Skip to content

Svensk politiker lämnade världslig berömmelse och framgång för att bli jesuitpräst

Trots en lovande framtid inom svensk politik lämnade jesuitfadern Thomas Idergard allt bakom sig för att följa sitt sanna kall som katolsk präst.

Av Bryan Lawrence Gonsalves (National Catholic Register), 7 augusti 2026

Thomas Idergard betraktades allmänt som en stigande stjärna inom svensk politik. Redan vid 26 års ålder var han riksordförande för Moderata Ungdomsförbundet, en språngbräda som hjälpt två av hans föregångare att så småningom bli statsministrar. Men han lämnade det bakom sig för att följa en väg som slutligen ledde till att han blev jesuitpräst.

Fader Idergards historia uppmärksammades först av The Register genom en valguide som publicerades av Stockholms stift i april 2026. Han hade varit ordförande i den stiftskommission som ansvarade för att ta fram guiden, vilket ledde till en närmare titt på hans resa från lovande politiker till katolsk konvertit.

Några månader senare gick han med på att berätta om den vägen. Det som var planerat som en timmes intervju sträckte sig till två, då fader Idergard besvarade varje fråga med ett avslappnat leende och lugnt tålamod, och övergick naturligt från politik till berättelsen om sin konvertering till den katolska tron och slutligen sin kallelse till prästämbetet.

Fader Idergard föddes 1969 i den svenska staden Arvidsjaur till pingstföräldrar och växte upp i ett hem där ”tron var viktig”. Men redan som pojke drogs han mindre till pingstgudstjänsterna än till liturgin i Svenska kyrkan, en av de största lutherska kyrkosamfunden i Europa. Det var hans farbror på faderns sida, en luthersk pastor som döpte honom och senare blev katolsk präst, som väckte intresset. 

Efter att ha sett sin farbror fira liturgin brukade den unge Thomas ”leka präst” hemma, komplett med en liten uppsättning mässkläder som hans föräldrar hade sytt åt honom. ”Jag höll predikningar och uppträdde på sätt och vis för dem”, minns han.

Även om han växte upp inom både pingst- och lutherska traditioner var det framför allt katolicismen som fångade pojkens uppmärksamhet. Under kalla kriget, till exempel, fångade påven Johannes Paulus II hans fantasi som en symbol för ”moralisk klarhet i en mycket splittrad och orolig värld”. Varje julafton, när det hade blivit tyst i huset, stannade han uppe för att titta på Vatikanens midnattsmässa på svensk tv. ”Jag var fascinerad”, säger han. ”Det var en glädjefylld upplevelse.”

Från politik till tro

Han växte upp i en arbetarklassfamilj där politiken dominerade familjesamtalen, minns han. Fader Idergard förklarade dock att politiken aldrig handlade om social tillhörighet. ”Det handlade mer om frågor och politik”, sa han. 

Vid 13 års ålder gick han med i Moderaternas ungdomsförbund, lockad av dess budskap om frihet och utbildningsreform. ”Man var tvungen att ta ställning för frihet, demokrati och rättvisa”, sa han. ”Jag var väldigt rättvisedriven.”

Vid 17 års ålder valdes han oväntat till ordförande för sin regionala ungdomsavdelning. Äldre medlemmar tvivlade på att han var redo. ” Alla sa: ’Han är för ung; det kan bli en katastrof’”, minns han. Ändå blomstrade avdelningen under hans ledning. Vid 19 års ålder satt han i den nationella styrelsen; vid 21 var han nationell vice ordförande.

Han studerade statsvetenskap och sociologi vid universitetet och rekryterades sedan till Stockholm som talskrivare och juniorrådgivare åt Sveriges industri- och handelsminister efter att den center-högerregeringen tillträdde 1991. 1995, vid 26 års ålder, blev han nationell ordförande för Moderatungdom och en av partiets stigande stjärnor.

Thomas Idergard på 1990-talet (Foto: Med tillstånd av Lars Epstein) 

Men ju närmare han kom den politiska makten, desto mer obekväm kände han sig med den person han höll på att bli.

”Steg för steg leddes jag av Anden bort från det”, säger han. ”Om jag inte hade gjort det skulle jag fortfarande sitta där någonstans som en cynisk riksdagsledamot.” 1998 avgick han, övertygad om att politiken ”inte riktigt var min kallelse.” 

Stora delar av den svenska pressen trodde inte på hans avgång. Han var i sin bästa ålder, karismatisk, och hans modellliknande utseende ansågs vara en dragkraft för väljarna, och många antog att avgången helt enkelt var ett beräknat drag. ”Jag hade ett rykte om mig att vara en rebell i politisk mening”, medgav fader Idergard. 

Två av hans tidigare kollegor som ordförande i Moderatungdomarna, Ulf Kristersson och Fredrik Reinfeldt, hade redan suttit i Riksdagen – båda skulle senare väljas till statsministrar – och det var allmänt förväntat att Idergard skulle följa samma väg, eftersom han ansågs vara Moderaternas framtid.

I stället gick han in i näringslivet och samhällsfrågor, blev ordförande för PR-byrån United Minds, följt av en period vid den marknadsliberala tankesmedjan Timbro och som stabschef för Sveriges eurokampanj. I TV hade han blivit ett välbekant ansikte som politisk kommentator. Inbjudningarna att återvända till politiken fortsatte att strömma in. ”Jag blev flera gånger tillfrågad om jag ville ställa upp i ett val”, sa han. ”Jag tackade alltid nej.”

Men hans nyvunna yrkesmässiga framgångar gav honom ingen ro. ”Jag hade glömt något”, sa han. ”Det var min tro.” Trots erkännande och ett aktivt socialt liv kände han en tomhet som han inte kunde skaka av sig.

Slutet på ett tio år långt förhållande drev honom in i en period av eftertanke, förlåtelse och försoning som ledde honom tillbaka till den lutherska kyrkan från hans barndom. Han stannade inte längre ute till småtimmarna, och vänner, förbryllade över att han gick hem tidigt från festerna, brukade fråga vart han var på väg. ”Jag ska till kyrkan i morgon”, brukade han säga. 

Innan dess hade han fortfarande betraktat sig själv som kristen, även om han ”för det mesta inte var praktiserande”, sa han.

Fader Idergard blev övertygad om att den protestantiska reformationen hade skurit av kristendomen från dess apostoliska rötter och att den katolska kyrkan, med sina sju sakrament, helgon och kontinuitet med den tidiga kyrkan, innehöll den fullhet i tron som han sökte. 

Hösten 2007 gick han in i den jesuitdrivna bokhandeln vid St. Eugenia-församlingen i Stockholm för att leta efter något gediget som kunde förklara den katolska tron. Bokhandlaren räckte honom Den katolska kyrkans katekes. ”Den är väldigt tjock”, varnade hon. ”Kom igen bara”, svarade han.

Han läste den vid poolen under en affärsresa till Kanarieöarna, och när han återvände till Sverige hade en övertygelse slagit rot: ”Jag måste bli katolik.”

Kallelse till prästämbetet

En söndag smög sig Idergard in på den bakre bänken i St. Eugenia. När solljuset föll över koret kände han något oväntat: ”Se dig omkring här, för en dag kommer du att tjäna här, Thomas.” Han avfärdade tanken genast och sa till sig själv: ”Du är den största syndaren i staden.”

Tanken på att han kanske hade en kallelse till prästämbetet dök upp igen 2009 under hans sista förberedelser inför inträdet i kyrkan. Hans jesuitiske andlige vägledare rådde honom att ha tålamod och att göra en ignatiansk reträtt. Medan andra kandidater talade om hur katolicismen fördjupade de liv de redan levde som föräldrar, makar och yrkesverksamma, insåg Idergard att hans egna känslor var annorlunda. ”Jag kände att allt utanför kyrkan var ’av ringa värde’”, sa han. ”Det vi hade upptäckt här – sakramenten, gemenskapen med Gud – gällde det eviga livet.”

Den reträtten visade sig vara avgörande. ”Affärslivet var inte min kallelse”, insåg han.

Under tre år befann han sig i en prövningsperiod, studerade filosofi samtidigt som han arbetade deltid och sakta drog sig tillbaka från det offentliga livet. Han besökte jesuiternas novitiat i Nürnberg, Tyskland, för att pröva om den kallelse han kände var äkta, och tillbringade sedan månader med att förklara sitt beslut för vänner innan han påbörjade sin utbildning 2012.

Deras reaktion överraskade honom. ”De hade märkt att något hade hänt med mig efter att jag blivit katolik”, sa han. ”För dem var det att bli katolik den största förändringen. Att bli präst var nästan vad man förväntade sig.” 

Ännu mer slående var de samtal som följde. Vänner som befann sig på toppen av sin politiska och affärsmässiga karriär erkände att de kände sig instängda.

”Jag är aldrig fri”, medgav en politiker. ”Varje gång ministern ringer tror jag att jag ska få sparken.” En företagsledare beskrev en liknande ångest som följde med honom till varje styrelsemöte.

Thomas Idergard prästvigs i S:t Eugenia-kyrkan av kardinal Anders Arborelius år 2017. (Foto: Med tillstånd av fader Thomas Idergard)

Livet efter prästvigningen

Fem år efter att han påbörjat sin utbildning inom Jesu sällskap prästvigdes fader Idergard inom orden den 30 september 2017. Han är för närvarande ordförande för Rättvise- och fredskommissionen i Stockholms stift.

Genom kyrkans sakramentala liv och andliga tradition har fader Idergard upptäckt vad han kallar ”verktygen för avskiljning”, disciplinen att släppa taget om det som inte kan bestå.

”Frihet är inte den moderna sekularismens autonomi”, sade han. ”Frihet är att bli sitt sanna jag. Och det kan aldrig vara något man skapar själv. Det måste ha en koppling till din Skapare.”

På frågan om han någonsin saknar den politiska och mediala rampljuset svarade han enkelt: ”Inte alls.” Det hade alltid bara varit ett verktyg, sade han, aldrig något av värde i sig självt.

Jesuitfadern Thomas Idergard håller ett tal. (Foto: Med tillstånd av fader Thomas Idergard)

Den övertygelsen präglar den varning han nu riktar till unga människor som jagar framgång. Den moderna kulturen lovar frihet genom erkännande, rikedom och inflytande, menar han, men lämnar ofta människor bundna av just de saker som de hoppades skulle befria dem. Med hänvisning till biskop Robert Barrons reflektion över Bob Dylans rad ”You’ve got to serve somebody” säger fader Idergard att den verkliga frågan inte är om vi tjänar, utan vem. ”Vi är skapade för att tjäna”, sade han.

Sann frihet är enligt hans uppfattning inte förmågan att följa varje begär, utan att bli den person man är skapad att vara. ”Om berömmelse är målet”, säger han, ”kommer saker och ting att gå helt snett, eftersom det kan handla om något du inte vill ha, och det kommer att försvinna, och då har du ingenting.”

Jesuitfadern Thomas Idergard håller en predikan. (Foto: Med tillstånd av fader Thomas Idergard)

Denna artikel publicerades först av National Catholic Register. Den har översatts och anpassats av EWTN Sverige.

NEWSLETTER


Dela

Mer relaterat till detta