Guds tjänarinna syster Thea Bowmans röst behövs mer än någonsin

Av Tessa Gervasini, 13. mars 2026

Guds tjänarinna afroamerikanska syster Thea Bowman beskrivs av dem som kände henne som en gestalt med en särskild förmåga att överbrygga klyftor. Hennes vittnesbörd behövs i dag, säger de, och hennes helgonförklaringsprocess kan också bana väg för andra afroamerikanska katoliker på väg mot helgonförklaring. 

Mer än tre decennier efter hennes död bör Bowman, enligt biskop Joseph Kopacz av stiftet Jackson i Mississippi, framför allt bli ihågkommen för ”sin karisma, sina gåvor, sin profetiska röst, sin utstrålning och sitt starka engagemang för Kyrkan – för att verkligen vara katolsk”. 

Bowman, barnbarn till en slav, utmanade under 1900-talet Kyrkan att konfrontera sin historia av att utestänga människor på grund av hudfärg och att fullt ut omfamna svarta katoliker genom sitt arbete som forskare, lärare och talare. 

Stiftet Jackson avslutade officiellt den lokala fasen i hennes helgonförklaringsprocess den 9 februari, efter att biskop Kopacz hade öppnat hennes sak i november 2018. Akterna skickas nu vidare till Dikasteriet för helgonförklaringar i Vatikanen. 

Veryl Miles, juridikprofessor och ledare för Sister Thea Bowman Committee vid The Catholic University of America, säger till EWTN News att människor över hela världen kommer att glädjas om hennes helgonförklaring går vidare: ”Människor, både katoliker och icke-katoliker, dras till hennes historia.” 

Syster Theas liv och arv

Bowman föddes den 29 december 1937 i Yazoo City i Mississippi och fick namnet Bertha Elizabeth Bowman. Hennes familj var metodistisk, men redan i unga år upplevde hon en kallelse till den katolska tron. 

”När hon var 9 år sade hon till sina föräldrar att hon ville bli katolik. Systrarna som undervisade i skolan och i församlingen där hon fanns gjorde så starkt intryck på henne. Sex år senare gick hon in i deras ordensgemenskap”, berättar Kopacz. 

Vid 15 års ålder gick hon in i Franciscan Sisters of Perpetual Adoration och började samtidigt studera vid Viterbo University, som drevs av franciskansystrarna. Efter tre år i formationen tog hon namnet Thea, som betyder ”av Gud” och är en variant av hennes fars namn, Theon. 

Kopacz säger att hon var djupt fokuserad på att tjäna Herren som ordenssyster och i just denna gemenskap, eftersom hon hade blivit älskad där redan som barn. Bowman visste: ”Det här är de människor jag känner. Det här är de människor jag älskar. Det är här jag vill vara.” 

Hon var den första och enda afroamerikanska kvinnan i sin ordensgemenskap och mötte ofta rasism både inom och utanför Kyrkan. Det ledde henne till att bli en tydlig förespråkare för svarta människors värdighet, deras kultur och svart katolsk spiritualitet. 

Bowman fortsatte sedan sina studier vid The Catholic University of America, där hon tog doktorsexamen i engelska 1972. Hon var med och grundade National Black Sisters’ Conference och undervisade i universitetets första kurs i afroamerikansk litteratur. 

Franciskansystern Charlene Smith, nära vän till Bowman och medförfattare till biografin Thea’s Song, säger till EWTN News att Bowman var ”en mästerlig lärare”. 

Smith och Bowman möttes 1954 i La Crosse i Wisconsin vid St. Rose Convent. ”Hon var precis som jag. Vi ville båda bli franciskaner, vi ville båda undervisa, och vi ville båda läsa engelska på universitetet – och vi gjorde alla tre sakerna”, säger Smith. 

Efter vidare studier återvände Bowman till La Crosse för att undervisa på engelska institutionen vid Viterbo University. Smith återvände också och blev studentdekan. ”När jag kom tillbaka till La Crosse sade de att jag borde akta mig för syster Thea Bowman, eftersom hon var ’den mäktigaste kvinnan på campus’. De visste inte att vi var mycket goda vänner”, berättar Smith. 

Smith minns också hur Bowman fyllde klassrummen med glädje: ”Jag brukade gå in i Theas klassrum, och hon kom alltid in med en sång och fick alla på mycket gott humör.” 

Bowman undervisade också i församlingar om liturgi och musik i svart katolsk tradition. Så småningom började hon tala på nationell nivå och blev den första afroamerikanska kvinnan som talade inför USA:s biskopskonferens. Hon använde ofta musik för att evangelisera och bygga broar mellan människor av olika bakgrund, och hon blev en viktig kraft bakom Lead Me, Guide Me, psalmboken i svart katolsk tradition som gavs ut 1987. 

Smith beskriver hennes personlighet som ”underbar” och ”magnetisk”. Hon berättar om en middag på ett hotell där Bowman skulle hålla tal. En pianist från Argentina spelade musik ur Porgy and Bess, och Thea reste sig och sjöng ”Summertime”. ”Hon fick stående ovationer och blev inropad igen”, säger Smith. ”En av de största gåvorna i mitt liv var min vänskap med henne. Hon var mycket vänlig mot mig, och hon var mycket vänlig mot alla hon mötte.” 

Den 30 mars 1990 dog Bowman i bröstcancer, 54 år gammal. Hon begravdes på Elmwood Cemetery i Memphis i Tennessee, bredvid sina föräldrar. 

Hennes process och betydelse i dag

Smith menar att Bowmans väg mot helgonförklaring kan få särskild betydelse i en tid präglad av splittring, eftersom hon predikade att vi alla är människor och att vi därför ska älska alla. 

”Hon var inte alls intresserad av ’smältdegeln’”, säger Smith. ”Hon talade hellre om en salladsskål, eftersom människor i en sallad behåller sin identitet, medan allt i en smältdegel mosas ihop.” 

Bowman ”välkomnade alla i Kristi universella kropp”, säger Kopacz. ”Hon sade att Kyrkan verkligen måste vara aktivt universell och omfamna olika kulturer och alla de gåvor som människor bär med sig.” 

”I dag, mer än någonsin, behövs den rösten i vårt samhälle, när vi riskerar att bli allt mer splittrade”, säger Kopacz. ”Jag tycker att hennes vittnesbörd är precis rätt för vår tid och för vår Kyrka.” 

Veryl Miles säger att Bowmans budskap är djupt universellt, särskilt i hur hon visar sambandet mellan tro och identitet. ”Hon förstod och uttryckte så vackert att vi är människor av tro och samtidigt människor med identitet. Kyrkan är global. Så många olika människor tillhör denna Kyrka – människor med olika hudfärg, etnisk bakgrund och nationalitet.” 

En drivkraft för andra afroamerikanska kandidater

I dag finns det ännu inga helgonförklarade afroamerikanska helgon, men Kyrkan vördar svarta helgon från andra länder, bland dem den heliga Josefina Bakhita, den helige Martin de Porres, den heliga Monica av Hippo och den helige Augustinus av Hippo. 

Bowman är en av sju afroamerikanska katoliker med pågående helgonförklaringsprocesser – de så kallade ”de heliga sju”. I gruppen ingår också den vördnadsvärde Pierre Toussaint, den vördnadsvärda moder Mary Lange, den vördnadsvärda moder Henriette Delille, den vördnadsvärde fader Augustus Tolton, Guds tjänarinna Julia Greeley och Guds tjänare broder Martin de Porres Maria Ward. 

Kopacz menar att Bowman redan före en eventuell helgonförklaring kommer att dra uppmärksamhet till hela gruppen. Om hon blir vördnadsvärd – vilket han tror att hon kommer att bli – kommer hon också att bli en drivkraft för de andra afroamerikanska kandidaternas processer. ”Hon kommer att vara en viktig del och hjälpa de andra processerna framåt”, säger han. 

Miles hoppas också att de andra berättelserna ska lyftas fram genom Bowmans process. Eftersom människor kan känna igen sig i hennes historia, som är så samtida och så särpräglad, tror hon att fler också kommer att vilja veta mer om de andra afroamerikanska katoliker som befinner sig på vägen mot helgonförklaring. ”Deras berättelser är också mycket speciella och unika”, säger hon. 

Denna artikel publicerades först av EWTN News och har översatts och anpassats av EWTN Sverige.