Av Hans excellens monsignor Francesco Cavina, 9 november 2026

Söndagens evangelium ger oss liknelsen om de tio jungfrurna, av vilka fem beskrivs som kloka och fem som oförståndiga.

Det är en berättelse som innehåller en viss hårdhet, särskilt i samtalet mellan flickorna (”Gå i stället och köp…”) och i brudgummens ord: ”Sannerligen, jag känner er inte.” Genom denna liknelse vill Jesus få oss att förstå att hela vårt liv är en väntan och en förberedelse inför mötet med honom. Det är ingen tom eller passiv väntan, utan en väntan som måste få näring av tro, bön och kärlek.

Samma trosperspektiv belyser den helige Paulus ord i det första brevet till thessalonikerna. Aposteln tar upp en fråga som oroar den kristna gemenskapen: Vad kommer att hända med dem som har dött? Och vad händer med dem som ännu är vid liv när Herren kommer? Paulus svarar genom att uppmana de kristna att inte möta döden med samma förtvivlan som de som saknar hopp (1 Thess 4:13).

Paulus ord är djupt förbundna med liknelsen i evangeliet. Jesus talar om brudgummen som kommer och uppmanar oss att vara redo för hans ankomst. Aposteln påminner oss om att detta möte inte är ett slut att frukta, utan fullbordan av vårt hopp. Om vi ​​tror att Kristus dog och uppstod, måste vi också tro att Gud, genom honom, kommer föra till sig dem som har dött i tron. När Herren kommer ska ”de som har dött i Kristus skall uppstå först”, och tillsammans med dem ska även vi kallas att möta honom. Paulus avslutar med ord som uttrycker hela skönheten i vår tro: ”Och sedan skall vi alltid vara hos Herren” (1 Thess 4:17).

Detta är alltså den djupa innebörden i den vaksamhet som Jesus talar om: att förbereda sig för mötet med Herren innebär att förbereda sig för att träda in i det eviga livet, i full och slutgiltig gemenskap med honom. Herrens ankomst är oförutsägbar och kan överraska oss när som helst, precis som brudgummens ankomst om natten. Därför uppmanar Jesus oss att vara vaksamma och beredda.

Liknelsen innehåller dock också en mycket allvarlig varning. De oförståndiga jungfrurnas brist på vaksamhet gör att de möts av en stängd dörr. På deras enträgna vädjanden svarar brudgummen: ”Sannerligen, jag känner er inte.” Det är ord som berör och väcker eftertanke. De betyder inte att Herren har slutat älska dem, utan de visar det dramatiska i en relation som inte har vårdats, en väntan utan förberedelse och ett tillfälle som har fått gå förlorat. Den stängda dörren påminner oss om att vi inte ständigt kan skjuta upp vår omvändelse, vårt svar på Guds kallelse och vår strävan att leva i vänskap med Jesus. Det kommer nämligen en stund då det inte längre är möjligt att ta igen det vi har försummat. Det är vad en författare har kallat ”den oåterkalleliga domen om att det är ’för sent’”.

För den kristne är jordelivets första och viktigaste mål att förbereda sig för att träda in i det eviga livet och delta i den bröllopsfest som Gud har förberett för dem som har trott på hans Son, tagit emot honom och älskat honom. Bönen, lyssnandet till Guds ord, deltagandet i sakramenten – särskilt bikten och eukaristin – rosenkransbönen och den generösa tjänsten för våra medmänniskor är de vapen som hjälper oss att förbli andligt vakna.

ACI Stampa · Översatt till svenska av EWTN Sverige