Dominikansystrarna och dominikanbröderna i Norge är välkända och omtyckta ansikten för många. Vad färre kanske känner till är att det också finns en lekmannaorden: vanliga människor som lever vanliga liv men samtidigt ett liv vigt åt Kristus.

I denna andra artikel om olika lekmannaordnar och grupperingar i Kyrkan får du möta Jan Frederik Solem, som sedan sin konversion i slutet av 1980-talet har haft sitt andliga hem i den dominikanska familjen – i St. Dominikus hos bröderna, Lunden kloster hos nunnorna och Katarinahjemmet hos systrarna.

Av Frøydis de Damas EWTN Norge, 13 oktober 2026

”Jag var på bio med några vänner och såg ’The Blues Brothers’ i augusti 1987, en film som faktiskt även påve Leo tycker om – han kommer ju från Chicago. Vid den tiden hade jag introducerats till den katolska tron, bland annat genom en syster som redan hade konverterat, och anmält mig till en troskurs hos franciskanerna i St. Hallvard i Oslo. Efter filmen gick vi ut på restaurang och träffade flera andra, däribland en ung kvinna som redan var katolik och berättade om St. Dominikus kyrka. Redan nästa dag följde jag med henne dit till mässan”, berättar Jan Frederik.

Den 15 augusti, på högtiden för Jungfru Marie upptagning i himlen, kom han till kyrkan och möttes av rökelse, gregoriansk sång och en predikan som talade till honom.

”Jag lärde genast känna människorna där, så man kan säga att jag kom, jag såg och sedan stannade jag kvar”, säger han med ett leende.

Två av de kvinnor som Jan Frederik lärde känna i St. Dominikus är i dag dominikanersystrar, bland annat vid Katarinahjemmet, medan andra tillhör lekdominikanernas fraternitet.

”Vi var alltså flera som kom, såg och stannade kvar. Samtidigt började jag på troskursen i St. Hallvard, men där undrade de varför jag inte kom till mässan. Jag gick hellre i mässan hos dominikanerna”, berättar han.

När deltagarna i troskursen skulle upptas i Kyrkan vid påsk var Jan Frederik inte en av dem. Han ville nämligen upptas i St. Dominikus och fick vänta ytterligare några månader.

Pater Hans Vossenaar OFM, som undervisade honom, föreslog att han skulle delta i en katekethelg på Mariaholm och tillbringa några dagar i Lunden kloster inför upptagningen.

”Det sistnämnda tyckte jag var lite skrämmande, för vad hade jag egentligen i ett kvinnokloster att göra? Men jag blev väl mottagen av både lekdominikaner, andra boende och inte minst systrarna, och lärde mig mycket, bland annat om tidegärden. Från den dagen gick jag till St. Dominikus varje söndag och till Lunden varje lördag”, förklarar han.

En ny fraternitet växer fram

Vid en senare reträtt på Lunden träffade han en informell grupp bestående av både lekdominikaner och andra intresserade. Jan Frederik blev inbjuden att delta, och 1991 gick sex av medlemmarna samman för att grunda en ny lekdominikansk fraternitet på uppmaning av priorn i St. Dominikus.

”Vi som inte redan hade avlagt profess privat avlade profess för ett år. En ny ordensregel hade införts bara några år tidigare, men det var upp till oss att hitta en form och inriktning – så är det väl alltid när någon vill etablera något nytt”, säger han.

I dag är situationen en annan. Den formella utbildning som saknades då finns på plats nu, 35 år senare.

”Det finns nog en del som tänker att de vill höra hemma någonstans och föreställer sig att de kan läsa sig till den kunskap de behöver – men för att bli en del av en gemenskap måste man möta de människor som redan finns där”, säger Jan Frederik.
Själv kände han sig hemma hos dominikanerna; att höra hemma där har alltid varit en glädje för honom och gett honom oerhört mycket.

”Jag har enorm respekt för lekfranciskaner och lekkarmeliter, men jag kan inte vara som dem. De är annorlunda och har sina egna ordensfamiljer och traditioner”, säger han och tillägger: ”Vi formas naturligtvis av de människor vi tillbringar tid med, av dem vi lyssnar till och lär av.”

Det finns lekdominikanska fraterniteter i många länder. Jan Frederik har haft kontakt med andra lekdominikaner i många år och deltagit i flera internationella möten. Han säger att det känns som en stor familj. I Norden har man regelbunden kontakt med fraterniteterna i Lund, Stockholm och Helsingfors, och nordiska möten hålls med några års mellanrum.

”När jag skulle avlägga min slutgiltiga profess var det samma dag som en kubansk-amerikan vid namn Pedro skulle göra det i Washington. Under hans mässa bad man för mig, medan vi under min mässa bad för honom”, förklarar han. ”Pedro hade ordensnamnet Martin (de Porres), och jag valde Jordan (av Sachsen)”, berättar han. Avståndet är en utmaning.

Lekdominikanerna träffas en gång i månaden, vanligtvis i St. Dominikus. Medlemmarna bor främst i Osloområdet, men några bor så långt bort som Lista och Skreia.

”Det är svårt för dem som bor långt borta – till exempel i Trondheim, min kära födelsestad – att knyta an till oss, eftersom vi inte bara kan säga ’kom och se’. Vi provar oss visserligen fram lite med Zoom, som vi också började använda när samhället stängdes ner 2020. Det finns ingen bestämmelse om att det bara får finnas en lekdominikansk fraternitet i Norge, men det har aldrig funnits en tillräckligt stor grupp någon annanstans än i Oslo. Något var på gång i Trondheim och senare i Tønsberg, men det blev aldrig något av det.”

När någon tas upp som novis i dominikanorden – vare sig det är hos bröderna, nunnorna, systrarna eller lekdominikanerna – frågar priorn eller priorinnan kandidaten: ”Vad söker du?” Kandidaten svarar: ”Guds barmhärtighet och er.”

”Det är ingen liten sak när man tänker efter. De andliga barmhärtighetsgärningarna är bland annat att undervisa och förmana och att ha tålamod med andra. Alla döpta har stor potential – men du vet, när en annons på Finn beskriver en bostad med potential vet du att det rör sig om ett renoveringsobjekt”, säger Jan Frederik.

Var och en är kallad att utforska sina nådegåvor

Vilken roll har då lekdominikanerna i världen? Jan Frederik återger ett citat av lekdominikanernas skyddshelgon, Katarina av Siena:

”Var den du var ämnad att vara, så kommer du att sätta eld i världen.”

I dominikanordens grundläggande konstitutioner står det att ”den apostoliska verksamheten ska strömma ur källan av kontemplationen”.

Var och ens nådegåvor och förutsättningar är olika, och man kommer själv att upptäcka vad man är kallad till. Det andraskyddshelgonet är Pier Giorgio Frassati, som helgonförklarades så sent som förra året och som Jan Frederik har hållit föredrag om flera gånger under det senaste året.

Det tar vanligen fem år från det att man visar sitt intresse tills man kan avlägga slutgiltig profess – ett år som postulant, ett som novis och tre år med tillfällig profess. När man avlägger profess lovar man att följa ordensregeln. Det är en regel för lekmannafraterniteter, även om den till stor del snarare är en husordning än en levnadsregel för enskilda personer.

”Den helige Dominikus valde på sin tid att orden skulle följa Augustinus regel, inte Benedikts regel; det är vår tradition. Därför är det också stort för oss att vi har fått en påve som, med hans egna ord, är en son till Augustinus – det är vi också, eller kanske barnbarn”, säger Jan Frederik med ett leende.

Olika bönetraditioner är en rikedom

Bönen spelar en viktig roll i alla dominikaners liv, vare sig det gäller bröder, nunnor, systrar eller lekdominikaner. Rosenkransen är en kär dominikansk böneform, och dessutom ber man gärna tidegärden, Kyrkans officiella bön, ofta sjungen. Säger inte Augustinus att den som sjunger ber dubbelt?

”Ordensregeln ålägger oss egentligen ingen bestämd observans, men under novitiatet lär man sig att be laudes och vesper, så att man kan be tillsammans med de andra och senare även på egen hand”, säger Jan Frederik.

I övrigt är Kyrkan rik på böneformer, och lekdominikanerna drar sig inte för att lära av exempelvis karmeliterna och franciskanerna.

”Olika ordnar förvaltar var sin familjetradition och delar generöst med sig av sina andliga skatter till hela Kyrkan. Biskop Fredrik har nyligen förklarat lekdominikanen Sigrid Undset som Guds tjänarinna och inlett en process för henne. Hon hade tre stora bilder ovanför sängen och framför bönpallen: den heliga Katarina av Siena, den helige Franciskus av Assisi och den heliga Teresa av Ávila”, förklarar han.

Att vara lekdominikan innebär att ständigt ta små steg på vägen mot helgelse. Vi förblir renoveringsobjekt livet ut, samtidigt som vi sprider evangeliets glada budskap och visar barmhärtighet mot människorna omkring oss. Och vem vet – kanske kan tillhörigheten till en orden göra det lättare att vara uthållig i bön och kärlek till nästan och att genom studier fördjupa sin kunskap om Gud och de gudomliga mysterierna.

Boktips: ”I call you friends” av den tidigare ordensmagistern pater Timothy Radcliffe OP. Boken gavs ut kort efter att han hade besökt den dominikanska familjen i Oslo, den första ordensmagister som gjort det under ordens 800-åriga historia.

EWTN Norge · Översatt till svenska av EWTN Sverige