Av Jeffrey Bruno, 6 november 2026

I en låda på mitt lilla kontor, strax till vänster om skrivbordet, ligger en hårlock från min dotter Amy.

Jag minns inte hur många år den har legat där. Men jag minns hur den hamnade där.

”Pappa, kan du klippa mitt hår?”

Hon var ungefär tio år gammal. Hennes långa blonda hår hade hon borstat rakt och samlat de nedersta tio centimetrarna i en hårsnodd. Min uppgift var enkel: hitta den vassaste saxen jag hade och klippa rakt ovanför snodden.

Den lilla hårbunten liknade en kvast. Medan Amy undrade om jag hade klippt rakt öppnade jag lådan och slängde in den.

”Ska du behålla den?”

Jag ryckte på axlarna.

”Varför inte?”

Hon skrattade och skakade på huvudet. ”Åh pappa, vad du är rolig!”

Nu är hon gift och har tre barn. Men varje gång jag får syn på hårlocken när jag rotar i lådan ser jag henne igen: tio år gammal och anförtror sitt hår till sin pappa med en sax!

Och det värmer mitt hjärta.

Nyligen fick jag ett mejl från en nära vän och präst, karmelitpater Donald Kinney, och det väckte ett annat minne till liv. Ett liknande minne. Året innan hade han ordnat så att jag kunde resa till Kalifornien för att fotografera den heliga Thérèse av Lisieuxs reliker. När hennes festdag den 1 oktober närmade sig påminde han mig om att det hade gått ett år sedan hennes reliker anlände till USA.

För mig hade resan varit lika mycket en pilgrimsfärd som ett journalistiskt uppdrag.

Den blev också början på en förändring som jag inte hade väntat mig.

Genom åren har jag mött alla möjliga inställningar till reliker, från förbryllning till djup hängivenhet. Min egen låg någonstans mitt emellan. Jag förstod att Kyrkan hedrade dem. Jag hade bara inte funderat särskilt mycket på varför.

Jag tyckte att jag kände Thérèses syster Céline bättre än Thérèse själv. Céline, som blev syster Geneviève av det heliga anletet, var fotografen bakom de flesta av de bevarade fotografierna av sin syster.

Eftersom jag ser på många bilder hade jag genom hennes fotografier funnit en väg in i familjen. Nu fick jag chansen att lära känna kvinna på bilderna.

Jag landade på Los Angeles International Airport och begav mig till Redondo Beach med Thérèses självbiografi En själs historia skriven av henne själv. Under de följande dagarna fördjupade jag mig i hennes ord.

Några dagar senare gick jag in i kyrkan där hennes reliker snart skulle ställas fram till offentlig vördnad. Då kände jag en samhörighet som jag inte hade väntat mig.

En frid. En förtrogenhet. En närhet.

Någon som jag hade börjat lära känna genom sidorna i en bok kändes plötsligt mycket nära.

Jag visste att benen i relikskrinet inte hade någon magisk kraft. De tillhörde en kvinna som hade levt, lidit, älskat och gett sig själv åt Kristus. En kvinna som nu lever i honom.

Men jag började förstå hur något så påtagligt kunde föra mitt hjärta närmare någon som jag inte kunde se.

På senare tid har jag fotograferat den heliga Margareta Maria Alacoques reliker för Knights of Columbus och följde dem på resan genom Newark i New Jersey, Philadelphia och Havertown i Pennsylvania.

Samma känsla av närhet återvände.

När jag såg den ena personen efter den andra knäböja i bön blev jag rörd av deras djupa hängivenhet. Det fanns något i deras sätt att närma sig henne som jag fortfarande höll på att lära mig förstå.

Sedan kom min sista dag med relikerna.

Några veckor tidigare hade jag skadat vänster axel jag bäddade rent i min åldrande pappas säng.

Det brände. Det värkte. Det störde min sömn.

Och två stora uppdrag närmade sig: Fulton Sheens saligförklaring i St. Louis och den dominikanska rosenkranspilgrimsfärden i Washington två dagar senare. Två långa pass med att bära kameror, lyfta objektiv och arbeta stående. I min värld motsvarade det två maratonlopp under samma vecka.

Jag undrade hur jag skulle klara det.

Jag arbetade trots smärtan. Den sista dagen i Havertown var den så svår att jag måste lyfta vänster arm med höger hand.

Innan jag lämnade tillbedjanskapellet Heliga hjärtat i S:t Denis församling knäböjde jag intill Margareta Marias reliker. Jag tackade henne för dagarna jag hade tillbringat i hennes sällskap, för hennes hängivenhet till Jesu heliga hjärta och för att hon hade hjälpt så många människor att vända sig till hans kärlek.

Och jag tog farväl.

Det kändes som att ta farväl av en vän.

Efter den tre timmar långa bilresan hem kom jag fram utmattad, med värk och fylld av tacksamhet. Jag sjönk ihop i sängen. För en gångs skull var smärtan övermannad av utmattningen.

Nästa morgon bjöd på en djupblå himmel och en strålande soluppgång. Där jag låg tänkte jag på veckorna som gått. Milen. Människorna. Förmånen att ha fått bevittna en tro som levdes med sådan glöd i kyrkor och kapell över hela landet.

Sedan vände jag mig om.

Och stannade upp.

Min axel gjorde inte ont längre.

Jag rörde försiktigt på den. Upp. Ner. Åt sidan.

Ingen smärta alls.

Jag lade mig ner igen.

Och jag skrattade.

Gud låter sig aldrig överträffas i generositet.

Ett mirakel?

Jag kan inte ge någon medicinsk förklaring till vad som hände.

Jag kan säga att jag kvällen innan hade behövt använda ena handen för att lyfta den andra armen. På morgonen kunde jag röra den fritt.

För mig var det ett mirakel.

Och jag är tacksam.

Drygt en vecka senare knäböjde jag utan smärta i mittgången i The Dome i St. Louis, omgiven av tiotusentals människor som hade samlats till Fulton Sheens saligförklaring.

Hans relik bars mot altaret av James Fulton Engstrom, pojken vars helande genom Sheens förbön hade erkänts av Kyrkan som ett mirakel.

När jag såg dem gå förbi kunde jag inte låta bli att le.

Hej, ärkebiskop.

Jag hade gett mig ut på dessa resor med en kamera och en rejäl dos skepsis. Någonstans längs vägen hade helgonen blivit mina vänner.

Relikerna bidrog till att göra den vänskapen påtaglig. De påminde mig om att helgonen var verkliga människor som hade vandrat genom denna värld med kroppar som var lika sårbara som våra, som hade känt trötthet och lidande och som gång på gång hade vänt sig till Kristus.

Nu ber de för oss medan vi tar oss fram mot honom.

Den där hårlocken från Amy hjälper mig att förstå.

Jag öppnar inte lådan för att jag älskar hår. Jag öppnar den och minns någon jag älskar. Det lilla hårbunten väcker minnet av hennes röst, hennes skratt, barnet hon var och den pappa jag höll på att lära mig att vara.

Kärleken ger det mening.

De heligas gemenskap sträcker sig ännu längre. De som har gått före oss lever i Kristus. De kan be för oss, uppmuntra oss och hjälpa oss att fortsätta tills vi genom hans nåd når vår Faders famn.

Vissa dagar kan mållinjen känns mycket långt borta.

Och så finns det morgnar då du vaknar, rör en arm som värkte kvällen innan och lägger dig ner igen och skrattar.

Tillbaka på mitt kontor ligger den lilla blonda hårlocken fortfarande kvar i lådan.

”Ska du behålla den?”

Självklart gör jag det.

National Catholic Register · Översatt till svenska av EWTN Sverige