Av Hans excellens biskop Francesco Cavina, 28 september 2026

En av de stora prövningarna med att vara förälder är att ibland se sina barn göra uppror. Med de bästa avsikter ber föräldrarna sina barn att göra något som de anser vara gott för barnens framtid, men möts av ett avvisande svar – nästan som ett sätt att hävda den egna självständigheten: ”Jag vill inte att du bestämmer över mig.”

I dagens evangelium använder Jesus denna mänskliga erfarenhet för att tala till oss om vårt förhållande till Gud. En far har två söner och riktar samma uppmaning till båda: ”Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag.” [Matteus 21:28.] Den förste svarar med ett bestämt, nästan provocerande ”nej”. Men sedan händer något: han tänker om, ångrar sitt beteende och går till vingården ändå.

Den andre däremot svarar med oklanderlig villighet: ”Jag skall gå, herre.” [Matteus 21:30.] Han säger det rätta och håller skenet uppe, men sätter sedan inte sin fot i vingården. Och när Jesus frågar vem av dem som har gjort faderns vilja råder det inget tvivel om svaret: den förste.

Men just här börjar evangeliets utmaning. Det är inte våra resonemang, våra ord eller våra goda avsikter som visar vilka vi verkligen är, utan våra konkreta val. Genom denna liknelse ber Jesus oss därför att granska våra liv och fråga oss: Hur står jag inför Gud?

Den andre sonen representerar dem som nöjer sig med det yttre: dem som kanske kan säga de rätta orden och visar upp en yttre tro, men vars tro sedan aldrig når det verkliga livet. Det är risken med en religiositet som består av ord och vanor.

Den förste sonen däremot gestaltar dem som säger nej till Gud därför att de betraktar honom som ett hinder för sin egen lycka och frihet, i stället för som den som mer än någon annan vill att vi ska få del av just dessa gåvor.

Men vårt ”nej” behöver inte vara det sista ordet i vår historia. Gud lämnar alltid en väg tillbaka öppen. Den förste sonen gör något mycket enkelt och samtidigt enastående: han ångrar sig. Han kommer till besinning. Han ser vad han har gjort. Han inser att den väg han har valt inte är den rätta och beslutar att byta riktning.

Att ångra sig är inte svaghet. Det är styrka. Världen lär oss att rättfärdiga och försvara oss och att dölja våra misstag. Evangeliet lär oss en annan väg: att ha modet att kalla det onda vid dess rätta namn, att erkänna våra misstag och att be Herren om förlåtelse för att kunna börja leva på nytt. Därför är det ett av de största under som kan ske i en människas liv att få förlåtelse.

Förlåtelsen är nämligen ”livet efter döden, varat efter intet, återuppbyggnaden efter förödelsen, glädjen efter förtvivlan”. Den helige kyrkoherden av Ars brukade säga: ”Helgonen började inte alla väl, men de slutade alla väl.” Det är en mening som vi ofta bör minnas: Med Gud är det inte hur vi började som räknas, utan hur vi väljer att nå målet.

I denna liknelse kan man dock, som Benedikt XVI påpekade, på ett hemlighetsfullt sätt ana en tredje son bakom de två:

”Den första sonen säger ja, men gör inte det han har blivit tillsagd. Den andre sonen säger nej, men gör sedan faderns vilja. Den tredje sonen säger ’ja’ och gör också det han har blivit tillsagd. Denne tredje son är Guds enfödde Son, Jesus Kristus.”

Här når vi liknelsens kärna. Vi kan känna igen oss i den ene eller den andre av de två sönerna: vi kan säga ja och sedan låta bli att göra; vi kan säga nej och sedan ångra oss och ändra oss. Men det finns en Son som är det fullkomliga ”ja” till Fadern: Jesus. Det är just han som lär oss att säga vårt ”ja”.

Liknelsen blir därför en inbjudan att i våra liv odla vänskapen med Jesus, som skänker hjärtat djup frid och ro, eftersom endast han kan hela vår sårade och sjuka mänsklighet.

ACI Stampa · Översatt till svenska av EWTN Sverige