Långfredagen: Kristi korsfästelse och trons djupaste mysterium

Långfredagen är en av kristendomens mest gripande och djupgående dagar. Genom liturgi, fasta och korsets tillbedjan förenas de troende med Kristus och hans lidande på Golgata – ett mysterium som öppnar vägen till frälsning och hopp.

Av Pål Johannes Nes, 18 april 2025

Långfredagen är en av de mest betydelsefulla dagarna i det kristna kyrkoåret. Kyrkan vänder sin blick mot Golgata och fördjupar sig i Jesu lidande och död. Genom gripande liturgi, symbolisk korshyllning och stillhet förenas de troende med Kristus och hans offer för mänskligheten. Dagen präglas av sorg, eftertanke och hopp om frälsning.

På Långfredagen riktar hela Kyrkan sin blick mot Kristi korsfästelse på Golgata. Denna dag kallas varje troende att begrunda och förstå det pris Kristus betalade för människans frälsning. Genom särskilda och högtidliga ceremonier – korshyllning, sången av Improperierna (”förebråelserna”), läsning av Jesu lidandes historia (passionen) och kommunion med tidigare konsekrerade gåvor från Skärtorsdagen – förenas vi med vår lidande Frälsare. I detta betraktar vi också vår egen befrielse från synden genom Herrens död.

Kyrkan framträder på Långfredagen i sorgens tecken, avklädd all utsmyckning. Altaret står naket, och tabernaklets öppna dörr understryker tomheten efter Kristi död. Redan på 300-talet beskrev Apostoliska konstitutionerna Långfredagen som ”en sorgens dag, inte en dag för festlig glädje” och kallade den ”korsfästelsens påsk”. I Jerusalem uppstod redan under kristendomens första århundraden en omfattande liturgisk praxis, där de troende följde Jesu lidandes väg genom staden och samlades på Golgata för att vörda korset.

I Rom utvecklades långfredagsliturgin gradvis. På 600-talet började man inkludera korshyllning tillsammans med läsningar och förböner. Från medeltiden blev det vanligt att endast prästen tog emot kommunionen, och liturgin firades på morgonen. Denna praxis formaliserades i Missale Romanum år 1570. Så förblev det till påven Pius XII:s liturgireform år 1955, som åter öppnade för kommunion för alla troende. Liturgins tidpunkt flyttades också till eftermiddagen, närmare klockan 15 – den timme evangelierna anger för Kristi död.

Liturgin inleds i djup tystnad. Celebranten, klädd i rött som symbol för Kristi lidande, lägger sig med ansiktet mot marken eller knäfaller i tyst bön, medan hela församlingen knäfaller tillsammans. Denna gest uttrycker djup sorg och bot. Långfredagens liturgi består traditionellt av fyra delar:

1. Ordets liturgi, med högtidlig läsning av Jesu passion. Ofta läses Jesajas ord:
   ”Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot.” (Jes 53:5)
2. Allmänna förböner för Kyrkan och hela världen: för påven, biskoparna, kristna, icke-troende, makthavare och alla i nöd. Dessa böner uttrycker att Kristi offer gäller hela mänskligheten och når ut till varje människa – som ringar på vattnet – i korsets universella betydelse.
3. Korsets tillbedjan (venerationen av korset). Celebranten lyfter upp korset och sjunger:
   ”Se korset, livets träd vars frukt är världens Frälsare.” Församlingen svarar: ”Kom, låt oss tillbedja honom.”
   Många platser följer traditionen att kyssa korset som ett konkret uttryck för kärlek och tacksamhet till Kristus. Det som en gång var ett redskap för skam och förnedring lyfts nu fram som segerns tecken. Biskop Erik Varden har uttryckt detta paradoxalt:
   ”Vid korset har glädjen kommit till världen! En förvandling sker: vi ser korset både som något objektivt ont och som tecknet på Guds seger över ondskan.”
4. Kommunion utdelas med de gåvor som konsekrerades på Skärtorsdagen.

Historiskt betraktades korsfästelse som den mest förnedrande avrättningsformen i det romerska riket, avsedd att inge skräck och avskräckning. I kristendomens tidiga historia väckte korset förakt – som i den kända graffitiinskriften från Palatinen i Rom, där Kristus avbildas med ett åsnehuvud korsfäst till spott och spe. Men detta kors har Kyrkan kommit att se som tecknet på Guds triumf över döden och ondskan.

När vi knäfaller inför korset och kysser det, är det inte själva föremålet vi tillber – utan det det symboliserar: Kristi kors, vårt frälsningsinstrument. Biskop Erik Varden formulerar det så:
”Korset är nyckeln till tillvarons och dödens mysterium,” och det ger oss kraft att se livet med ett klart men hoppfullt sinne. Därför bekänner vi:
”Vi tillber dig, Kristus, och prisar dig – ty genom ditt heliga kors har du frälst världen.”

Långfredagen är också rik på folkliga och andliga uttryck, som korsvägsandakten, där de troende begrundar Jesu lidandes väg. I medeltidens England uppstod på 900-talet bruket att symboliskt återge Jesu gravläggning genom att lägga ett kors eller en konsekrerad hostia i en rikt dekorerad ”grav”. Ur detta växte sedermera fyrtio-timmars-bönen fram. På många platser erbjuds också bikt särskilt denna dag, som förberedelse inför påsken.

Slutligen är Långfredagen en av Kyrkans strängaste bot- och fastedagar, tillsammans med Askonsdagen. Fasta innebär minskat matintag: ett fullt mål och två mindre som tillsammans inte överstiger ett mål. Abstinens innebär att man avstår från kött. Fastan gäller katoliker mellan 18 och 59 år, medan köttabstinens gäller från 14 års ålder. Undantag gäller för gravida, ammande och sjuka. Fastan påminner oss om behovet av omvändelse, bot och ödmjukhet inför Kristi offer.