Påven Leo XIV: Ropet kan vara bönens yttersta form 

Av Almudena Martínez-Bordiú, 12. september 2025

Vid sin allmänna audiens förklarade påven Leo XIV att smärtrop – som Jesu rop i sitt slutliga lidande på korset – snarare än att vara ett tecken på svaghet kan uttrycka längtan, överlåtelse och bön.

Morgonregnet gjorde att den helige Fadern inte kunde hälsa de troende länge på Petersplatsen. Han färdades runt torget i påvemobilen till applåder och jubel och stannade för att ge sin välsignelse, särskilt till barnen.

Påven ägnade sin katekes vid den veckovisa audiensen, som började drygt fem minuter sent, åt att reflektera över värdet av att ropa.

”Ibland uttrycker vi med rösten det vi inte kan säga med ord”, sade Leo. ”När hjärtat är fullt, ropar det. Och detta är inte alltid ett tecken på svaghet; det kan vara en djupt mänsklig handling.”

Även om vi har blivit vana att uppfatta ett rop som något ovärdigt man bör undertrycka, ger evangeliet våra rop värde och påminner oss om att de kan vara ”en åkallan, en protest, en önskan, en överlåtelse”, fortsatte påven.

”Den kan till och med vara bönens yttersta form, när det inte finns några ord kvar.”

”Man ropar inte av desperation utan av längtan. Jesus ropade inte mot Fadern utan till honom. Även i tystnaden var han övertygad om att Fadern fanns där”, sade påven. ”Och på så sätt visade han oss att vårt hopp kan ropa även när allt verkar förlorat.”

Ett rop som uttrycker den största kärleken

Till pilgrimerna, ihopträngda under sina paraplyer för att skydda sig mot regnet, mediterade påven Leo över ”kulmen av Jesu liv i denna värld: hans död på korset”. Han lyfte särskilt fram en detalj värd att begrunda: att ”Jesus inte dör på korset i tystnad”.

Påven förklarade att Jesus fullbordade sitt uppdrag på jorden på korset, och: ”Med ett högt rop slutade Jesus att andas”. För den helige Fadern ”innehåller det ropet allt: smärta, övergivenhet, tro, offer. Det är inte bara rösten från en kropp som ger vika, utan det sista tecknet på ett liv som överlämnas.”

Han påminde också om att detta rop föregicks av en fråga, ”en av de mest hjärtskärande som kan yttras: ’Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?’”

Påven Leo XIV betonade att Jesus i det sista ögonblicket upplever tystnad, frånvaro och avgrunden. Enligt påven är detta ”inte en troskris utan det sista stadiet av en kärlek som ges till det yttersta”.

”Jesu rop är inte desperation, utan uppriktighet — sanningen buren till sin gräns, ett förtroende som består även när allt är tyst”, betonade han.

Han tillade: ”Det är där, i den brutna mannen, som den största kärleken manifesterar sig. Där kan vi känna igen en Gud som inte förblir fjärran utan som genomgår vårt lidande till slutet.”

Jesus lär oss att inte frukta att ropa

Påven förklarade vidare att ett rop kan vara en ”andlig gest”, då vi ropar efter vi föds och det är ett sätt att hålla sig vid liv.

”Man ropar när man lider, men också när man älskar, kallar, åkallar. Att ropa är att säga vilka vi är — att vi inte vill försvinna i tystnad, att vi fortfarande har något att ge”, sade han.

Leo uppmanade åhörarna att inte hålla tillbaka tårarna, eftersom att hålla allt inom sig “kan långsamt förtära oss”.

Han tryckte på: ”Jesus lär oss att inte vara rädda för att ropa, så länge det är uppriktigt, ödmjukt och riktat till Fadern. Ett rop är aldrig meningslöst om det föds ur kärlek.”

Avslutningsvis uppmanade påven Leo XIV de troende att lära sig av Herren att ge ifrån sig ”ett rop av hopp när den yttersta prövningens stund kommer”.

”Inte för att såra, utan för att anförtro oss. Inte för att skrika åt någon, utan för att öppna våra hjärtan. Om vårt rop är äkta kan det bli tröskeln till ett nytt ljus, en ny födelse”, sade han.

Denna artikel publicerades först av ACI Prensa, en del av EWTN News, och är översatt och anpassad av EWTN Sverige.