Sedan 2014 har Anne Samuelsen varit utbildningsledare för dem som känner en kallelse att bli sekularkarmeliter i Norge. Löftena innebär en förpliktelse att delta i den dagliga mässan när det är möjligt, be tidegärden och ägna en halvtimme åt inre bön. Även om få kan tas upp i orden menar hon att mycket av livet som sekularkarmelit kan överföras till ett vanligt kristet liv.

Av Frøydis de Damas, 25 september 2026

Under hösten vill EWTN presentera olika lekmannaordnar och andra grupper inom Katolska kyrkan i Norge. I den första delen berättar sekularkarmeliten Anne Samuelsen om ett liv med inre bön som en trosstärkande och livsberikande väg till djupare gemenskap med Gud.

Sedan 2014 har Anne Samuelsen varit utbildningsansvarig för dem som känner en kallelse att bli sekularkarmelit i Norge. På grund av den begränsade kapaciteten är det tyvärr ganska få i Norge som kan tas upp i orden, men det finns ändå mycket i livet som sekularkarmelit som kan tillämpas i ett vanligt liv.

Det tar sex år att bli sekularkarmelit. När man avlägger löften lovar man bland annat att gå till mässan varje dag om det är möjligt och att be laudes och vesper dagligen, utöver en halvtimme inre bön. Det kan låta enkelt, men Anne Samuelsen berättar att väldigt många tycker att det är svårt i en hektisk vardag, särskilt att hitta en halvtimme varje dag då man inte blir störd. ”Man lovar också att låta sig omvandlas helt av Gud”, förklarar hon.

Ett löfte om att leva ett aktivt kristet liv

Nyligen var Anne i karmelitklostret i Tromsø, där bland annat en person avlade löften för att bli sekularkarmelit. Den som avlägger löftena lovar att leva ett evangeliskt liv i världen, med Teresa av Ávila och Johannes av Korset som förebilder.

För att kunna göra detta behöver man tillägna sig mycket kunskap och omsätta den i sitt liv. Man förväntas vittna om Kristus i ord och gärning och lovar att förena sig med Kyrkan och medverka i hennes uppdrag genom kontemplativ bön och apostolisk verksamhet.

”Man lovar alltså Gud att ha ett aktivt böneliv som, när Gud visar hur, ska komma alla världens själar till del”, säger Anne.

Frågan är då hur man kan dra nytta av ett förpliktande böneliv utanför en sekularorden. Anne förklarar att det kräver mycket att leva så med Gud, men att det också ger mycket. För närvarande har hon sex kandidater som befinner sig i en process och tio som väntar på att få börja, något som tar mycket av hennes tid.

”Jag kan inte längre sätta mig ned med en roman. All tid går åt till familjen, församlingen och sekularkarmeliterna, utöver att jag producerar EWTN-programmet Karmels hage och skriver böcker.”

Lyckligtvis har inte alla sekularkarmeliter ett lika hektiskt liv. Ett liv i inre bön är dock mycket viktigt, både för människorna och för Kyrkan, och liksom det mesta är detta något man behöver lära sig.

”Tidegärden kan du lära dig i ett kloster eller genom att lyssna på EWTN, medan inre bön inte är lika lätt. Man kanske bara sitter där i en halvtimme och tänker på middagen man inte har hunnit laga, eller retar sig på det ena eller det andra. Lyckligtvis har Teresa av Ávila ett gott råd om hur man ska förhålla sig till det: Inre bön är att länge sitta ensam med honom som du vet älskar dig”, säger Anne.

Guds bud är som staketstolpar

Kärleken är avgörande för att komma närmare Gud. När Anne för många år sedan var kateket för konfirmander i S:t Pauls församling i Bergen var det viktigt för henne att förmedla till ungdomarna att buden inte bara är stränga regler från någon arg Gud som ska straffa dem om de inte följer dem.

”Buden är Guds kärleksfulla armar som ska skydda dig mot olycka. Eller så kan man se dem som staketstolpar som omgärdar en vacker trädgård där du får vistas. Om du går över till den andra sidan är det inte Gud som straffar dig, utan din egen olydnad. Då är du ute bland vargarna. Straffet är att du avlägsnar dig från Guds kärlek”, förklarar hon.

Kärleken är avgörande för att komma närmare Gud. När Anne för många år sedan var kateket för konfirmander i S:t Pauls församling i Bergen var det viktigt för henne att förmedla till ungdomarna att buden inte bara är stränga regler från en arg Gud som straffar dem om de inte följer dem.

”Buden är Guds kärleksfulla armar som ska skydda dig mot olycka. Eller så kan man se dem som staketstolpar som hägnar in en vacker trädgård där du får vara. Om du går över till den andra sidan är det inte Gud som straffar dig, utan din egen olydnad. Då är du ute bland vargarna. Straffet är att du avlägsnar dig från Guds kärlek”, förklarar hon.

Om man överför detta till bönelivets förpliktelser kan det ibland kännas som en ren pliktövning.

”Men det är inte vad det är. Det handlar om att du ska få vara tillsammans med honom som du vet älskar dig. Och för det ska du alltså avsätta en halvtimme varje dag”, säger Anne.

Gud vet att vi kan vara fulla av irritation, ångest eller andra tankar som stör den inre bönen. Då kan man till exempel läsa något av ett helgon, ur Bibeln eller annan trosuppbyggande litteratur för att lättare kunna koncentrera sig på bönen.

”Andra sjunger en psalm, tänder ett ljus eller har en ikon som de sitter framför. På så sätt har man något att begrunda som hjälper en vidare. Teresa av Ávila säger till några av sina nunnor: ’Kan du inte åtminstone kasta en liten blick på honom, om inte annat?’ Vi behöver alltså något som hjälper oss på vägen”, berättar hon.

Ångesten – en port till Guds kärlek.

När man börjar sätta sig in i det sekulära ordenslivet kan det till en början vara mödosamt. Efter att ha levt med karmelitorden i 20 år kan Anne se tillbaka på många utmaningar, inte minst eftersom hon lever med svår fysisk smärta, ångest och depression. Fromheten blir då som en gudomlig räddningsväst.

”De flesta vill uppleva Gud, hans kärlek och glädje, men samtidigt hittar de på ursäkter för sig själva eftersom det låter krävande”, förklarar hon.

Därför är det viktigt för henne att visa att även om livet ibland kan vara mycket krävande finns Gud där för att hjälpa oss igenom det. När Anne får en ångestattack måste hon resa sig och be med armarna utsträckta som ett kors.

”Då aktiveras kroppen så mycket att ångesten måste vika. Genom bönen blir ångesten på så sätt en port till Guds kärlek”, förklarar hon.

Genom ångesten känner Anne också gemenskap med Jungfru Maria. Tänk bara vilken ångest hon måste ha upplevt när förföljelsen av Jesus började, för att inte tala om när hon stod vid korsets fot.

”Karmelitorden är en djupt mariansk orden. Därför kan jag förena mig med henne när jag står där fylld av ångest. Vi vet att hon ber för oss, sluter sina armar om oss och leder oss fram till korset. Hon var den första som litade på och trodde på Gud, men också den första som oroade sig för sin son. Som mor kan man förstå Maria och det hon gick igenom. Hon är därför det bästa stödet för en människa som kämpar med ångest och hjälper henne att bära sina lidanden fram till korset”, säger Anne.

Det ett långt böneliv gör med en människa, när hon överlämnar både glädje och sorg till honom, är att ge henne motståndskraft att stå kvar i svårigheter utan att bryta samman. Anne tänker själv att när hon står där med utsträckta armar gör hon det för alla de mödrar som har känt ångest för sina barn.

”Då blir bönen mycket verklig. Samtidigt hade jag inte kunnat göra detta utan att ha övat på det. Det är den hårda verkligheten.” Anne påpekar dock att man inte behöver ha det som hon för att kunna ha ett verksamt böneliv. Däremot är det kanske så att ju svagare vi är, desto mer måste Gud träda in och hjälpa oss.

”Men man får inte använda svårigheterna som en ursäkt för att säga att man inte klarar det”, tillägger hon.

Att ställa sig till förfogande för Guds kärlek

”Många människor har också låg självkänsla, men när vi börjar förstå hur mycket Gud älskar var och en av oss försvinner den låga självkänslan. Det är en objektiv sanning och därför spelar det ingen roll hur vi känner oss. Bönelivet för oss i kontakt med hans kärlek, även om det kanske inte sker varje dag eller ens varje år”, säger Anne.

Som sekularkarmelit har hon alltså förbundit sig till en halvtimme inre bön varje dag.

”När vi ställer oss till förfogande för Guds kärlek får vi möjlighet att erfara att det vi tror på är sant. I karmeliternas skrifter finns det många som har stora visioner och syner. Synerna är inte ett mål i sig, men genom dem bekräftas tron”, förklarar hon.

En del kanske tänker att de kommer att få sådana syner genom att träda in i karmelitorden, men även om det kan ske för vissa gäller det naturligtvis inte alla. Thérèse av Lisieux är ett gott exempel på detta.

”Hon hade mycket få andliga upplevelser och kunde hålla på att somna under den inre bönen eller reta sig på de andra nunnornas knarrande ljud”, berättar Anne.

När man träder in i orden gör man det med hela sig för att kunna bli ett redskap i Guds hand. Thérèse sade en gång att Gud är som en hävstång som kan lyfta hela världen.

”Det är tillsammans med Gud som vi lyfter, både för oss själva och för andra, genom att ställa oss till förfogande med våra glädjeämnen och sorger. Lidandet är inte vackert, men det kan ändå hjälpa andra när vi offrar det till Gud”, säger hon.

Att avstå ger större välsignelser

Alla som inte förmår vara aktiva i församlingarna har blivit något av hjärtebarn för Anne.

”Det är många som känner att de inte räcker till på grund av olika svårigheter. Genom inre bön kan de förena sig med Gud och förmedla hans kärlek till världen.”

För närvarande arbetar Anne med fyra avsnitt av Karmels hage om Johannes av Korset, med anledning av att det i december är 300 år sedan han helgonförklarades. Hon berättar att han ofta talar om att vi måste välja bort det vi åtrår, eftersom vi då får mer av det som Gud vill ge oss.

”Det kan ju verka mycket strängt, så för vanliga människor är det bättre att säga att man åtminstone inte BARA ska tänka på det yttre”, skrattar hon. ”Det betyder inte att du ska leva ett allvarsamt liv, avstå från mat som du blir serverad och så vidare. Men Johannes skriver i en dikt: ’Den som älskar måste bli lik den han älskar, ty desto större blir deras glädje.’ Det är i den kärleken vi kan leva när vi släpper taget om en del andra saker.”

I nästa del presenterar Jan Frederik Solem lekmannadominikanerna.

EWTN Norge · Översatt till svenska av EWTN Sverige