Av Alyssa Murphy, 24 september 2026

För att förstå påve Leo XIV behöver man följa en väg som sträcker sig från kvartersgatorna på Chicagos South Side och Philadelphias lugna lärosalar till norra Perus hårda missionsmarker och Roms administrativa hjärta.

I en ny och uppmärksammad dokumentär väver EWTN News-korrespondenterna Mark Irons, Colm Flynn, Jonathan Liedl och Magdalena Wolińska samman de olika kapitlen i den väg som formade Robert Prevost till den universelle herden för mer än en miljard katoliker.

Rötter i Chicago: tro, familj och deep dish-traditionen

Berättelsen börjar i en förort till Chicago, i det anspråkslösa tegelhus där den unge Robert (“Bob”) Prevost växte upp med sina föräldrar, Louis och Mildred. I familjen Prevost var tron en självklar del av vardagen.

”Jag tror att det börjar i hemmet och sedan gradvis växer och utvecklas”, minns hans bror John Prevost. Familjens dagliga rosenkransbön efter middagen, bibelberättelserna som deras far – som var lärare – läste för dem och ministranttjänsten tidigt på fredagsmorgnarna i den lokala församlingen lade en fast andlig grund.

Men den unge Bob var också en typisk Chicagokille. I ett charmigt stycke lokalhistoria berättar John att Bob och hans bröder i andra klass fick biljetter till att medverka i WGN:s klassiska Bozo’s Circus.

Hans identitet som amerikan från Mellanvästern formades i lika hög grad av stadens idrottskultur: Bob växte upp som en hängiven Chicago White Sox-supporter och förblev trogen South Side-laget snarare än Cubs.

Redan som liten pojke anade människorna omkring honom att det var något särskilt med honom. Grannarna brukade säga att han skulle växa upp och bli den första amerikanska påven.

Efter att ha gått på ett prästseminarium på gymnasienivå vid Lake Michigan – där vännerna minns hans skarpa intellekt och lättsamma personlighet – studerade han vidare vid Catholic Theological Union och arbetade som lärarvikarie på St. Rita of Cascia High School.

Långt innan han bar den vita påvekassocken var han känd helt enkelt som ”fader Bob” – en präst som präglades av en klassisk Chicagoanda: att skapa en personlig kontakt med alla han mötte. Hans biskopsmotto, In Illo Uno Unum (”I den Ende är vi ett”), speglar denna djupt rotade tro på gemenskap.

Intellektuell skärpa och ett augustinskt hjärta vid Villanova

På 1970-talet flyttade Prevost österut till Philadelphia-området för att studera vid Villanova University, landets främsta augustinska lärosäte. Där tog han en naturvetenskaplig kandidatexamen i matematik samtidigt som han fördjupade sig i filosofi. Denna ovanliga kombination av matematisk logik och filosofiskt sökande formade ett intellekt som kunde ta sig an komplexa teologiska och pastorala problem med analytisk precision.

Philadelphias ärkebiskop Nelson Pérez uttryckte stadens stolthet:

”Hela staden bara lyste upp. De ser honom som en av sina egna. I Peru är han en av deras egna, i USA är han en av deras egna. Han har ett universellt hjärta.”

Hans studiekamrater vid Villanova minns en allvarlig, intellektuell och tystlåten ung man som inte drevs av en längtan efter rampljuset. I stället förverkligade han sina övertygelser genom handling och var med och grundade studentprogrammet Villanova for Life.

Augustinerprästen Paul Galetto, en mångårig vän och ordensbroder, säger att Bob visar hur ”lugnt vatten har djup botten”. Balansen mellan tyst reflektion, rigorösa studier och augustinsk broderskap gav hans kallelse en djup förankring.

En missionärs hjärta: årtionden i Peru

Om Chicago gav honom hans rötter och Villanova skärpte hans intellekt, så vann Peru hans hjärta.

Under tre skilda perioder tillbringade fader Prevost 19 år som missionär i Sydamerika, och dessa år formade i grunden hans syn på själavård.

När “Padre Roberto” 1985 kom till den avlägsna staden Chulucanas som 30-årig präst vann han genast de lokala ungdomarnas hjärtan. Tidigare ministranter minns en präst som inte var rädd för att köra fort, dela måltider eller möta ungdomarna på deras nivå, samtidigt som han hjälpte dem att hålla blicken fäst på Kristus. Han knöt så djupa band att han betalade församlingsbors studieavgifter ur egen ficka, höll kontakten i årtionden och till och med blev gudfar till en tidigare ministrants dotter.

Senare, som kyrkoherde i S:ta Ritas församling i Trujillo under slutet av 1980-talet och på 1990-talet, inrättade han soppkök, organiserade lokala lekmannarörelser och lärde sig det lokala urfolksspråket quechua för att bättre kunna vägleda sin flock.

Lokalbefolkningen kallade honom kärleksfullt ”den lille prästen” och minns en herde som lyssnade mer än han talade och behandlade varje församlingsbo som en del av sin egen familj.

”Fader Roberto var inte bara präst, han var en vän”, sade en församlingsmedlem. ”Han var en mycket enkel man, mycket lättillgänglig. Han fick även den enklaste människan att känna sig viktig.”

En herde för hela Kyrkan

Efter 12 år i Rom som augustinerordens generalprior sattes fader Prevosts lydnad på prov när påve Franciskus 2014 utnämnde honom till biskop av Chiclayo i Peru. Både seminarister och lokalbefolkning firade hans återkomst med stor glädje. De kände honom som en lättillgänglig ledare som gärna spelade tennis eller åt lunch med dem.

Från kyrkbänkarna i de stängda kyrkorna på Chicagos South Side till Perus livfulla, trospräglade gator löper en tydlig röd tråd genom påve Leo XIV:s liv: pastoral närhet, intellektuell ödmjukhet och ett bestående engagemang för de fattiga.

Som hans tidigare lärare vid prästseminariet, syster Dianne Bergant från Congregation of Sisters of St. Agnes, påpekade har den tystlåtne studenten blivit lärare för den världsvida Kyrkan och bär med sig ett verkligt universellt missionärshjärta till Petrus stol.

NC Register · Översatt till svenska av EWTN Sverige