En läglig årsdag

KOMMENTAR: Sextio år efter Nostra aetate förblir den katolska kyrkans avståndstagande från antisemitism ett skydd mot en återuppväckt kulturell sjukdom.

Av George Weigel, 31. oktober 2025

För sextio år sedan, den 28 oktober 1965, blev deklarationen om Kyrkans förhållande till icke-kristna religioner – känd efter de första orden i den officiella latinska texten som Nostra aetate (I vårt tid) – antaget av Andra Vatikankonciliet och promulgerades av påven Paulus VI. Jag skildrar Nostra aetates tidvis brokiga väg genom konciliet i To Sanctify the World: The Vital Legacy of Vatican II. Här räcker det att notera att vissa arabstaters envisa vägran att erkänna Israels verklighet och beständighet som judisk stat trängde in i konciliets diskussioner och skapade svårigheter. Ändå — och inte minst tack vare det outtröttliga arbetet av påven Pius XII:s tidigare biktfader, den tyske jesuiten och bibelforskaren kardinal Augustin Bea — kom Nostra aetate i mål. Och tack och lov för det, med tanke på antisemitismens återkomst som en kulturell cancersjukdom i vår tid.

Vid Charlie Kirks minnesgudstjänst fortsatte Tucker Carlson sitt halsbrytande fall nerför den hala sluttningen av skändlighet genom att tillskriva Jesu död åt ”hummusätarna”. Därför är det gott att vi har Kyrkans högtidliga förklaring i Nostra aetate att ”varken alla judar utan åtskillnad” på Kristi tid ”eller judar i dag kan lastas för de brott som begicks under [Kristi] lidande” — och den entydiga bekräftelsen att Kyrkan ”fördömer allt hat, all förföljelse och alla uttryck för antisemitism, riktade mot judar när som helst och av vem som helst.”

Lika viktigt är konciliets erkännande av den religiösa skuld katolicismen har till judendomen:

Kristi Kyrka erkänner att … hennes tros början och hennes utkorelse redan finns hos patriarkerna, Mose och profeterna. Hon bekänner att alla som tror på Kristus — Abrahams söner enligt tron (jfr Gal 3:7) — omfattas av samme patriarks kallelse, och likaså att Kyrkans frälsning på ett mystiskt sätt förebådades genom det utvalda folkets uttåg ur träldomens land. Kyrkan kan därför inte glömma att hon mottog Gamla testamentets uppenbarelse genom det folk med vilket Gud i sin outsägliga barmhärtighet slöt det gamla förbundet. Inte heller kan hon glömma att hon hämtar näring ur roten till det välskötta olivträdet, på vilket vildskotten — hedningarna — har ympats (jfr Rom 11:17–24).
Kyrkan håller ständigt i minnet apostelns ord om sina landsmän: ”som har fått söners rätt, härligheten, förbunden, lagen, gudstjänsten och löftena…” Hon minns också att apostlarna — Kyrkans stödpelare — liksom de flesta av de första lärjungarna som förkunnade Kristi evangelium för världen, sprang fram ur det judiska folket. …
Tillsammans med profeterna och [den helige Paulus] väntar Kyrkan på den dag, känd av Gud allena, då alla folk med en enda röst vänder sig till Herren …

Som jag sade i en föreläsning vid University of Colorado Boulder förra månaden: Antisemitism är ett svek mot kristendomen, för att judehat är kristushat. Varför? Därför att Jesus från Nasaret inte kan förstås om man inte ser honom så som han själv förstod sig: som son till Guds förbund med det judiska folket, han som från korset anropade Psalm 22 och dess triumferande bekännelse att ”kungamakten är Herrens”, som ”härskar över folken” och inför vilken ”alla mäktiga på jorden skall äta och tillbe, alla jordens mäktiga skall knäböja”.

Vidare saknar kristendomen mening utan sin judiska moder, liksom det kristna Nya testamentet saknar mening utan den hebreiska Bibeln. Utan sin grund i och förankring i judendomen skulle kristendomen ha blivit ännu en kortlivad mysteriekult från antiken, med Jesus från Nasaret som den galileiska motsvarigheten till den mirakelgörande neopythagoréen Apollonios från Tyana. De första kristna förstod detta. Därför avvisade katolicismen, redan i sin barndom historiskt sett, bestämt kätteriet marcionism, som föraktade Gamla testamentet och tecknade en motbjudande karikatyr av den hebreiska Bibelns Gud.

Antisemitism är en samhällelig cancer. Genom den moderna politiska historien har en växande antisemitism varit ett säkert tecken på kulturell nedgång. Och eftersom politiken flyter ur kulturen kan följderna i det offentliga bli drakoniska — vilket historien lär oss: från passionerna som släpptes lösa under Dreyfusaffären i den tredje franska republiken, via Weimar-Tysklands kulturella sönderfall och dess folkmordiska politiska utgång, till Hamas maniska barbari den 7 oktober 2023. Tror vi att västvärlden på 2000-talet är immun mot sådana politiska passioner, då lurar vi oss själva — och vi är inte vaksamma.

Låt oss därför markera diamantjubileet av Nostra aetate genom att starkt slå igen — och sedan spika igen — det allt bredare Overton-fönstret för antisemitism.

George Weigels kolumn ”The Catholic Difference” syndikeras av Denver Catholic, ärkestiftet Denvers officiella publikation.

Denna artikel publicerades först av National Catholic Register (NCR), en del av EWTN News, och är översatt och bearbetad av EWTN Sverige.