstå varför Prevost drogs till den helige Turibius, skyddshelgon för Latinamerikas biskopar. Liksom Prevost kom den spanskfödde S:t Turibius till Peru som missionär. Den helige Turibius var också känd för sin hängivenhet och omsorg om lokalbefolkningen, särskilt de fattiga, något som Prevost själv förde vidare.

”Han följer redan i hans fotspår”, sade fader David Farfán Guerrero, kyrkoherde i Zaña-församlingen, där Prevost höll bönevaka vid den helige Turibius relik.

Men Prevost tog inte bara till sig peruanska andaktsformer under sina 19 år i landet. I åtminstone ett fall har han också spelat en nyckelroll i att främja en av dem.

Som biskop av Chiclayo inledde Prevost 2019 processen för att få Vatikanens erkännande av ”Miraklets gudomliga barn”, ett påstått eukaristiskt mirakel som inträffade i Ciudad Eten 1649. Som en del av arbetet, som fortfarande pågår, lät biskopen samla in mer än 20 000 trosvittnesmål från lokalsamhället.

Biskop Prevost beskrev miraklet som ”en gåva till hela Peru” och inledde också en kampanj för att bygga en nationell eukaristisk helgedom på platsen och göra Eten till en ”eukaristisk stad”. Till projektet säkrade han ett markområde på nästan 11 hektar. Projektet befinner sig i ett dödläge, men även som kardinal i Rom uttryckte Prevost sitt fortsatta stöd för det.

Att lära sig språket

Prevost imponerade på lokalbefolkningen med sin förmåga att tala spanska; vissa sade att han talade utan brytning. Men hans försök att möta peruanerna på deras eget språk stannade inte där.

I Chiclayo anordnade stiftet kurser i quechua, ett urfolksspråk som talas i många samhällen i Anderna. Janina Sesa, som ledde hjälporganisationen Caritas under biskop Prevosts tid i stiftet, minns hur hon en dag förvånades när hon tittade på kursens anmälningslista och såg ett välbekant namn: Robert Prevost.

”Han var där som elev och ville lära sig språket för att kunna samtala mer med folket”, mindes hon. Hon berättade också hur biskopen ofta följde med Caritas medarbetare på resor till höglandet för att dela ut humanitärt bistånd.

Men Prevosts strävan att lära sig quechua började redan innan han blev biskop i Peru. Liliana Loaya Diaz mindes att Prevost redan kunde några ord och fraser när han var kyrkoherde i hennes församling i Trujillo på 1990-talet, något hon fann ”beundransvärt”.

”Han frågade mig: ’Hur säger man det här?’”, mindes hon. ”Och jag svarade: ’Kära nån, det kan väl inte vara en amerikan som talar quechua!’”

”Han var ingen skrivbordsmänniska”, tillade hon. ”Han var en handlingens man.”

Sesa sade att Prevosts vilja att lära sig quechua var ett uttryck för hans övergripande förhållningssätt, som gick ut på att lära känna hjorden han tjänade.

”Jag tror att hans åtta år här i vår stad också gav honom möjlighet att lära känna allt det som en Chiclayobo kan uppskatta – från maten till den mänskliga sidan”, sade hon.

Smak för det peruanska köket

Om “vägen till en mans hjärta är genom magen”, vinner man ett folks hjärtan genom att äta deras mat. Prevost var känd för att tycka om amerikansk mat under sin tid i Chiclayo, däribland pannkakor till frukost och en och annan äppelpaj, men han såg också till att äta peruansk mat.

Biskopen var till exempel stamgäst på Trébol, en lokal restaurang i Chiclayo som ligger rakt över gatan från Mariakatedralen.

Där var biskop Prevost känd för att föredra en särskild peruansk frukosträtt: frito chiclayano, en rätt med stekt fläskkött.

Eduard Montoya Altamirano, som äger Trébol, minns att den blivande påven brukade beställa rätten tillsammans med juice och kaffe, som han alltid drack svart.

”Han var inte någon särskilt krävande gäst”, mindes Montoya. ”Han var artig och enkel och hade god aptit. När man serverade honom tog han emot maten med stor uppskattning.”

Montoya minns också att Prevost brukade sitta vid samma bord, vänd mot fönstret med utsikt över katedralen.

”Jag tror att han satt där för att inte tappa kontakten med det han bekänner – den kärlek han har till Kyrkan”, sade restaurangägaren.

Trébol har rentav gjort bordet där Prevost brukade sitta till något av en påve-tribut. På den särskilda guldfärgade bordsskivan står en replika av hans favoriträtt, medan en skylt bär texten ”#3 mesa bendita” – ”det välsignade bordet nr 3”.

Det är en del av det som Montoya beskriver som lokalens förvandling till en ”restaurang av tro”, dit människor kommer både för att äta god mat och gå i Leos fotspår.

Ut i all terräng

För Prevost innebar närheten till folket inte bara att ta till sig deras seder. Den innebar också att faktiskt befinna sig nära dem – med vilket transportmedel som än krävdes.

Kort efter att amerikanen kom till Chiclayo gjorde han en investering: en vit, fyrhjulsdriven pickup från det indiska företaget Mahindra. En lokal präst förklarade att fordonet ingick i biskop Prevosts pastorala vision om att vara ”terränggående”, vilket innebar att han kunde nå avlägsna urfolkssamhällen i Andernas högland.

”Det är svårt att ta sig till de här samhällena, framför allt på grund av vägarna”, sade fader Aarón Meca Puse, en kyrkoherde i Chiclayo som i dag använder påvens tidigare pickup i sitt pastorala arbete. Fader Meca förklarade att resan till samhällena ofta gick längs riskfyllda bergsvägar, som blev ännu farligare när regnperioden gjorde dem hala.

Vid ett uppmärksammat tillfälle 2023 blev biskop Prevost försenad på väg till en nybliven prästs första mässa i en stad i Anderna, eftersom vägen var översvämmad. Men i stället för att ge upp körde biskopen vidare genom det höga vattnet och nådde till slut fram till firandet.

Han mindes stunden före början av mässan: ”Jag sade: ’Åh nej, vi kommer inte fram!’” Men efter att ha sett vattnet och fått råd av andra – ”för många gånger är det inte biskopen som vet, utan ni som vet” – tog sig fordonskolonnen över.

”Den ena bilen efter den andra – vi är framme!” utbrast biskop Prevost.

Han använde också bilresorna till att komma nära dem han reste med. ”Han inledde ett samtal med en, och det fanns mycket att prata om”, sade fader Meca. ”Det fina var att man inte bara reste under tystnad, utan tillsammans med en vän.”

Trots att biskop Prevost tyckte mycket om att köra lät han ofta andra ta ratten. Han var till och med körlärare åt två lokala präster, däribland fader Edgard Iván Rimaycuna Inga, som nu är hans påvlige sekreterare i Rom.

Fader Meca skämtade: ”Och de kan säga: ’Påven lärde mig att köra!’”

National Catholic Register · Översatt till svenska av EWTN Sverige