Av Sr Anne Bente Hadland, 8 juli 2026

Den stora norska författaren som ärades med Nobelpriset i litteratur och som ställde sig utanför de fina salongerna när hon konverterade till Katolska kyrkan. Hon rökte och drack och svor som en borstbindare, sägs det. Hon inledde ett förhållande med målaren Anders Svarstad medan de var i Rom och han ännu var gift. Kan hon verkligen bli helgon?

Hon föddes i Danmark av dansk mor och norsk far 1882. Hon växte upp i en fritänkarmiljö, inte mer kyrkligt engagerad än högst nödvändigt: hon var döpt och konfirmerad i Den norska kyrkan, helt konventionellt, men inte mer än så. ”Vår Herre hämtar in mig från utmarken”, skriver hon. Hennes kyrkoval var ingen ”övergång”. Det var en ingång, skriver p. Halvard Rieber-Mohn i Sten på sten – fem blikk på Sigrid Undset (Aschehoug 1982).

Hon gick från att vara agnostiker till att bli katolik. Det var en process som pågick i många år. Då hade hon bidragit till att försörja familjen som kontorsanställd efter faderns död – han dog när hon var 11 år – debuterat som romanförfattare, fått sitt genombrott med Jenny (1911), fått tre barn, varav ett med funktionsnedsättning, och delvis också tagit hand om mannens barn från hans första äktenskap. Efter en kringflackande tillvaro bosatte hon sig i Lillehammer 1919 för att fullborda verket om Kristin Lavransdotter, och med tiden blev hon kvar där med barnen. Mannen var för det mesta frånvarande, och de skilde sig också efter att hon konverterade 1924.

Hennes konversion väckte uppmärksamhet och starka reaktioner i det norska samhället: ett avfall, en apostasi, ja, ett ”tillbakasteg” och en ”konkursförklaring”, sades det.

Hon skrev både om sin egen konversion i artikelsamlingen De søkte de gamle stier och i romanform, Gymnadenia och Den brennende busk. Böckerna fick blandad kritik eftersom de lästes som ”katolsk propaganda”.

Men vad kan göra Sigrid Undset till helgon? Det är inte romanerna som gör ett helgon. Det vill säga: allt hon har skrivit är intressant i en kanoniseringsprocess, om det hon skriver står i överensstämmelse med Kyrkans lära eller inte. Det finns liten anledning att betvivla detta när det gäller Sigrid Undset – hon var en stor apologet för Kyrkan i norsk offentlighet.

Mänskliga svagheter och synd är inte heller något hinder för att bli helgon. Det avgörande är vad man gör med båda. Låter man sig styras av dem, eller tar man med Guds hjälp upp kampen mot dem? Det finns många exempel på att Kyrkan inte har betraktat tidiga felsteg som något hinder för helgonförklaring. Uppriktig omvändelse och därefter ett rättfärdigt liv är kriterierna. Helgon är människor av kött och blod, och Undsets eget liv var lika sammansatt och lika lite rätlinjigt som figurerna i hennes romaner.

I korrespondensen med den svenska katolska författaren Helena Nyblom skriver hon: ”Jag skulle önska att jag kunde bli en verkligt kristen människa.” Det var 1923, och Helena Nyblom ivrade för att hon skulle ta kontakt med en präst i Oslo för undervisning. Det gjorde hon, och hon upptogs i Hamar i den nyinrättade St. Torfinns församling den 1 november 1924.

För Sigrid Undset var tron inte en privat angelägenhet, inte en verklighetsflykt, utan en kallelse till handling. Hon tog en kompromisslös uppgörelse med förföljelsen av judar och antisemitism, och hon använde sitt inflytande för att tala emot de nazistiska makthavarna. Hon debatterade teologi och kyrkohistoria, kvinnofrågor och moderskap i en mängd tidningspolemiker. Hon delade med sig av sin kunskap, sin tro och det hon ägde. Sigrid Undset var en mycket generös människa. De allra flesta katolska församlingar och institutioner som hon hade kontakt med i Norge har ett eller flera föremål från henne. Om hon såg ett behov försökte hon hjälpa till. Hennes omsorg och insats för familjen, och även för utsatta i Hamar – vackert skildrad i Karin Sveens text om att ”besjäla en stad” – är bara några exempel. Hon skänkte bort hela Nobelpriset, en stor del till en fond för föräldrar med barn med funktionsnedsättning – sådana som hon själv – för att barnen skulle kunna bo hemma. Själv förmådde hon inte skicka iväg sin dotter Mosse.

När biskop Fredrik Hansen väljer att offentliggöra helgonförklaringsprocessen för Sigrid Undset på Selja den 8 juli är det självklart ingen tillfällighet. I år är det hundra år sedan Sigrid Undset för första gången besökte Selja. Hon var mycket intresserad av de norska helgonen och den kristna medeltidens heliga platser, och hon skrev ned den heliga Sunnivas historia och fick sin vän, målaren Gøsta af Geijerstam, att illustrera den.

I sin predikan på Selja den 8 juli 2026 motiverar biskop Fredrik beslutet att inleda processen så här:

Jag menar att tiden är inne för att vårt stift nu inleder en helgonförklaringsprocess för en av de största gestalterna i Kyrkans historia i Norge: Sigrid Undset. För hon är långt mer än författare och Nobelpristagare. För oss är hon en förebild i kristen tro och i livet i dygderna, livet i sökandet efter helighet. Hon fann vägen till Kyrkans fulla gemenskap och stod som en orädd försvarare av den katolska tron. Hon verkade outtröttligt mot nazismen och för vårt lands frihetskamp under kriget. Hon visade en ständig och konkret omsorg om de fattiga. Hon gav av sig själv i omsorgen om sin dotter, en gärning för livet och livets helighet. I sina många böcker har hon präglat så många troende, inspirerat till livet i Kristus och vittnat om våra medeltida helgon.”

Mot bakgrund av detta och av tydliga tecken på kult och andakt, och efter att ha lagt fram detta både för Nordiska biskopskonferensen och för experter på Sigrid Undsets liv, samt med den myndighet som tillkommer mig (instruktionen Sanctorum Mater, art. 21, §1), har jag inlett arbetet så att saligförklaringsprocessen formellt kan börja någon gång under hösten.

Jag uppmanar er alla att be för det krävande arbete som nu ligger framför vårt stift. Liksom den heliga Sunniva och hennes följeslagare måste också Sigrid Undset vara ett föredöme för oss i livet i Kristus.