Av Caterina Maniaci, 10 juli 2026

”Sjung, o Musa, om mannen, den mångförslagne, som irrat vida omkring, sedan Trojas heliga fäste han härjat; många människors städer han såg och deras sedvänjor lärde, många lidanden ock på djupet han utstod i hjärtat, kämpande hårt för sitt liv och kamraternas lyckliga hemfärd.” (i Hugo Bergstedts översättning, 1926)

Så börjar det epos som allting tar sin början i, åtminstone inom litteraturen, men inte bara där. I västvärlden, men inte bara där. Med jämna mellanrum hamnar Odysséen åter i rampljuset på bred front, genom nya översättningar, arkeologiska upptäckter med anknytning till den homeriska berättelsen eller de oräkneliga bearbetningarna för teater, tv och film.

Det senaste verket i den raden är nu på väg till biodukarna efter sin triumferande premiär i USA. Det är Christopher Nolans film, en storproduktion som ändå tycks respektera den poetiska aura som är själva kärnan i det homeriska eposet. Filmkritikern Joshua Rothkopf på Los Angeles Times har till exempel beskrivit filmen som ”häpnadsväckande, jordnära, spöklik, mäktig, genomsyrad av humor och storslagenhet. Det är ren filmkonst”. Det är adjektiv som lika gärna kan användas om själva eposet.

Det går inte att följa civilisationen från dess ursprung till vår egen tid utan att möta Odysseus som irrar omkring i sin strävan att återvända till sitt Ithaka. Och sedan? Människor har aldrig kunnat sluta föreställa sig vad som kan ha hänt hjälten därefter. Somliga har föreställt sig honom åldrad efter nya äventyr och vedermödor, till sist gammal, tämjd och trött. Andra har skildrat honom som alltid stark och fängslande, driven av en längtan efter att upptäcka andra världar och andra folk. Åter andra har tänkt sig att Tiresias profetia skulle gå i uppfyllelse. Tiresias, som den kringirrande hjälten mötte i det bleka dödsriket förespådde att Odysseus prövningar skulle fortsätta, och missnöjet hos vissa makthavare på grund av hans fräcka uppträdande skulle inte att ge honom någon ro…

Men det är i själva verket Dante som ger oss ett slags idealisk och oundviklig fullbordan av den homeriska berättelsen. Även han utgår från Tiresias profetia och skapar på så sätt ett slags förbindelse mellan den elfte och tjugotredje sången i Odysséen och sång tjugofyra i Inferno. Han berättar om en sista resa för att vinna vishet: till det land som varken känner till skepp eller mat kryddad med salt, dit han kommer med en åra på axlarna (likt Kristus med korset), och där han kommer att dö, uttömd av en strålande ålderdom. Men så blir det inte. Längtan efter att alltid gå längre – Odysseus styrka och fördömelse – får honom att överskrida de gränser som satts för kunskapen. Han passerar ”Herkules pelare”, och bortom dem väntar avgrunden och det eviga straffet. Men i hjärtat av Dantes Inferno lyser dessa outplånliga ord, denna maning som ekar i evighet: ”Ni skapades inte för att leva som djur, utan för att söka dygd och kunskap.” (på Italienska:“fatti non foste a viver come bruti, ma per seguire virtute e canoscenza”)

Varför fortsätter Odysséen att trollbinda oss, trots att den varken kan kallas en bästsäljare eller lättläst – och varför kan den just under dessa sommardagar ändå vara något av det bästa man kan läsa? Av många skäl. Först och främst på grund av havet, den stora huvudpersonen – eller snarare medhuvudpersonen: Odysseus färdas över havet; havet hindrar honom och dödar hans kamrater, räddar honom och driver honom ur kurs. Havet, som vaggar drömmar och fantasi, är den självklara bakgrunden för semestrar, resor och äventyr. Det går knappast ens att uppskatta antalet romaner, noveller, dikter och filmer som utspelar sig i havsmiljöer.

En klassiker som Robert Louis Stevensons ”Skattkammarön” kan ses som en bildningsroman om den unge Jim, med alla hinder han måste övervinna och faror som till sist gör honom starkare. Och vad ska man säga om ”Sagan om ringen”? Där framträder havet framför allt som ett mörkt eller rentav olycksbådande sken, platsen varifrån brutala fiender kommer, men också räddningen genom oväntade hjälpare …

Alla dessa storslagna litterära skapelser har sina rötter i Odysseus resa och i de monster och underverk som han möter och vill fortsätta möta, till priset av sitt eget liv. Hans mål är tydligt: att återvända till Ithaka, till sitt hem och sin familj. Men lusten att söka, se och förstå lämnar honom aldrig. Han är intelligent, listig och även lögnaktig, våldsam men samtidigt förmögen till starka känslor. Hans problem är att han saknar känsla för gränser. Grekerna kallade det hybris – den arrogans och stolthet som leder till den absoluta undergången. Ur kristet perspektiv handlar det om den skapade varelsen som inte accepterar att vara just det och som gör uppror mot Skaparen. Det handlar om att veta och acceptera att det finns gränser, att människan inte kan göra allt och att vårt öde ofta undflyr vår egen vilja.

Odysséen berättar allt detta för oss – och texten finns i många utgåvor, från de mest ”klassiska” till de mest moderniserade – med en poesi som förvandlas till ett magiskt språk, som om den förde läsaren tillbaka till att bli en förtrollad lyssnare runt en lägereld, under en tidlös natt. Vaggad av havsvågornas andetag.

Denna artikel publicerades först av ACI Stampa. Den har översätts och anpassats av av EWTN Sverige