Skip to content

Betydelsen av påve Leo XIV:s första resa i Latinamerika

Påve Leo XIV:s första Latinamerikaresa förde honom till Uruguay, Argentina och Peru med budskap om tro, dialog, försoning och närhet till dem som lever i samhällets utkanter.
Påve Leo XIV hälsar de troende från påvemobilen i Pampas de Pimentel i Peru. Daniel Ibáñez/EWTN News

Av Victoria Cardiel, 17 november 2026

Under sin första resa till Latinamerika som påve formulerade Leo XIV tre tydliga budskap för tre olika samhällskontexter. I Uruguay uppmanade han till att väcka en tro som tycks ha somnat; i Argentina vädjade han om försoning och dialog för att stärka demokratin; och i Peru återvände han till sina egna rötter för att påminna Kyrkan om att den inte får glömma dem som lever i samhällets utkanter.

Första anhalten var Uruguay. Han anlände för tolv dagar sedan till ett land som inte hade haft något påvebesök på 38 år. Den helige Johannes Paulus II reste dit 1987 och återvände 1988.

Uruguay beskrivs ofta som Latinamerikas mest sekulariserade land. Av landets omkring 3,5 miljoner invånare identifierar sig cirka 33 procent som katoliker. Med andra ord är bara var tredje uruguayan katolik.

Det kommer att dröja några veckor innan det går att bedöma följderna av den helige faderns besök. Samtidigt tycks det stå klart att hans budskap har satt djupa spår i landet.

Maria ”har stannat kvar här”

Leo XIV valde att ta farväl av Uruguay tillsammans med henne som har följt landets historia ända från början. Inför bilden av Vår Fru av de trettiotre, landets skyddshelgon, genomförde han den 15 november det sista stora evenemanget under besöket på uruguayansk mark. Än en gång tog han upp en av de utmaningar som präglat hela besöket: hur tron ska förmedlas i ett samhälle där många har lämnat den.

Platsvalet var ingen slump. Den lilla Mariabilden är knuten till ett av de avgörande ögonblicken i Uruguays historia. År 1825 vände sig också de som kämpade för landets frihet till Maria och ställde sin strävan under hennes beskydd redan från början. ”Inte heller folkens historia kan förstås fullt ut utan hänvisning till Gud”, påminde påven.

Sedan dess, sade han, har generationer avlöst varandra och omständigheterna förändrats, liksom ”många uruguayaners förhållande till tron”. Men Maria ”har stannat kvar här”.

Kvinnorna som bevarade tron

Påven ville särskilt tala om dem som har fört denna tro vidare från generation till generation: ”Samtidigt som Maria följde detta folks historia bevarade andra kvinnor tron i så många hem och förde den vidare till sina barn.”

Han talade om mödrar som lärde sina barn sina första böner, tog dem till dopet och förberedde dem för att ta emot sakramenten.

Han talade också om mor- och farmödrar som hade ett litet altare i hemmet, bad för levande och döda och gjorde Gud närvarande i vardagen.

Tron måste ha ”en verklig plats” i livet hos männen i familjen

Hans budskap var dock inte begränsat till kvinnor. Leo XIV vände sig direkt till fäder samt mor- och farfäder och sade att unga behöver se att tron har ”en verklig plats” i livet hos männen i deras familjer.

”Barn lär sig mycket genom att se att deras far kan knäböja inför Gud utan att känna sig mindre manlig för det”, sade han innan han reste till Argentina.

Samma dag anlände påven till Buenos Aires och inledde därmed den andra etappen av sin apostoliska resa genom Latinamerika. Vid ankomsten togs han emot av president Javier Milei.

Ankomsten till Argentina inledde den sannolikt mest politiskt känsliga delen av resan. Det berodde inte bara på att landet befinner sig i en period av djup social och politisk polarisering, utan också på att Leo XIV satte sin fot i sin föregångare Franciskus hemland – ett land som den argentinske påven aldrig återvände till under sitt tolvåriga pontifikat.

Att lämna över ”ett enat hemland” till kommande generationer

Påvens första tal i Argentina satte tonen för besöket. Kort efter ankomsten mötte han företrädare för myndigheterna och civilsamhället samt medlemmar av diplomatkåren.

Där mindes han påve Franciskus: ”Under många år lyssnade den universella Kyrkan till rösten från en argentinsk påve, som i sina minnen och sitt hjärta bevarade de platser, de människor och den tro han hade tagit emot här”, sade han.

”I dag, som hans efterträdare i Petrusämbetet, följer jag i viss mån hans fotspår i detta land, där påve Franciskus personliga historia senare kom att förenas med hela Kyrkans historia.”

Leo XIV lyfte också fram den mångfald som har format Argentina och landets historiska förmåga att ”öppna sina dörrar” och resa sig trots svårigheter. Men han påminde argentinarna: ”Ingen generation bygger sitt hemland från grunden. De ärver det.”

Slutligen uppmanade han Argentina att bevara sin vilja till dialog och att söka vägar till ömsesidig förståelse, såväl inom landet som i relationerna med övriga sydamerikanska länder.

”Det är nu vårt ansvar att låta det vi har tagit emot bära frukt och att hålla levande denna strävan att ’upprätta den nationella enigheten’”, sade han och citerade inledningen till Argentinas konstitution. ”Må de som kommer efter oss få ta emot ett enat hemland, värdigt sin historia och de möjligheter det rymmer.”

Familjen, ”en pelare mitt i vår tids många osäkerheter”

Leo XIV:s ankomst till Buenos Aires utlöste en historisk mobilisering som förvandlade Argentinas huvudstad till en väldig arena för tro. Inför närmare 2,5 miljoner människor som samlats till mässan försvarade påven familjens roll i dagens samhälle och uppmanade landet att ”inte ge efter för dem som avfärdar den kristna familjen som föråldrad”.

Familjen, tillade han, förblir ”en pelare mitt i vår tids många osäkerheter”.

Tusentals troende fyllde stadens huvudleder redan tidigt på morgonen, medan hundratusentals andra kantade vägen där påvens kortege drog fram för att hälsa honom välkommen. Det blev det hittills största firandet under hans pontifikat.

Peru: Hemkomsten

Leo XIV sparade den mest känsloladdade delen av Sydamerikaresan till Peru. På många sätt var det en verklig hemkomst. Han hade bott där i mer än två decennier, en erfarenhet som formade hans pastorala ämbete på djupet: från de första åren som missionär till tjänsten som biskop och ända fram till att han naturaliserades som peruansk medborgare.

Efter att ha besökt Uruguay och Argentina genomförde påven resans längsta etapp i Peru, där han tillbringade sex dagar i Lima, Cusco, Pucallpa och Chiclayo. I den sistnämnda staden återvände han till platser inom det stift han hade lett i åtta år, från 2015 till 2023.

Budskapen under vistelsen återspeglade de hjärtefrågor som har följt hela hans pontifikat: närhet till de bortglömda, social försoning och försvar av dem som lever i periferin.

I Santa Cruz de Succhabamba, en isolerad andinsk ort som han nådde med helikopter, fördömde han försummelsen av samhällena på landsbygden och uppmanade jordbrukarna att inte ge efter för ”modlöshet eller våld” inför fattigdom och emigration.

I Zaña, en ort präglad av brist på dricksvatten och årtionden av försummelse, framförde han en av resans mest personliga uppmaningar: ”Att ta hand om varandra och aldrig vänja sig vid andras lidande.”

I Cusco, på 3 400 meters höjd (11 150 fot), betonade han trons roll som redskap för försoning ”i en tid som vår, präglad av sår och splittring”. Där välkomnades han av stora skaror pilgrimer från hela Anderna, varav många hade rest i flera dagar för att komma dit.

Den sista stora anhalten var den peruanska delen av Amazonas. I Pucallpa höll Leo XIV hela resans kraftfullaste tal och krävde rättvisa för urfolksledare som mördats därför att de försvarat sina territorier mot illegal gruvdrift och avskogning.

”Dessa bröders blod ropar till Gud och kräver rättvisa”, sade han inför missionärer och företrädare för folken i Amazonas.

På sin sista dag i Peru ville han visa sin tillgivenhet för det äldreboende i Callao som drivs av De fattigas små systrar. Där förmedlade han det budskap som sammanfattade resans anda: en uppmaning att bekämpa likgiltigheten och bygga ett mer solidariskt samhälle.

”Vi kan inte förbli likgiltiga när vi vet att kropparna och själarna hos så många av våra bröder och systrar försummas och ofta manipuleras”, varnade han.

Slutligen lyfte han i Lima fram den spanske helige Toribio de Mogrovejo (1538–1606) som föredöme, inför mer än 1,5 miljoner troende som hade samlats till avslutningsmässan. Toribio föddes i Mayorga i Valladolid, sändes till Lima som ärkebiskop och dog i Peru. Därigenom gav Leo en nyckel till hur det glada budskapet bör förkunnas.

Påven framställde den helige Toribio som missionär, ”förkunnare av evangeliet, fader och herde”, som predikade med ”mildhet” och färdades genom hela landet med ”stor andlig frihet och ett tålmodigt lyssnande” för att ”lära känna och hjälpa de troende och, när det behövdes, tillrättavisa dem”.

EWTN News · Översatt till svenska av EWTN Sverige

NEWSLETTER


Dela

Mer relaterat till detta