Inför premiären av sin nya film nästa vecka talade skådespelaren öppenhjärtigt och bjöd på ett och annat karriärråd från Peter Parker själv.
Av Alyssa Murphy, 3 september
Det har gått tio år sedan den kritikerhyllade skådespelaren Andrew Garfield spelade en jesuitpräst i Martin Scorseses film Silence. Under de intensiva förberedelserna inför rollen, när han studerade den helige Ignatius andlighet, talade skådespelaren om att ”bli förälskad i Jesus”.
Nu, nästan ett årtionde senare, har Garfields nya film The Uprising biopremiär nästa vecka. Skådespelaren sade till Register att den ”djupa upplevelsen” fortfarande lever kvar hos honom.
Ett bestående andligt möte
Garfield konstaterade att det är svårt att tala om upplevelsen, ”eftersom den var mycket privat och personlig för mig”, och sade:
”Ja, den finns kvar.”
”Det finns en antydan, en kontakt där – ja, den finns där hela tiden, vare sig vi är medvetna om den eller inte. Den kraft som denna gestalt förmedlar, vare sig man förstår den bokstavligt, bildligt eller på något annat sätt, rymmer så mycket skönhet, förlåtelse, överlåtelse och medkänsla.”
”Jag tror att detta lever som en arketyp i oss alla”, fortsatte han. ”Att finna kontakten med denna gestalt innebär därför att finna kontakten med den delen av oss själva.”
Roller präglade av tro
Många minns den 43-årige brittisk-amerikanske teaterskådespelaren från Londons West End, innan han slog igenom på film i Lions for Lambs, The Social Network och filmerna The Amazing Spider-Man. Han har gjort uttalanden som strider mot Kyrkans lära, men Garfield tycks dras till roller präglade av tro: en jesuitpräst i Silence, en sjundedagsadventistisk sjukvårdare i Mel Gibsons Hacksaw Ridge, som var den första vapenvägraren att tilldelas Medal of Honor, och en mormonsk detektiv i Under the Banner of Heaven. Nu spelar han i Paul Greengrass historiska drama The Uprising.
Filmen bygger löst på den historiska berättelsen om bondeupproret 1381, i skuggan av digerdödens. Garfield spelar Ploughman, en man som har förlorat allt han älskar och står utan någonting, samtidigt som den unge kung Rikard II kräver ännu högre skatter av ”allmogen”, som verkligen inte har något kvar att ge, och inget kvar att förlora.
Ärlighet i ödmjukheten
På frågan om det finns en gemensam nämnare mellan den ödmjuke Ploughman och jesuitprästen fader Sebastião Rodrigues i Silence – två gestalter som båda försöker följa sitt samvete under djupt lidande och andligt mörker – lyfte Garfield eftertänksamt fram en skillnad.
”Jag tror att fader Rodrigues främsta kamp gällde hans egen känsla av att vara betydelsefull och hans egen föreställning om sin ställning som andlig ledare”, svarade Garfield. ”Ploughman däremot är, tror jag, i sin ödmjukhet nästan som en sorts Peter Sellers i Being There, med ett slags oskuld. Han har nötts ned tills bara en rest av hans mänsklighet återstår, så långt att han helt enkelt kan vara mer uppmärksam, lyssna, höra på djupet och stå i kontakt med en medfödd visdom och därigenom med ödmjukhet.”
Han fortsatte:
”Rodrigues svåra resa handlade däremot om jagets död och om vad det innebar att verkligen leva ett liv i tro: att överge identiteten, att överge jaget – det lilla jaget – för att finna det djupa jaget inom sig.”
Sorgens och förlustens heliga nåd
Denna plåga av sorg och ångest driver Ploughman framåt. Till och med i sömnen hemsöks han av sin hustrus och sitt barns skrik.
Garfield är själv väl bekant med sorg. Han har öppet talat om de kraftiga vågor av sorg som fortfarande sköljer över honom emellanåt efter att hans mor Lynn dog i bukspottkörtelcancer 2019. I en intervju med Stephen Colbert fick skådespelarens syn på sorgen stor spridning: att sorgen visar den kärlek man bär till någon som man inte längre kan se eller beröra.
”Jag upplever återigen att sorg och förlust har blivit upplevelser som det nästan blivit tabu att dela med sig av, och det smärtar mig, eftersom jag känner vilka gåvor och vilken nåd som ryms där. Jag känner skönheten i att leva med förlusten på ett sätt som ger liv och bejakar livet”, sade Garfield till Register.
”Om vi inte förlorade allt skulle det vi vinner, det vi har och det som lever sakna mening. Om allt vore för evigt i denna tillvaro skulle det egentligen inte finnas någon känsla av att något är dyrbart, ingen känsla av helighet.”
Han medgav hur svårt det är för vem som helst att leva med en förlust och tillade:
”Så känner jag – det är svårt. Jag säger inte att det är lätt. Jag har mycket, mycket svårt att acceptera förluster, att överlämna mig åt livet på dess egna villkor. Men i hemlighet hoppas jag alltid att mitt ego ska sluta stå i vägen och dö så ofta som möjligt, så att jag verkligen kan känna det underbara i att vara vid liv.”
Råd till unga fans
Den fortsatta övningen i att dö bort från sig själv tycks vara central i Garfields arbete som skådespelare. Som utövare av metodskådespeleri ägnar han oräkneliga timmar åt att studera sida efter sida av bakgrundsmaterial för att försöka tränga in i sin rollfigurs tankevärld före varje inspelning – en tankevärld som sedan styr hans rörelser. Inför Spider-Man studerade han som bekant till och med spindeldjurens rörelser.
Med Spideys andra jag, Peter Parker – på tal och med en blick tillbaka på den välkända rollen – frågade Register rakt på sak vilka råd han skulle vilja ge unga fans som vuxit upp med hans filmer och som nu börjar studera vid universitet, träder ut i arbetslivet eller söker äktenskap.
Garfield skrattade förvånat åt frågan. Det blev en vänlig påminnelse om att det är ett område han inte gärna ger sig in på: som skådespelare värnar han noga om sitt privatliv och vill inte gärna tala om för andra hur de bör leva.
”Jag skulle vara mycket på min vakt mot alla som vill ge råd”, varnade han med ett leende. ”Råd brukar inte hjälpa. … Poff!”
Sedan, efter en kort paus, gav han människor i alla åldrar några kloka ord:
”Hitta dina gåvor och ge dem till världen. Du är ett fartyg lastat med en dyrbar last, och du måste ge den vidare. Du måste ta reda på vad lasten består av och ge den vidare. Och oftast är det ett gott tecken på att du är på rätt väg när du känner dig rädd inför något du är på väg att göra.”
NC Register · Översatt till svenska av EWTN Sverige







