Tron är nyckeln till att läka ett avhumaniserat samhälle, säger kardinal

”Att vara kristen handlar inte om att tillhöra en klubb, utan om att förverkliga evangeliet i handling. Vi måste förkroppsliga det vi tror på.”

Jean-Baptiste Noé – Intervju – 30 september 2025

Kardinal François-Xavier Bustillo, biskop av Ajaccio på Korsika och en av samtidens mest framträdande kyrkliga gestalter i Frankrike, tog i december 2024 emot påven Franciskus på det som blev den helige faderns sista apostoliska resa.

Den spanskfödde prelaten, prästvigd 1994 inom konventualfranciskanorden (OFM Conv.) och upphöjd till kardinal 2023, har nyligen utgivit Réparation (Fayard, 2025) – en samtida reflektion om hur man kan motverka splittringar i samhället och återupprätta människans värdighet i en alltmer fragmenterad värld.

I en intervju den 11 september med National Catholic Register berättar kardinal Bustillo om det akuta behovet av andlig förnyelse, Kyrkans försoningsuppdrag och trons roll i att återuppbygga genuin mänsklig gemenskap i vår tid.

”Varifrån kommer splittringen?”

Fråga: I boken beskriver du ett samhälle som är söndrat och plågat av konflikter. Vad ser du som orsakerna till denna ständiga splittring?

Kardinal Bustillo: Om vårt samhälle är delat, sargat, våldsamt och plågat, beror det på att i dess grund finns en djup smärta. Vi har gradvis avhumaniserat världen. En viktig orsak, menar jag, är att vi har trängt undan Gud — tro, religion, andlighet. Efter maj 1968 sades det allmänt att vi inte längre behövde Gud. 

Mer än femtio år senare mår samhället inte bättre: våld, splittringar och sprickor har ökat. Ett samhälle som är skört kan försvinna. Därför måste vi reparera samhället, det sociala livet och relationerna. Den andliga aspekten kan hjälpa. Tro och religion är inga hinder – de kan hjälpa att ena individer och samhället, samtidigt som varje persons individuella resa respekteras.

”En brist på humanitet”

Fråga: Du talar om en ”ord-konflikt”, där ord används för att såra, och om hårdhet i relationer. Visar detta på en växande omänsklighet som börjar etablera sig?

Kardinal Bustillo: Den djupaste orsaken till splittringen är en brist på humanitet. Vi har glömt det mänskliga. Att återfinna en ”vertikal linje” – tro och inre liv – kan hjälpa till att återknyta banden. Vi saknar också en gemensam nämnare:  Allt verkar ha upplösts i separata, åtskilda individer. Det talas mycket om sekularism och tro (som berör det innersta), men mindre om religion som social verklighet som hjälper oss att leva tillsammans. När Jesus säger: ”Älska varandra; älska era fiender; döm inte; fördöm inte”, talar han till människor som blir kallade att bilda gemenskap och därmed höja livskvaliteten i samhället. 

Vi måste tillbaka till grunderna: Vi är människor som behöver ett inre liv för att söka den fred vi saknar.

Splittringar också i Kyrkan

Fråga: Vi ser också splittring i Kyrkan – ”vänsterkatoliker”, ”högerkatoliker”, oenighet om liturgin. Hur ser du på detta?

Kardinal Bustillo: Jag håller med: Hur kan vi predika om enhet för samhället om Kyrkans familj är splittrad? Vi måste återställa enheten och kommunionen. 

Alltför ofta ställs vi mot varandra i formfrågor: ”Jag är traditionell”, ”Jag är karismatisk”, ”Jag är modern”. 

Katolska kyrkan är ingen sekt och vi är inga kloner. Låt oss vara glada över mångfalden!

 När vi överbetonar skillnader börjar vi misstänka varandra: ”Du är farlig för att …” Det är ytligt och andligt grunt. Kyrkans mål är enhet. Mångfalden är inget hot. 

Tragedin är att glömma det som förenar oss: Jesus Kristus. 

Vi fäster oss så vid former att vi glömmer det väsentliga – vår tro på Kristus. Som Leo XIV påminde i början av sitt pontifikat är enheten inte tillfällig. Om världens spänningar tränger in i Kyrkan försvagas vårt vittnesbörd. Vi behöver först andlig och mänsklig sammanhållning – en inre enhet. Då blir vår mission trovärdig.

Uppgången av vuxendop i Frankrike

Fråga: Vuxendopen ökar kraftigt i Frankrike – nära 10 000 i år. Hur välkomnar vi de nydöpta och fördjupar kyrkogemenskapen?

Kardinal Bustillo: Tron slutar inte med dopet. Många unga saknar kristen bakgrund: de har inte ”upplevt” klerikalism, utan snarare andlig tomhet och Kyrkans frånvaro. Präster, biskopar, kardinaler är främmande figurer för dem. 

Samtidigt söker de identitet. 

Katolicismen erbjuder en sann andlig identitet – om den omfamnas.

En del säger: ”Jag är muslim”, andra: ”Jag är kristen”, men vissa säger: ”Jag är ingenting.” Det slår mig när jag hör den frasen. Man kan inte vara ”ingenting”. Det leder till lidande, men också en möjlighet för Kyrkan: att återställa relationen till de yngre generationerna.

Efter kriserna försökte vi inte ”vinna tillbaka” människor – ändå kommer de. Törsten efter Gud finns. Vårt dubbla ansvar är tydligt: först välkomna och förbereda för dopet – ett vackert andligt faderskap; sedan kontinuiteten. Man tar inte emot ett sakrament som en stämpel. 

Vi måste ge näring åt tron, integrera folk i gemenskapen och kunna följa dem genom sin resa. Ny­döpta kristna förnyar också de etablerade katolikernas tro.

När katoliker uppvuxna i traditionellt katolska familjer ser de nydöptas dynamik och vitalitet, återupptäcker de meningen med apostolat och handlingskraft i samhället.

Brödraskapen på Korsika

Fråga: Du nämner ofta brödraskap (confraternitas), särskilt på Korsika, som platser för social och kulturell gemenskap. Vilken roll spelar de i dag?

Kardinal Bustillo: De har både en andlig och social dimension och har funnits i franciskansk tradition sedan 1300-talet. De samlar många lekmän som vill uppleva något betydelsefullt i Kyrkan.

I dag har vi på Korsika över 3 000 medlemmar, mestadels män. Flera brödraskap har nyligen välkomnat 20–25-åringar som törstar efter mening, som ställer frågor och vill tjäna – även medverka vid begravningar, efter lämplig utbildning. Att gå med är inte ”att gå med i en klubb”: det finns en upptagningsrit, dopets synliga tecken och man lever i brödragemenskap. 

Historiskt tog brödraskapen hand om änkor, föräldralösa och fattiga. I krisen idag ser jag dem som en unik och läglig möjlighet att bygga broar mellan ledare och befolkningen, institutioner och den lokala nivån – mellanleder som knyter band, med en andlig motivation och driv.

Kardinalens uppdrag

Fråga: Utöver att välja påve i konklav – vad är rollen av en kardinal?

Kardinal Bustillo: Uppdraget gentemot påven är delvis rådgivande, men det handlar också om att ge liv åt den universella Kyrkan. Kardinalerna är länkarna mellan biskopen av Rom och lokalkyrkorna. Jag rör mig mellan mitt stift – min primära plikt på Korsika – och kallelser från andra håll. 

När en kardinal reser är det för att stärka livet i lokalkyrkan. Påven Franciskus betonade detta genom att skapa kardinaler där det tidigare inte fanns några – på Mauritius, i Centralafrikanska republiken, i Mongoliet. Det visar katolicitet. Han har också återupplivat traditionen att utse kardinaler efter person snarare än ”säte”. Utnämningen sker efter påvens omdöme – den kan komma som en överraskning, och det är okej.

Medelhavet och dialogens väg

Fråga: Medelhavsområdet präglas av spänningar, krig och religiösa klyftor. Hur kan det “läkas”?

Kardinal Bustillo: Medelhavet är en vagga för civilisationen. Hamnarna har skapat handels- och kulturband och ett gemensamt minne som inte får glömmas. Inte nostalgi – utan levande minne som återupptäcker vägar till broderskap mellan nord och syd, kulturer och religioner. Först behöver vi bygga förtroende.

Romarna talade om captatio benevolentiae: att vinna välvilja, söka samförstånd på kulturell grund innan man tar till våld. I Medelhavets nätverk finns kopplingar till Tunis, Marocko, Barcelona, Italien, Grekland, Istanbul, Libanon…

Dialog är aldrig lätt, men är nödvändigt: vi måste återupprätta banden i Medelhavet och förhindra att regionen blir en permanent konflikthärd.

Religionerna har en roll i att dämpa spänningarna och föregå med gott exempel. Vid mötet mellan påven Franciskus och storimamen av al-Azhar och i deklarationen om mänskligt broderskap visade Kyrkan vägen. 

Vissa hyser skepsis om dialog, men för kristna är den grundläggande: Ordet blev kött; Logos står i trons centrum – därför är dialogos vårt naturliga sätt. 

Benedictus XVI påminde ofta om detta inom det interkulturella och interreligiösa området. När rå styrka tar över orden blir civilisationen bräcklig. Trots komplexiteten och svagheten av vissa internationella institutioner måste vi fortsätta dialogen.

”Världen väntar på vittnen”

Fråga: Vad väntar världen av kristna i dag?

Kardinal Bustillo: Autentiska vittnen, inte teoretiker. Att vara kristen är inte att tillhöra en klubb, utan att förverkliga evangeliet i handling. Vi måste förkroppsliga det vi tror på – utan arrogans och utan mindervärdeskomplex. Det är genom ett sammanhängande liv som moralisk auktoritet växer fram.

“Om bön”

Fråga: Det hänger också samman med bön. Lekmän har ett hektiskt vardagsliv – hur kan vi be mer så att varje dag blir ett liv i bön mitt i familj och arbete?

Kardinal Bustillo: Vi lever i ett hektiskt samhälle. Bönen återställer ordning, stillar oron och lär oss att vila i Gud.

Våra kyrkor är heliga platser att återupptäcka: ingen exotism behövs för att finna frid. Att komma till kyrkan även på vardagar, be och samtala med Herren, är en praxis som behöver återupptäckas. 

Bön är inte bara inövade formler; det krävs undervisning: att tala om för Gud vad som finns i våra hjärtan, att låta honom träda in och bo i våra liv – som att bjuda Kristus ombord i båten av vår existens. 

Då minns vi att vi inte är ensamma i vårt yrke, familj, känslor eller sjukdom. I detta möte mjukas våra spända hjärtan upp. Bönens mening är att låta Guds kärlek beröra oss, så att vi finner frid och blir redo att följa honom.

Denna intervju publicerades först av National Catholic Register och har översatts och anpassats av EWTN Sverige.