Av Joseph Pronechen, 22 oktober 2026

Den helige Johannes Paulus II har av goda skäl kallats ”barmhärtighetens påve”.

Som påve saligförklarade och helgonförklarade han den heliga Faustina Kowalska. Hon tog emot budskapet om den gudomliga barmhärtigheten, ett budskap som sedan spreds över hela världen. Långt innan dess, när det tycktes som om hennes skrifter om den gudomliga barmhärtigheten aldrig skulle nå allmänheten, var det Johannes Paulus II som ingrep och förde processen framåt. Han talade och skrev om den gudomliga barmhärtigheten och gjorde andra söndagen i påsktiden till den gudomliga barmhärtighetens söndag för hela Kyrkan. Och han dog på aftonen före den gudomliga barmhärtighetens söndag.

Den polske påven hade mycket att säga om den gudomliga barmhärtigheten under hela sitt pontifikat och skrev till och med encyklikan Dives in Misericordia om Guds barmhärtighet. Den gudomliga barmhärtighetens söndag – som alltid infaller den första söndagen efter påskdagen – är ett utmärkt tillfälle att minnas några av hans många ord om denna stora gåva från Gud.

1. Tre år efter att ha valts till påve sade Johannes Paulus II på Kristus Konungens högtid:

”Redan från början av min tjänst på Petrus stol i Rom betraktade jag detta budskap som min särskilda uppgift. Försynen har anförtrott mig det i människans, Kyrkans och världens nuvarande situation. Man skulle kunna säga att just denna situation anförtrodde mig detta budskap som min uppgift inför Gud.”

2. När Johannes Paulus II befann sig i Polen den 17 augusti 2002 för invigningen av den gudomliga barmhärtighetens helgedom i Kraków-Łagiewniki sade han i sin homilia:

”Liksom den heliga Faustina vill vi förkunna att det inte finns någon annan källa till hopp för mänskligheten än Guds barmhärtighet. I tro vill vi upprepa: Jesus, jag litar på dig!”

3. Vid invigningen fortsatte han:

”Denna förkunnelse, denna bekännelse av tillit till Guds allsmäktiga kärlek, är särskilt nödvändig i vår tid, när mänskligheten upplever en djup vilsenhet inför ondskans många manifestationer. Åkallan av Guds barmhärtighet måste stiga ur djupet av hjärtan fyllda av lidande, oro och osäkerhet och samtidigt av längtan efter en ofelbar källa till hopp.”

”Det är därför vi har kommit hit i dag … för att än en gång skymta Faderns ansikte i Kristus: ’barmhärtighetens fader och all trösts Gud’ (2 Kor 1:3).”

4. Han betonade att den gudomliga barmhärtigheten inte är begränsad till en enda plats och sade:

”Må Herren Jesu bindande löfte gå i uppfyllelse: Härifrån måste utgå ’den gnista som ska bereda världen för hans slutliga ankomst’ (Dagbok, 1732). Denna gnista måste tändas av Guds nåd. Denna barmhärtighetens eld måste föras vidare till världen. I Guds barmhärtighet ska världen finna frid och mänskligheten finna lycka!”

5. Den 18 april 1993, på den gudomliga barmhärtighetens söndag, lyssnade tiotusentals deltagare i saligförklaringen av den heliga Faustina när Johannes Paulus II sade till dem under mässan:

”Det är verkligen underbart hur hennes hängivenhet till den barmhärtige Jesus sprider sig i dagens värld och vinner så många människohjärtan! Detta är utan tvivel ett av tidens tecken – ett tecken för vårt 1900-tal. Bokslutet för detta århundrade, som nu går mot sitt slut, rymmer, vid sidan av framsteg som ofta har överträffat tidigare epokers, en djup oro och rädsla för framtiden. Var annars än i den gudomliga barmhärtigheten kan världen finna en tillflykt och hoppets ljus? De troende förstår det fullkomligt.”

6. Sju år senare, återigen på den gudomliga barmhärtighetens söndag, den 30 april 2000 – den första under det nya årtusendet – helgonförklarade Johannes Paulus II syster Faustina, ”den gudomliga barmhärtighetens stora apostel”. Påven sade:

”Den gudomliga barmhärtigheten når människorna genom den korsfäste Kristi hjärta: ’Min dotter, säg att jag är kärleken och barmhärtigheten personifierad’, kommer Jesus att be syster Faustina (Dagbok, 1074). Kristus utgjuter denna barmhärtighet över mänskligheten genom att sända Anden, som … är kärlek. Och är inte barmhärtigheten kärlekens ’andra namn’ (Dives in Misericordia, 7), förstådd i dess djupaste och ömmaste aspekt, i dess förmåga att bära bördan av varje nöd och framför allt i dess oändliga förmåga att förlåta?”

7. Den dagen tillade Johannes Paulus II också:

”Hur kommer människans framtid på jorden att se ut? Det är oss inte givet att veta … Men den gudomliga barmhärtighetens ljus, som Herren på ett sätt ville åter skänka världen genom syster Faustinas karisma, kommer att lysa upp vägen för det tredje årtusendets män och kvinnor.”

8. Samma dag förmedlade Johannes Paulus II många minnesvärda insikter och uttalanden om den gudomliga barmhärtigheten:

”Detta tröstande budskap riktar sig framför allt till dem som, drabbade av en särskilt svår prövning eller krossade av tyngden av de synder de har begått, har förlorat all tillit till livet och frestas att ge vika för förtvivlan. De erbjuds Kristi milda ansikte; strålarna från hans hjärta berör dem och lyser över dem, värmer dem, visar dem vägen och fyller dem med hopp. Hur många själar har inte tröstats av bönen ’Jesus, jag litar på dig’, som Försynen förmedlade genom syster Faustina! Denna enkla akt av överlåtelse åt Jesus skingrar de tätaste molnen och låter en ljusstråle tränga in i varje liv. ’Jezu, ufam tobie.’”

9. I sin homilia på den gudomliga barmhärtighetens söndag 2001 framgick det tydligt att den helige fadern beskrev innebörden i bilden av den gudomliga barmhärtigheten när han sade:

”Kristi hjärta! Hans ’heliga hjärta’ har gett människorna allt: återlösning, frälsning, helgelse. Den heliga Faustina Kowalska såg hur två ljusstrålar utgick från detta hjärta, som flödade över av givmild kärlek, och lyste upp världen. ’De två strålarna’, enligt vad Jesus själv sade till henne, ’representerar blodet och vattnet’ (Dagbok, s. 132). Blodet påminner om offret på Golgata och eukaristins mysterium. Vattnet får oss, enligt evangelisten Johannes rika symbolik, att tänka på dopet och den helige Andes gåva (Johannes 3:5; 4:14).”

”Genom detta sårade hjärtas mysterium fortsätter den helande vågen av Guds barmhärtiga kärlek att sprida sig över vår tids män och kvinnor. Endast här kan de som längtar efter sann och bestående lycka finna dess hemlighet.”

10. Samtidigt påminde Johannes Paulus II oss om något som Kristus, i sina budskap om den gudomliga barmhärtigheten, sade att vi måste göra:

”Kristus har lärt oss att ’människan inte bara tar emot och upplever Guds barmhärtighet, utan också är kallad’ att visa barmhärtighet mot andra: ’Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet’ (Matteus 5:7). Han visade oss också barmhärtighetens många vägar. Barmhärtigheten förlåter inte bara synder utan når också ut till alla mänskliga behov. Jesus böjde sig ned över varje form av mänsklig fattigdom, materiell såväl som andlig.”

11. I Dives in Misericordia, som skrevs 1980, tre år efter att han hade valts till påve, riktade Johannes Paulus II uppmärksamheten mot Guds barmhärtighet, särskilt så som den uppenbaras genom Jesus Kristus. Han skrev:

”Kristus ger hela den gammaltestamentliga traditionen om Guds barmhärtighet en definitiv innebörd. Han talar inte bara om den och förklarar den med hjälp av jämförelser och liknelser, utan framför allt förkroppsligar och personifierar han den själv. Han är själv, i viss mening, barmhärtighet. För den som ser den i honom – och finner den i honom – blir Gud på ett särskilt sätt ’synlig’ som Fadern, rik på barmhärtighet.”

12. Påven skrev också:

”Sanningen om Gud, ’barmhärtighetens Fader’, som har uppenbarats i Kristus, gör det möjligt för oss att ’se’ honom som särskilt nära människan, framför allt när människan lider, när hon är hotad i själva kärnan av sin existens och värdighet. Och därför, i Kyrkans och världens nuvarande situation, vänder sig många enskilda och grupper, vägledda av en levande känsla för tron, till Guds barmhärtighet, jag skulle säga nästan spontant. De drivs säkerligen till detta av Kristus själv, som genom sin Ande verkar i människors hjärtan.”

13. Johannes Paulus II, en påve med djup Mariafromhet, skrev följande om vår saliga moders roll i den gudomliga barmhärtigheten:

”Maria är alltså den som djupast känner mysteriet med Guds barmhärtighet. Hon känner dess pris. Hon vet hur stort det är. I denna mening kallar vi henne Barmhärtighetens moder: Vår Fru av Barmhärtigheten eller Den gudomliga barmhärtighetens moder. Var och en av dessa titlar har en djup teologisk innebörd, eftersom de uttrycker den särskilda förberedelsen av hennes själ, av hela hennes personlighet, som gjorde det möjligt för henne att genom de komplexa händelserna, först i Israel, sedan hos varje enskild människa och hela mänskligheten, uppfatta den barmhärtighet som människor ’från generation till generation’ får del av enligt den allraheligaste Treenighetens eviga plan.”

14. Han sade också:

”Vi måste konstatera att Kristus, när han uppenbarade Guds kärlek och barmhärtighet, samtidigt krävde att människorna också skulle låta sig vägledas av kärlek och barmhärtighet i sina liv. Detta krav är en del av det messianska budskapets själva väsen och utgör kärnan i evangeliets etos … I bergspredikan förkunnar han: ’Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.’]”

15. Därefter framförde påven en varning som är ännu mer träffande i dag:

”Ju mer det mänskliga samvetet ger vika för sekulariseringen, förlorar sin känsla för själva innebörden i ordet ’barmhärtighet’, vänder sig bort från Gud och fjärmar sig från barmhärtighetens mysterium, desto större rätt och plikt har Kyrkan att vädja till barmhärtighetens Gud ’med höga rop’. Dessa ’höga rop’ bör känneteckna vår tids Kyrka, rop riktade till Gud för att bönfalla om hans barmhärtighet. Kyrkan bekänner och förkunnar att denna barmhärtighets säkra uppenbarelse redan har ägt rum i den korsfäste och uppståndne Jesus, det vill säga i påskmysteriet. Det är detta mysterium som inom sig bär den fullständigaste uppenbarelsen av barmhärtigheten …”

16. Vid sin första generalaudiens dagen efter att han hade saligförklarat den heliga Faustina påminde Johannes Paulus II alla starkt om det som han såg som en ”tydlig vägvisare” för oss att följa:

”’Jesus, jag litar på dig.’ Det finns inget mörker där människan behöver gå vilse. Om hon bara sätter sin tillit till Jesus kommer hon alltid att finna sig själv i ljuset. Prisad vare Jesus Kristus!”

EWTN News · Översatt till svenska av EWTN Sverige