Av Lauretta Brown, 20 augusti 2026
Detta är vad min bror med Downs syndrom och autism har lärt mig om livet och kärleken.
Om någon hade sett mig och mina systrar sjunga Adeles ”Someone Like You” för full hals en kväll kunde de ha trott att vi alla nyss blivit hårt dumpade. Sången är en nostalgisk ode till en förlorad kärlek, men för min familj är den ett av våra särskilda sätt att få kontakt med min bror Jimmy. Trots att han huvudsakligen är icke-verbal älskar han av någon oförklarlig anledning den här sången och sjunger ibland med.
Jimmy föddes med djupblå ögon, en mild blick – och en extra kromosom. Som sexåring hade jag svårt att fullt ut förstå vad diagnosen Downs syndrom innebar, men jag hörde oron i mina föräldrars röster när de försökte förklara det för mig och mina syskon. De mötte denna utmaning med tro, sade till oss att Jimmy var en välsignelse för vår familj och förtröstade på Gud inför de okända utmaningar som väntade.
Vi kunde inte ana på vilka sätt Jimmy skulle förändra vårt sätt att se på världen, livet och kärleken.
Jimmy var så skör i början. Han kom hem med två hål i hjärtat och skrämmande andningsproblem. Vår kyrkoherde ordnade ett nöddop hemma, och vår församlingsgemenskap bad om att han skulle bli frisk. När hålen i hans hjärta slöt sig utan att någon operation behövdes upplevde jag bönens kraft och stödet som omgav oss. För mig kändes det därför mycket passande att min lille mirakelbror den julen fick spela Jesusbarnet i vår församlings “levande” julkrubba.
Det fanns fortfarande så mycket vi inte visste om medan Jimmy blev äldre och utvecklades långsamt. Vi fick träffa andra familjer med barn som hade Downs syndrom. Till en början föreställde jag mig att Jimmy skulle bli som några av dessa barn, som hade stora, rara leenden och pratade länge om sina intressen. De bjöd gärna på kramar och dödsroliga kommentarer och kunde så småningom få arbete i lokala företag eller till och med studera på högskola.
Med tiden började vi inse att Jimmy var mycket olik dem. Trots otaliga omgångar med flashcards och böcker kom Jimmy aldrig längre än till att upprepa ord; han kunde inte kommunicera direkt med oss i fullständiga meningar. Vi började lägga märke till upprepade beteenden som följdes av höga, återkommande ljud. Till slut stod det klart att Jimmy hörde till de omkring 16 procent av barnen med Downs syndrom som har en ”dubbel diagnos” – Downs syndrom och autism.
Denna diagnos framställs av vissa som det värsta tänkbara scenariot. Helga Sol Olafsdottir, genetisk rådgivare på Island, där nästan 100 procent av de barn som före födseln får diagnosen Downs syndrom aborteras, sade till CBS 2017: ”Man måste se Downs syndrom som ett spektrum: man har det här lilla söta barnet som har Downs syndrom och inga andra problem, och sedan har vi människor som har Downs syndrom plus många andra komplikationer.”
Hon använde den dubbla diagnosen som ett varnande exempel för att uppmuntra till abort i sådana fall. Medan hon talade visade CBS bilder av en liten flicka med Downs syndrom som log och talade, i kontrast till hennes äldre bror med den dubbla diagnosen, som varken log eller kommunicerade.
Olafsdottir, som självsäkert rekommenderar att livet avslutas för sådana som min bror för att förhindra ”lidande för barnet och familjen”, tilltalar många i dagens samhälle som inte bara vill undvika att få barn med Downs syndrom utan att få barn över huvud taget.
Sanningen är att Jimmys liv är en gåva för min familj, och mitt i utmaningarna har det funnits så mycket skönhet.
Under årens lopp flyttade vi fokus från försöken att förändra Jimmy efter någon idé om vad som är normalt till att möta honom där han befann sig, älska honom just där och hitta kreativa sätt att kommunicera med honom. I våra olika försök att lära honom saker och engagera honom märkte vi att Jimmy helt enkelt uppskattade den tid vi tillbringade med honom, även om han inte alltid lärde sig på det sätt vi hade hoppats.
Jimmys unika personlighet framträder tydligt, liksom hans autistiska drag. Han älskar musik och sjunger ibland med familjemedlemmarna. Han känner stark empati och gråter tillsammans med den som gråter, även om det är en person i ett tv-program. Han älskar när någon läser för honom, även om hans uppmärksamhet tycks vara riktad bort från boken. Det vet jag eftersom han, om jag gör en paus i läsningen, ivrigt knackar med handen på boken för att säga åt mig att fortsätta.
Ibland märkte vi att han hade tagit till sig och förstått saker djupare än vi hade insett.
Varje kväll tecknar min mamma korstecknet på hans panna som en del av kvällsbönen. En gång under en mässa för flera år sedan sträckte sig Jimmy envist ur hennes grepp för att högtidligt teckna korstecknet på prästens panna när prästen gick ut i procession. Den häpne prästen såg bara på Jimmy och tackade honom.
Sådana vackra ögonblick var dock sällsynta. Den verkliga kampen låg i att acceptera de dagliga utbrotten, oväsendet och hindren i kommunikationen. Vi lärde oss att han blir överväldigad av folksamlingar, höga ljud, främmande texturer och avbrott i rutinerna. Jimmys beteende gjorde ofta att vi behövde lämna en sammankomst i förtid, eller ledde till pinsamma stunder och förvirring när han blev överväldigad och fick tas ut ur mässan.
Mässan blev särskilt svår när Jimmy blev äldre, och vi i familjen började turas om att gå eftersom han helt enkelt inte kunde sitta kvar under hela liturgin. Mitt i denna utmaning skänkte Gud oss en särskild nåd: mina föräldrar upptäckte att Jimmy kunde sitta kvar under hela den traditionella latinska mässan, eftersom den var tystare och inte lika överväldigande för honom. Nu deltar han regelbundet i den latinska mässan.
Även om livet med Jimmys känslighet innebar stunder av isolering och svårigheter, fanns det också tillfällen då människor gjorde stora ansträngningar för att hjälpa vår familj att möta Jimmys behov. Vid en av mina systrars bröllop nyligen turades flera släktingar om att promenera med Jimmy runt i trädgården där festen hölls, efter att den stora folksamlingen hade blivit för mycket för honom. På så sätt kunde mina föräldrar vara helt närvarande under hela sin dotters bröllopsfest.
I dag är mina föräldrar Jimmys ständiga följeslagare, eftersom vi andra barn har vuxit upp och flyttat hemifrån. Min mamma säger att hon ser hur Jimmy fortsätter att vara en väg till helighet för henne och min pappa, och hur han också har varit det för mig och vart och ett av mina fyra andra syskon. Han har format var och en av oss genom att under åren kalla oss att tjäna honom, både i litet och i stort.
Jag märker ofta att när livet känns komplicerat och tungt får jag ny kraft av Jimmys kärlek och tacksamhet för något så enkelt som att se ett tv-program med honom och dela några mandariner, eller att ta en promenad.
Jimmy påminner mig om den skönhet och kärlek som finns i det jag inte helt kan planera och kontrollera. Han kallar min familj till att med en radikal kärlek möta det oväntade, förbryllande och svåra. Jag misslyckas gång på gång med att svara på den kallelsen, men min bror har visat mig att sann kärlek handlar om att se människan mitt i all hennes mänskliga bräcklighet, omfamna henne, försöka förstå henne och göra uppoffringar för hennes bästa.
Den helige påven Johannes Paulus II sade en gång: ”Den sårade mänskligheten hos personer med funktionsnedsättning utmanar oss att i var och en av dessa våra bröder och systrar erkänna, acceptera och främja det ojämförliga värdet hos den människa som Gud har skapat till att vara en son i Sonen.” Han kallade personer med funktionsnedsättning för ”mänsklighetens privilegierade vittnen”, eftersom ”de kan lära alla om den kärlek som frälser oss”.
Oktober, månaden för ökad medvetenhet om Downs syndrom, är ett tillfälle att i kärlek sträcka ut en hand till en familj som möter de ofta osynliga utmaningarna med att uppfostra ett barn med Downs syndrom och autism. Överväg att erbjuda hjälp, bjuda in familjen till en sammankomst där barnet får utrymme att låta eller helt enkelt försäkra dem om att både de själva och deras barn är uppskattade medlemmar av församlingsgemenskapen.
Nu när min lille mirakelbror har vuxit upp till en vuxen man som huvudsakligen är icke-verbal men högljudd och har ett frågande ansiktsuttryck, förblir han en välsignelse för min familj, en källa till vår tillväxt i helighet och en människa med ett inneboende värde, skapad till Guds avbild och likhet.
NC Register · Översatt till svenska av EWTN Sverige







