Av Marco Mancini, 14 november 2026

Leo XIV har återvänt till sin stad Chiclayo i Peru, där han var biskop mellan 2015 och 2023.

Den dåvarande fader Robert Francis Prevost utnämndes den 3 november 2014 av påve Franciskus till apostolisk administrator i Chiclayo och till titulärbiskop av Sufar. Han biskopsvigdes den 12 december 2014 och fick peruanskt medborgarskap genom naturalisation. Den 26 september 2015 utnämndes han till biskop av Chiclayo. Den blivande påven ledde stiftet fram till januari 2023, då han kallades till Vatikanen som prefekt för Dikasteriet för biskopar och ordförande för Påvliga kommissionen för Latinamerika.

Efter att ha färdats med bil genom staden, längs gator kantade av jublande folkmassor, kom påven till Pampas de Pimentel för att fira mässa. Före mässan tog Leo XIV ett långt varv i påvemobilen bland de troende.

”Vilken glädje att vara tillbaka i Chiclayo! Det är en välsignelse för mig att få vara med er igen. Tack för er värme, ert stöd och era böner, särskilt bönerna för min hälsa under denna prövande tid, som jag med Guds hjälp håller på att ta mig igenom. När jag ser era ansikten”, inledde påven sin homilia, ”känner jag spontant att jag vill tacka Herren, eftersom ni har varit och förblir en välsignelse i mitt liv och i min tjänst som biskop. Jag minns er alltid i mina böner. Jag ber er också att fortsätta be för mig, så att vår Herre Jesus Kristus skänker mig nåden att fortsätta styrka mina bröder i tron.”

Leo XIV underströk på nytt ”den brådskande och ofrånkomliga plikten av varje döpt människa: att förkunna evangeliet” och sade att vi måste växa ”i medvetenheten om att alla kristna – vare sig vigda tjänare eller lekfolk – är missionerande lärjungar, oavsett vår roll i Kyrkan och vår grad av trosmedvetenhet.”

”Förkunnelsen av Jesus Kristus är en avgörande uppgift; inför den känner vi oss ofta otillräckliga”, betonade han. ”Den förmedlas genom vittnesbördet om ett genuint kristet liv där tro och handling stämmer överens. Först och främst gäller det att sätta Jesus Kristus i centrum för både förkunnelsen och livet. Denna samstämmighet kan vi inte se enbart som frukten av vår vilja. Den är också en nåd som vi måste be Herren om, samtidigt som vi är kallade att verka för den genom vårt eget engagemang och vår personliga hängivenhet. Endast han kan förvandla våra liv, så att vi kan finna ny kraft i förkunnelsen och förmedlingen av tron.”

”Herren väntar på oss i eukaristin och i Ordet, de två borden som vi lever av och får vår näring från”, fortsatte påven. ”Men han kommer oss också till mötes i den kyrkliga gemenskapen och när vi tar emot vår nästa som en broder eller syster. I vår nästa gör han sig närvarande som en behövande. Att evangelisera handlar inte om att påtvinga människor läror eller att lita på effektiva strukturer, utan om att vittna om det verkliga mötet med Jesus Kristus.”

”För en döpt person är kärleken till nästan hjärtat i det kristna budskapet”, fortsatte han. ”Kärleken är oskiljaktig från sanningen. Sanningen är inte en teori, en abstrakt idé eller en utopi, utan en person: Jesus Kristus, som inbjuder oss att forma våra liv efter hans liv, i trogen lydnad mot hans bud.”

”Evangelisationen måste i dag förhålla sig till de föränderliga villkoren och den skiftande dynamiken i förmedlingen av tron”, konstaterade påven. ”I vissa delar av världen har denna förmedling nästan helt upphört. Situationen kräver att vi alla modigt möter nya utmaningar, som religiös likgiltighet, materialism eller egoism, som styr människors beslut i vardagen. Detta åtagande manar oss att bevara samklangen mellan ett hjärta fyllt av kärlek till Gud och nästan och ett sinne förankrat i evangeliets sanning. Missionen kan inte improviseras.”

”Jag ber Herren”, löd påvens avslutande bön, ”att denna kärlek må ge en eld i var och en av våra liv, så att vi som döpta människor och som kristen gemenskap går ut i världen, smittar andra med den glädje som föds ur mötet med den uppståndne Herren och gör denna glädje närvarande i våra familjer, på våra arbetsplatser, genom att utföra vårt arbete väl, och i det offentliga livet, samtidigt som vi står emot frestelsen att göra tron till en rent individuell angelägenhet. I detta apostoliska engagemang hjälper Kyrkan oss att inse att vi som levande stenar har ett gemensamt ansvar för att bygga Guds tempel.”

ACI Stampa · Översatt till svenska av EWTN Sverige