Påve Franciskus – Nekrolog

Påve Franciskus: Periferiernas påve som skakade om Kyrkan

Den första latinamerikanska och jesuitiska påven var fast besluten att leda en mer inkluderande, pastoralt inriktad och barmhärtig Kyrka ut i en sårad värld.

Av EWTN Sverige

Läs även: Påve Franciskus är död

Påve Franciskus bortgång i dag markerar slutet på ett enastående tolvårigt pontifikat. Som den första påven från Latinamerika och den första medlemmen av jesuitorden att väljas till påve, fick han ett reformmandat den 13 mars 2013, då kardinalerna valde honom i konklaven efter påve Benedikt XVI:s oväntade avgång månaden innan.

Inför konklaven i mars 2013 betraktades den då 76-årige kardinal Jorge Mario Bergoglio från Buenos Aires, Argentina, inte som en av favoriterna. Men efter att ha presenterat sin vision för en förnyad Kyrka i ett tal till kardinalerna före konklaven, blev många övertygade om att han kunde erbjuda ett starkt svar på de pågående skandalerna och utmaningarna inom Kyrkan, samt finna lösningar på det sjunkande engagemanget i tron och prästkallet.

På institutionell nivå följde Franciskus upp sitt reformmandat med en rad konkreta åtgärder och initiativ. Ändå kommer han att bli ihågkommen mindre för sin strukturella förnyelse än för sin vilja att utmana – ibland kraftfullt och obekvämt – det han ansåg vara en alltför självupptagen, otillgänglig och rigid kyrklig status quo.

Genom att ta namn efter den helige Franciskus av Assisi – den italienske 1200-talshelgonet och grundaren av franciskanorden, som levde i radikal fattigdom, tjänade de nödlidande och predikade evangeliet på gatorna – ville den nye påven bygga en Kyrka som sträckte sig ut till de fattiga, marginaliserade och bortglömda. Samtidigt ville han skapa en Kyrka som var kapabel att möta trons och människolivets komplexitet i dagens värld.

”Jag föredrar en Kyrka som är slagen, sårad och smutsig för att den varit ute på gatorna, framför en Kyrka som är sjuk av självupptagenhet och rädsla för att förlora sin egen trygghet”, förklarade Franciskus i Evangelii Gaudium (Glädjens evangelium), hans apostoliska uppmaning från 2013 som uppmanade till pastoral närvaro både i slummen och i maktens korridorer.

Evangelii Gaudium sågs som ett manifest för det nya pontifikatet, men den verkliga vägkartan för hela Kyrkan hade latinamerikanska rötter: nämligen slutdokumentet från den femte generalkonferensen för de latinamerikanska biskoparna i Aparecida, Brasilien, 2007 – ett dokument som kardinal Bergoglio spelade en nyckelroll i att utforma.

Aparecida-dokumentet introducerade många av de evangeliseringsstrategier som senare togs upp i Evangelii Gaudium och återkom i Querida Amazonia, hans postsynodala apostoliska uppmaning från 2020, skriven som svar på biskopssynoden för Pan-Amazonas 2019. Aparecida uppmanade till en ”stor kontinental mission” – en utåtriktad, ödmjuk Kyrka med särskild omsorg för skapelsen, folklig fromhet, de fattiga och marginaliserade. ”Det kommer att bli”, skrev han, ”en ny pingst som driver oss att gå, särskilt i sökandet efter avhoppade katoliker och dem som vet lite eller inget om Jesus Kristus, så att vi med glädje kan forma gemenskapen av kärleken till Gud, vår Fader.” En mission som skulle nå alla, vara bestående och djup.

Som påve gjorde Franciskus den ”stora kontinentala missionen” till ett uppdrag för hela den universella Kyrkan.

Vid Världsungdomsdagarna i Rio de Janeiro 2013 uppmanade han ungdomarna att inte vara rädda för att skapa oro för att kunna evangelisera mer effektivt. ”Vad förväntar jag mig av Världsungdomsdagarna?” frågade han. ”Jag vill ha kaos. … Jag vill bli av med klerikalism, världslighet, denna inåtvändhet i våra församlingar, skolor och strukturer. För dessa måste bort!”

I sin vision för denna ”kaotiska” evangelisation betonade Franciskus decentralisering, lyssnande och ledsagande – en Kyrka präglad av pastoral och barmhärtig närvaro, snarare än rigid doktrinär precision och klerikalism. Påven sade ofta: ”Todos, todos, todos” (”Alla, alla, alla”) – ett uttryck för att Kyrkan ska vara en plats för alla att möta Guds barmhärtighet.

I december 2015 utlyste han ett Jubelår för Barmhärtighet för att hjälpa hela Kyrkan att ”återupptäcka och bära frukten av Guds barmhärtighet, som vi alla är kallade att ge vidare till varje man och kvinna i vår tid.” År 2016 utsåg han Barmhärtighetens missionärer, som skulle förkunna evangeliet om barmhärtighet och konkretisera detta genom botens sakrament.

Höjdpunkten i hans senare år var det pågående arbetet med synodalitet i Kyrkan, som tog form i den treåriga Synoden om synodalitet (2021–2024). Målet var att permanent omforma Kyrkan så att alla dess medlemmar – Guds folk – ”vandrar tillsammans, samlas i församling och deltar aktivt i hennes evangeliserande uppdrag.”

Likväl kom spänningar inom Kyrkan snabbt upp till ytan under hans pontifikat, särskilt under de turbulenta synoderna om äktenskap och familj 2014 och 2015. Kardinalerna debatterade då det kontroversiella förslaget att upphäva Kyrkans förbud mot att frånskilda och omgifta kunde ta emot kommunion. Franciskus postsynodala apostoliska uppmaning Amoris Laetitia (Kärlekens glädje) löste inte upp kontroversen, eftersom den uppfattades som tvetydig i sin hantering av denna lärofråga.

Splittringen inom Kyrkan fördjupades under de efterföljande åren, då vissa kyrkoledare – särskilt i Tyskland – tolkade påve Franciskus till synes doktrinärt otydliga hållning som en möjlighet att driva på för förändringar i Kyrkans lära om celibatet, samkönade relationer och kvinnors ordination. Spänningarna ökade ytterligare efter dekretet Traditionis Custodes (2021), som begränsade användningen av den traditionella latinska mässan, och Fiducia Supplicans (2023), som öppnade för icke-liturgiska välsignelser av samkönade par och par i irreguljära situationer.

Den Helige Fadern satte dock tydliga gränser på centrala områden av Kyrkans lära. Genom Dignitas Infinita (2024), utgiven av Trosdikasteriet, bekräftade han Kyrkans orubbliga motstånd mot abort, eutanasi och könsideologi. I en uppmärksammad intervju med 60 Minutes på CBS i maj 2024 fastslog han åter att kvinnlig präst- och diakonvigning är uteslutet.

Vid slutet av sitt pontifikat hade han gjort många progressiva katoliker och delar av sekulär media besvikna, då de hade hoppats på en fullständig doktrinär revolution i Kyrkan – i stället för den pastorala reformprocess han i själva verket ville genomföra.

Ett barn av immigranter

Jorge Mario Bergoglio föddes den 17 december 1936 i Buenos Aires, Argentina, som ett av fem barn till italienska immigranter. Hans far, Mario, var bokhållare vid järnvägen, medan hans mor, Regina Sivori, var hemmafru.

Han växte upp i det livliga medelklassområdet Flores i hjärtat av Buenos Aires, där han tillbringade mycket tid med sin älskade farmor Rosa, som gav honom trons gåva.

Det avgörande ögonblicket för hans kallelse kom den 21 september 1953, när han i biktstolen upplevde en livsförvandlande erfarenhet av Guds barmhärtighet. ”Efter att jag gått till bikt kände jag att något hade förändrats. Jag var inte densamme,” berättade han 2010. ”Jag hade hört något som en röst, ett kall. Jag var övertygad om att jag skulle bli präst.”

Efter att ha avslutat en utbildning som kemitekniker började han i ett stiftligt prästseminarium, men gick vidare till jesuitnovisiatet 1958. Han prästvigdes 1969 och avlade sina slutliga löften i Jesuitorden 1973.

Kort därefter tilldelades han flera ledande uppgifter och blev samma år utsedd till provinsial (ordensledare) för jesuiterna i Argentina – endast 36 år gammal.

Han innehade denna tjänst i sex år, en period som sammanföll med de turbulenta åren efter Andra Vatikankonciliet, som skapade djupa spänningar inom Jesuitorden, samt med Argentinas ökända ”smutsiga krig” (1976–1983), då militärjuntan torterade och lät tiotusentals regimkritiker försvinna.

Grymheterna under detta krig satte djupa spår i den unge jesuiten och skapade en stark och varaktig aversion mot politiska ideologier – oavsett om de kom från höger eller vänster.

Medan vissa jesuiter i Latinamerika senare omfamnade marxistiska drag inom befrielseteologin, avvisade Bergoglio – tillsammans med flertalet argentinska jesuiter – denna väg.

Den argentinska varianten av befrielseteologin, förklarade jesuiten Juan Carlos Scannone i boken Vår bror, vår vän, använde sig aldrig av marxistiska begrepp eller samhällsanalyser. ”Bergoglios pastorala arbete måste förstås i detta sammanhang.”

En kontroversiell ledare

Samtidigt som han manövrerade genom tidens svåra politiska landskap väckte pater Bergoglio stor kontrovers genom de reformer han genomförde inom den lokala jesuitprovinsen. Han erkände senare själv att mycket av motståndet berodde på hans auktoritära ledarstil under denna period. ”Jag var tvungen att hantera svåra situationer, och jag fattade beslut snabbt och på egen hand,” sade han i en intervju 2013. ”Min auktoritära och snabba stil att fatta beslut ledde till allvarliga problem, och jag anklagades för att vara ultrakonservativ.”

Efter sin tid som provinsial tjänade han från 1980 till 1986 som rektor för jesuitseminariet i San Miguel. Även där var hans ledarskap omstritt, och kritiker anklagade honom för att försöka forma institutionen i en prekonciliär riktning, i strid med den rådande jesuittolkningen i Latinamerika.

”Pater Bergoglio var inte, som vissa har hävdat, en konservativ som ville föra Kyrkan tillbaka till tiden före Andra Vatikankonciliet, utan snarare en förnyare – på liknande sätt som Benedikt XVI – som motsatte sig försök att anpassa Kyrkan till världen i modernitetens namn,” förklarade påvebiografen Austen Ivereigh för National Catholic Register i samband med Bergoglios konflikt med sina ordensbröder och det efterföljande ”interna exil” han levde i – en situation som varade ända till hans val till påve.

Efter att ha lämnat seminariet reste han 1986 till Tyskland för att färdigställa en doktorsexamen. När han återvände till Argentina hade han fortfarande inflytande bland jesuiterna, men i början av 1990-talet – nu i 50-årsåldern, och med motståndarna i ledande positioner – skickades han bort från Buenos Aires för att tjäna som andlig vägledare och biktfader i jesuitgemenskapen i Córdoba. Detta var en disciplinär åtgärd, godkänd av pater Peter-Hans Kolvenbach, dåvarande generalsuperior för Jesuitorden. Pave Franciskus beskrev senare denna tid som en ”period av stor inre kris”, i en intervju 2013.

Ändå inspirerade pater Bergoglios enkla livsstil, närhet till de fattiga och hans ödmjuka, praktiska tjänande många unga jesuiter till att efterlikna hans prästerliga ideal – både under och efter hans prövande år som provinsial och rektor.

”När vi gick upp klockan halv sju eller sju på morgonen för att fira mässan, hade Bergoglio redan hunnit be – och tvättat lakan och handdukar för 150 jesuiter i tvätteriet,” mindes kardinal Ángel Rossi, jesuit och tidigare student vid Residencia Jesuita, i boken Påve Franciskus – vår bror, vår vän.

Biskoplig tjänst

År 1992 ingrep påven Johannes Paulus II oväntat och kallade pater Bergoglio tillbaka från hans ”exil” i Córdoba genom att utse honom till hjälpbiskop i Buenos Aires, på inrådan av kardinal Antonio Quarracino. År 1997 utnämndes han till koadjutor-ärkebiskop, vilket gav honom rätt att efterträda Quarracino, och när denne dog i februari 1998 blev Bergoglio ärkebiskop av Buenos Aires. Tre år senare, 2001, kreerades han till kardinal av Johannes Paulus II.

Som ärkebiskop levde han enkelt, avstod från de yttre privilegierna som vanligtvis följde med ämbetet, reste ofta med tunnelbana och bodde i en ödmjuk lägenhet. Han ägnade mycket av sin tid åt de fattiga och människor som levde i stadens slumområden.

Samtidigt visade han sig vara en politiskt skarpsinnig ledare, som inte drog sig för att utmana den argentinska regeringen. Han hade tagit intryck av element ur peronismen – den tredje vägens nationalism som utgick från Juan Perón, Argentinas dominerande 1900-talspolitiker – en rörelse som betonade katolska rötter och socialpolitik, men som avvisade både marxism och kapitalism.

”Makt bygger på förtroende – inte på manipulation, hot eller arrogans,” sade kardinal Bergoglio i en predikan 2006, där han kritiserade Kirchner-regeringen. Denna hade utvecklat en mer vänsterinriktad variant av peronismen än Bergoglio själv, och konflikterna mellan honom och regeringen var ofta skarpa – särskilt i moraliska frågor.

Hans ledande roll vid det femte generalkonferensen för de latinamerikanska biskoparna i Aparecida, Brasilien, 2007, gjorde honom också till en betydande gestalt i den universella Kyrkan.

Den katolske kommentatorn George Weigel skrev 2012 i First Things om Aparecida-dokumentets evangeliska prägel: ”Det första man bör notera är dokumentets starka evangeliserande ton: Alla i Kyrkan, skriver biskoparna, är döpta för att vara ’missionerande lärjungar.’” Det var ord som profetiskt pekade mot den framtida påvens vision. ”Överallt finns missionsfält, och allt i Kyrkan måste drivas av missionen.”

Ett pontifikat för periferierna

Åtta år efter att han enligt uppgift kom på andra plats i konklaven 2005 – där påve Benedikt XVI valdes – utsågs kardinal Bergoglio av kardinalkollegiet till att efterträda den tyskfödde påven. Den nyvalde påven – den första icke-europén sedan Gregorius III år 741 – satte omedelbart tonen för sitt pontifikat.

”Ni vet att konklavens uppdrag var att ge Rom en biskop,” förklarade han från loggian på Peterskyrkan kvällen han blev vald. ”Det verkar som att mina kardinalbröder gick nästan till världens ände för att hitta honom. Men här är vi.”

Många av de frågor han engagerat sig i som ärkebiskop i Argentina och under biskopskonferensen i Aparecida blev bärande element i hans pontifikat. Han avstod från de traditionella påvliga kläderna och valde att bo i Domus Sanctae Marthae – Vatikanens gästhus – i stället för de påvliga gemaken i det apostoliska palatset. Han insisterade gång på gång på att Kyrkan måste ”gå ut ur sig själv för att evangelisera”, söka upp och följa dem som befinner sig i livets periferier.

Kända uttryck från påve Franciskus pontifikat – såsom Kyrkan som ett fältsjukhus, vikten av att ”gå ut till marginalerna” och att herdarna ska ”lukta som fåren” – förstärktes av kraftfulla symboliska handlingar: Den Helige Fadern som skärtorsdagen tvättade fötterna på fångar och en ung muslim, som omfamnade en vanställd man på Petersplatsen och som tog selfies med ungdomar.

Påve Franciskus betonade upprepade gånger denna evangeliska hållnings centrala betydelse. ”Den sanna Kyrkan finns i periferierna”, sade han i Disneys dokumentär The Pope: Answers, som släpptes i april 2023.

Hans första resa utanför Rom efter valet gick till den lilla italienska ön Lampedusa i Medelhavet, där han riktade uppmärksamhet mot situationen för papperslösa migranter som riskerade livet för att korsa havet till Europa. Han talade ofta om migranternas och flyktingarnas lidande, om klyftan mellan det globala nord och syd, och om orättvisorna mellan utvecklingsländer och rika nationer. Med sin bakgrund från Latinamerika varnade han för ekonomiska system som utnyttjar fattiga nationer. Han fördömde det han kallade en ”globalisering av likgiltighet” – en hållning som förbiser människors lidande i samhällets utkant – samt en ”slit-och-släng-kultur” där de svaga och sårbara ses som förbrukningsbara.

Kampen mot ideologisk kolonisering och global dominans

En återkommande del av påve Franciskus fokus på periferierna var hans kritik mot hur rika nationer försökte påtvinga utvecklingsländer abort, preventivmedel och könsideologi i utbyte mot bistånd och utveckling – en praktik han fördömde som ideologisk kolonisering.

Sådana uttalanden visade att påvens engagemang för samhällets utstötta inte kunde reduceras till ett stöd för progressiva politiska eller sociala agendor. Under sitt besök i Ungern i april 2023 – ett europeiskt land med en konservativ politik som till synes stod i kontrast till hans egna prioriteringar för kontinenten – fördömde han ”den förödande väg som tas av former av ’ideologisk kolonisering’, som försöker radera skillnader, såsom i fallet med så kallad könsideologi, eller som sätter förenklade begrepp om frihet framför livets verklighet – till exempel genom att framställa som framsteg en meningslös ’rätt till abort’, vilket alltid är ett tragiskt nederlag.”

Påve Franciskus informella kommunikationsstil – särskilt i intervjuer med journalister såsom den avlidne italienske ateisten Eugenio Scalfari och hans spontana kommentarer, särskilt under presskonferenser ombord på påveplanet – möjliggjorde för sekulära och progressiva katolska medier att forma ett slags parallellt quasi-magisterium. Detta medförde att vissa medieaktörer tolkade hans uttalanden som en allmän öppning för en förändring av Kyrkans lära.

Ett av de mest omdiskuterade exemplen kom under en presskonferens på flyget hem från Världsungdomsdagarna i Rio de Janeiro 2013. Påven fick en fråga om en viss vatikansk tjänsteman som hade ångrat sina misstag, samt om ryktena kring en homosexuell lobby i Vatikanen. Påve Franciskus gav ett nyanserat svar och skilde mellan att vara homosexuell som person och att tillhöra en lobby. ”Om någon är homosexuell och söker Herren och har god vilja – vem är då jag att döma?” sade han. Men i stället för att tolka detta som en pastoral gest gentemot homosexuella personer, uppfattade många nyhetskanaler det som en uppmjukning av Kyrkans lära om homosexuella handlingar. Vatikanen gav inte heller något klargörande uttalande efteråt.

Påve Franciskus strävade även efter att bygga broar till det internationella samfundet genom ord och handling. Hans två encyklikor som skrevs i sin helhet under pontifikatet – Laudato Si’ (2015), om omsorgen för skapelsen, och Fratelli Tutti (2020), om syskonskap och social vänskap – fick stort erkännande i internationell press.

I mars 2020 gav han en gripande Urbi et Orbi-välsignelse mitt under COVID-19-pandemin, ensam på ett regnvått och tomt Petersplatsen. Hans roll som fredsmäklare kom även till uttryck i arbetet för att återupprätta diplomatiska relationer mellan USA och Kuba, samt i hans försök att medla i kriget i Ukraina.

År 2024 blev han den första påven att delta i ett G7-möte med världsledare, där han varnade för farorna med artificiell intelligens – men också lyfte fram dess potential att tjäna mänskligheten.

Diplomati, mission och global påverkan

Påve Franciskus önskan om förhandling och dialog ledde 2018 till ett hemligt avtal med Peking om utnämningen av biskopar – ett avtal som mötte kraftig kritik. Det kallades ett ”otroligt förräderi” och ”fullständigt obegripligt”, eftersom Kina skärpte kontrollen över religionsfriheten och upprepade gånger bröt mot avtalet. Vatikanen drog sig dock inte tillbaka, utan framhöll att tålamod krävdes för att initiativet skulle kunna bära frukt. Detta trots det kinesiska kommunistregimens återkommande brott mot avtalet och dess allt mer restriktiva siniseringspolitik, som krävde att alla religioner skulle anpassas till kommunistiska principer och vara fria från utländskt inflytande.

Kardinal Marc Ouellet, som ledde Biskopskongregationen under större delen av Franciskus pontifikat, lyfte fram den avlidne påvens förmåga att väcka intresse för Kyrkan även bland dem som stod utanför. ”En missionär befinner sig vid gränserna; han söker dem som är långt borta,” sade han till EWTN News i en intervju i februari 2023.

Påve Franciskus globala missionsanda uttrycktes också tydligt i hans omfattande resande. Han besökte totalt 61 länder på 44 internationella resor, i genomsnitt sex länder per år – en högre frekvens än till och med den resande påven Johannes Paulus II, som besökte fem länder per år.

Hans val av resmål, som inkluderade krigshärjade Irak, Centralafrikanska republiken och Sydsudan, vittnade om en särskild kärlek till det globala syd och konfliktområden.

Denna prioritering av världens periferiområden speglades också i hans utnämningar till kardinalskollegiet. Under hans pontifikat sjönk andelen europeiska kardinaler från 52 % till 40 %, medan antalet asiatiska, stillahavs- och afrikanska kardinaler ökade betydligt.

Totalt var påve Franciskus ansvarig för utnämningen av 80 % av de kardinalelektorer som nu kommer att välja hans efterträdare. Flera av de nya kardinalerna kom från länder med små katolska befolkningar, såsom Mongoliet, Sverige och Marocko, från perifera nationer som Tonga och Haiti, eller från konfliktzoner som Myanmar, Sydsudan och Centralafrikanska republiken.

Utnämningar och helgonförklaringar – ett blandat arv

Påve Franciskus tendens att utse kardinaler baserat på personlig intuition, rekommendationer eller relationer snarare än traditionell praxis, ledde till att han förbisåg kandidater från ärkestift som traditionellt haft en kardinal.

I USA fick till exempel ärkebiskop José Gomez av Los Angeles – tidigare ordförande för den amerikanska biskopskonferensen och ledare för landets största ärkestift – aldrig den röda hatten. Däremot utnämnde påve Franciskus år 2022 biskop Robert McElroy från det mindre stiftet San Diego till kardinal. På liknande sätt blev ärkebiskop Mario Delpini av Milano, ledare för Italiens största ärkestift och själv utnämnd av Franciskus, inte heller kreerad till kardinal.

Samtidigt visade det sig vara ett felaktigt antagande att Franciskus kardinalsutnämningar uteslutande gick till progressiva kandidater. Även om han utsåg flera uttalat reformvänliga kyrkoledare – såsom McElroy, den brasilianske kardinalen Leonardo Steiner och jesuitkardinalen Jean-Claude Hollerich från Luxemburg – utnämnde han också flera konservativa figurer. Bland dessa fanns kardinal Gerhard Müller, tidigare prefekt för Trosdikasteriet, den svenske karmelitkardinalen Anders Arborelius, samt kapucinkardinalen Fridolin Ambongo Besungu från Demokratiska republiken Kongo, som ledde de afrikanska biskoparnas motstånd mot Fiducia Supplicans år 2024.

Denna balans kom även till uttryck i hans helgonförklaringar. Under sitt pontifikat kanoniserade påve Franciskus tre av sina företrädare: Johannes XXIII, Paulus VI och Johannes Paulus II. Han helgonförklarade totalt 926 personer, däribland de 813 martyrerna från Otranto, den salvadoranske ärkebiskopen Óscar Romero – en modig kritiker av regimens människorättsövergrepp – samt den engelske konvertiten och kardinalen John Henry Newman och Moder Teresa av Calcutta.

Han utnämnde dessutom två nya kyrkolärare: den armeniske helige Gregor av Narek och kyrkofadern Irenaeus av Lyon, som han gav titeln Enhetens lärare.

Intern reform – kampen mot skandaler och strukturförändringar

Påve Franciskus utåtriktade fokus ackompanjerades av betydande försök att reformera den interna strukturen i Katolska kyrkan, för att frigöra den till en starkare inriktning på mission och tjänst. Tidigt i sitt pontifikat inrättade han ett kardinalråd för att ge rådgivning om reformen av kurian och Kyrkan. Detta arbete kulminerade i mars 2022 med publiceringen av den nya apostoliska konstitutionen Praedicate Evangelium, som möjliggjorde att vatikanska dikasterier (motsvarande departement) kunde ledas av döpta lekmän, och som betonade evangelisationens roll.

I denna reform slogs Troskongregationen – tidigare Vatikanens mest prestigefulla myndighet – samman med andra strukturer för att ge större prioritet åt Evangelisationsdikasteriet, som lades direkt under påvens ledning. Detta innebar att Troskongregationen förlorade sin historiska förrang bland Vatikanens kontor.

Påve Franciskus genomförde även ekonomiska reformer i Vatikanen, men dessa överskuggades av ihållande skandaler. Han drogs själv in i en högt profilerad korruptionsskandal som ledde till en rättegång och fällande dom mot en av hans närmaste medarbetare, kardinal Angelo Becciu, för ekonomiska oegentligheter.

När det gäller övergreppsskandalen inom Kyrkan vidtog påve Franciskus flera åtgärder. År 2014 grundade han den Påvliga kommissionen för skydd av minderåriga, ledd av kardinal Seán O’Malley från Boston, som även var medlem i påvens kardinalråd. År 2019 sammankallade han ett globalt toppmöte i Vatikanen för att ta itu med krisen, vilket resulterade i Vos estis lux mundi – nya riktlinjer som skulle stärka rättsprocesserna mot övergreppspräster och göra biskopar ansvariga för hur de hanterar sådana ärenden.

Trots dessa initiativ präglades påve Franciskus ledarskap av en styrstil som ofta byggde mer på intuition än på etablerade processer, och en benägenhet att samla beslutsmakt hos sig själv. Detta medförde att han hade vissa blinda fläckar i sin hantering av övergreppsskandaler.

År 2020 rapporterade AP:s Vatikanreporter Nicole Winfield: ”Ett antal präster, biskopar och kardinaler som Franciskus har litat på genom åren har antingen blivit anklagade för sexuella övergrepp, dömda för det eller kritiserade för att ha mörklagt dem.” Detta gällde bland annat hans inledande försvar av en chilensk biskop som senare visade sig vara skyldig, samt hans till synes passiva reaktion på varningar om den tidigare kardinalen Theodore McCarrick, tills fallet blev offentligt 2018.

Påvens hantering av fallet med den slovenske jesuitkonstnären Marko Rupnik – som anklagades för sexuella övergrepp, kortvarigt exkommunicerades och till slut uteslöts ur Jesuitorden – ledde också till frågor om hur mycket påve Franciskus faktiskt kände till.

Mot slutet av hans pontifikat fortsatte övergreppsskandaler att påverka Kyrkan i flera länder, däribland Bolivia och Portugal.

Kritiken mot påve Franciskus hantering av övergreppsfrågan nådde en kritisk punkt 2018, när ärkebiskop Carlo Maria Viganò – tidigare påvlig nuntie i USA – anklagade påven för att ha brustit i ansvar i McCarrick-fallet och krävde hans avgång.

År 2024 hade Viganò radikaliserat sin retorik ytterligare – han kallade Franciskus för kättare – vilket ledde till att han själv fördömdes som schismatiker av Vatikanen.

Synodalitetens påve

Ett av de mest betydelsefulla projekten under påve Franciskus sista pontifikatsår var implementeringen av synodalitet i Kyrkans liv.

I linje med den vision som formulerats i Aparecida-dokumentet och Evangelii Gaudium, använde han biskopssynoden som ett verktyg för att forma en mer lyssnande Kyrka – en ”omvänd pyramid”, där Guds folk utgjorde utgångspunkten. Under ledning av kardinal Mario Grech från Malta gav han synodsekretariatet ett utökat inflytande och mandat.

Många kritiker fruktade dock att hans tillvägagångssätt bröt med Paulus VI:s ursprungliga intentioner för biskopssynoden, kunde försvaga Roms auktoritet och skapa förvirring bland de troende, samtidigt som det öppnade dörren för läroutveckling på flera områden.

Synoderna om familj och äktenskap, ungdomar och Amazonasregionen präglades av friare debatter, där flera deltagare krävde förändringar i Kyrkans disciplin för att möta nya pastorala utmaningar. Vissa gick så långt som att föreslå en form av kvinnligt diakonat.

Den postsynodala apostoliska uppmaningen Amoris Laetitia (Kärlekens glädje, 2016), som följde efter de ofta kontroversiella familjesynoderna 2014 och 2015, ledde till kraftig debatt. Kritiker ansåg att dokumentet öppnade för att frånskilda och civilrättsligt omgifta skulle kunna ta emot kommunion. Biskopskonferenser och stift tolkade texten olika, och i september 2016 skickade fyra kardinaler in fem så kallade dubia – frågor till Troskongregationen – där de bad om klargörande. De beskrev situationen som ”allvarligt desorienterande och mycket förvirrande”. Påven besvarade aldrig dessa frågor.

År 2023 skickade andra kyrkoledare in nya dubia till Rom, denna gång besvarade av Franciskus nye trosprefekt, kardinal Víctor Manuel Fernández. Hans svar bekräftade i stort sett den mest tillåtande tolkningen av Amoris Laetitia.

Samtidigt gick radikala tyska katolska grupper, med stöd av flertalet biskopar, vidare med sin egen ”synodala väg” – en process där de krävde förändringar i läran om celibat, samkönade relationer och kvinnliga vigningar. Trots att Franciskus kritiserade detta initiativ som ”elitistiskt”, ”onyttigt” och ”ideologiskt”, fortsatte det tyska projektet, vilket ledde till en reell risk för schism.

Påven mötte även motstånd från konservativa biskopar som fruktade att hans doktrinella otydlighet, hantering av övergreppsskandaler och kritik av klerikalism skapade förvirring bland trogna katoliker och demoraliserade präster och seminarister.

Franciskus väckte ytterligare oro genom sitt bemötande av troende knutna till den traditionella latinska mässan. Dekretet Traditionis Custodes (2021), som begränsade firandet av denna liturgiska form, chockade dess anhängare. Även några liberala allierade ansåg att språkbruket och de drastiska restriktionerna stred mot hans eget synodala ideal om en lyssnande Kyrka.

Andra, som ärkebiskop Augustine Di Noia – dominikan och långvarig Vatikanfunktionär – menade dock att påvens ingripande var nödvändigt för att stävja en växande uppfattning att den äldre liturgin representerade den ”sanna” Kyrkan.

Vidareföring av synodal reform – trofasthet och kontroverser

Betydande kontrovers följde även på publiceringen av Fiducia Supplicans i slutet av 2023, ett dokument undertecknat av kardinal Víctor Manuel Fernández. Dekretet öppnade för icke-liturgiska välsignelser av samkönade par och par i oregelbundna situationer. Det utlöste kraftiga reaktioner bland biskopar världen över, och i stort sett alla afrikanska biskopar vägrade att implementera det. I ett officiellt uttalande i januari 2024 förklarade de att dokumentet ”har skapat missförstånd och oro i sinnet hos många lekmän, ordensfolk och till och med präster.”

Påve Franciskus var dock tydlig när det gällde Kyrkans kärnläror. Genom Dignitas Infinita (Den oändliga värdigheten, 2024), utgivet av Trosdikasteriet, bekräftade han Kyrkans orubbliga lära om människans värdighet.

Trots kritiken fortsatte den Helige Fadern med sin vision för en synodal Kyrka. År 2021 inledde han en flerårig global konsultationsprocess som kulminerade i två synoder om synodalitet i Rom, i oktober 2023 och oktober 2024.

I ett banbrytande beslut valde påve Franciskus att inte utfärda någon postsynodal apostolisk uppmaning efter synoden, utan att i stället implementera synoddokumentet direkt. ”Det vi har godkänt i dokumentet är tillräckligt,” förklarade han – vilket markerade ett historiskt skifte i hur synodala reformer kan genomföras.

Det stod klart att Franciskus ville sätta Kyrkan på en kurs som, både institutionellt och teologiskt, skulle bli svår att vända. Det kom särskilt till uttryck i hans val av den argentinske teologen och nära vännen ärkebiskop Víctor Manuel Fernández till ny prefekt för Trosdikasteriet år 2023.

Fernández, som hade varit medförfattare till flera av Franciskus mest centrala dokument – däribland Laudato Si’ och särskilt Amoris Laetitia – utsågs även till kardinal. I brevet som åtföljde utnämningen bad påven sin nye prefekt att ”säkerställa att dokumenten från ditt eget dikasterium och de övriga har tillräcklig teologisk grund, är i samklang med den rika jorden i Kyrkans levande lärotradition och samtidigt tar hänsyn till det samtida Magisteriet.”

Med detta säkrade Franciskus att hans lära och reformer skulle förbli en grund för Kyrkans framtid.

”Med dörrar alltid öppna”

Påve Franciskus hälsa försämrades under hans sista år på grund av flera medicinska utmaningar, däribland ischias, andningsbesvär, ledbandsskador i knäna och två tarmoperationer. Rörelseproblemen tvingade honom att börja använda rullstol 2022, men han förblev anmärkningsvärt aktiv nästan ända till slutet. Även under sina sista månader, då han sänkte tempot, upprätthöll han ett krävande schema med audiensverksamhet och resor.

Människor världen över kommer att minnas de starka bilderna av påve Franciskus som omfamnade de fattigaste och mest lidande – en förkämpe för barmhärtighet och följsam närvaro. På kvällen för sitt val förklarade han att han hade kommit ”från världens ände”. Genom ett oväntat och ofta underskattat pontifikat sträckte han sig ut till världens yttersta gränser för att förkunna en Kyrka där alla får plats: ”todos, todos, todos.”

”Kyrkan är kallad att vara Faderns hus,” skrev han i Evangelii Gaudium, ”med dörrar som alltid står öppna. Ett konkret tecken på denna öppenhet är att kyrkans portar alltid bör vara öppna, så att om någon, manad av Anden, kommer för att söka Gud, inte ska mötas av en stängd dörr.”

Den 24 december 2024, som historiens första hoppets pilgrim, öppnade han den Heliga Dörren i Peterskyrkan och invigde därmed Jubelåret 2025. För första gången i historien öppnade han också en Helig Dörr inne i Rebibbia-fängelset i Rom – en kraftfull symbol för hans ihållande omsorg om samhällets marginaliserade.

Påvens död lämnar efter sig ett ofullbordat projekt: synodaliteten och kuriareformerna. Det blir nu kardinalernas uppgift att välja en efterträdare som avgör om – och hur – påve Franciskus vision ska föras vidare.

Han lämnar efter sig ett polariserat katolskt samfund, format av modernitetens och relativismens utmaningar. Men det råder ingen tvekan om att hans vision om en Kyrka för periferierna – en lyssnande Kyrka som vandrar tillsammans med de lidande i barmhärtighet – har skakat om status quo och påbörjat en process som kommer att forma den världsvida Kyrkan långt in i framtiden.