Fem år efter kyrkostängningarna under pandemin: Vad har Kyrkan lärt sig?

Av Veronica Giacometti, 12 mars 2025

”Fem år efter pandemin känns minnena nästan overkliga. Vi minns tydligt dagarna med fullständig nedstängning, tomma gator och påtvingad isolering. Först verkade pausen från de dagliga rutinerna som en möjlighet att sakta ner, men snart visade sig verkligheten i all sin allvarliga kraft.”

Så beskriver fader Vincenzo Guastella, ansvarig för ungdomspastoralt arbete i Ragusas stift, perioden i en intervju med ACI Stampa. Många av oss minns fortfarande tiden då rädsla och förvirring präglade samhället, och restriktionerna var så stränga att kyrkor tvingades stänga och alla gudstjänster, även begravningar, ställdes in för att stoppa smittspridningen.

Den italienska biskopskonferensens dekret från den 8 mars 2020 var tydligt: ”Regeringens dekret, giltigt från och med idag, avbryter alla ceremonier – både civila och religiösa, inklusive begravningar – fram till fredagen den 3 april i hela landet.” Detta innebar också att mässor och begravningar inte kunde hållas, något som var smärtsamt för både biskopar, präster och troende, men nödvändigt för att skydda folkhälsan.

Roms stift var först med att stänga kyrkor den 12 mars 2020. ”Tillträdet för de troende till alla kyrkor i Roms stift är stängt fram till fredagen den 3 april 2020,” löd dekretet, undertecknat av dåvarande kardinalvikarie Angelo De Donatis. De troende befriades från söndagsplikten.

För Kyrkan var detta en tid av stor oro, samtidigt som smittspridning och dödsfall ökade dramatiskt. Åtgärderna för att minska den sociala kontakten var nödvändiga.

Fader Vincenzo berättar: ”Smittan spreds, sjukhusen fylldes, vänner och familjemedlemmar insjuknade – och vissa dog. Jag var diakon och tjänstgjorde i Sacro Cuore-församlingen i Ragusa. Ett av mina starkaste minnen är utdelningen av mat och förnödenheter till dem som inte kunde klara sig själva. Rädslan för smitta var verklig, men vi slutade aldrig. Att dela ut mat, köra genom tomma gator och möta ensamma och rädda människor gav oss en viktig livsläxa. I dessa ögonblick fick den kristna kärleken en ny, djup mening. Digitala mässor var viktiga, men ännu viktigare var att bönen blev handling.”

Även klarissorna i Fara in Sabina fann nya sätt att tjäna: ”Vi kände rastlöshet, frustration och ilska och upplevde även en andlig prövning. Plötsligt stannade den hektiska vardagen upp. Tiden blev vår vän, och vi fick möjlighet att ordna upp i själen.” Nunnorna startade en telefonlinje där människor kunde ringa för samtal och tröst.

Påve Franciskus betonade pandemins allvar under sina morgonmässor i Santa Marta:

”Vi ber för alla som dog under pandemin. De dog ensamma, utan sina närmaste, ofta utan begravning. Må Herren ta emot dem i sin härlighet,” sade påven i sin predikan den 5 maj 2020.

Ett oförglömligt ögonblick var påvens extraordinära bön den 27 mars 2020:

”I flera veckor har mörkret fallit över oss, en tystnad och förtvivlan som lamslår allt. Vi har överraskats av en våldsam storm, likt lärjungarna i evangeliet. Vi har insett att vi alla sitter i samma båt, bräckliga och förvirrade, men samtidigt viktiga och nödvändiga, kallade att ro tillsammans och trösta varandra.”

Påven avslutade med orden: ”Detta är inte tiden för Din dom, Herre, utan för vår egen. Det är tiden att skilja mellan det viktiga och det som förgår. Tiden är inne för att vända kursen mot Dig och mot vår nästa.”

Denna artikel publicerades först av ACI Stampa, en del av EWTN News, och har översatts och anpassats av EWTN Sverige.