Av Andrés Henríquez, 19 juni 2026

Lördagen den 2 juni 1962. Redan från de tidiga morgontimmarna blev marinbasen Agustín Armario i den historiska kuststaden Puerto Cabello centrum för en mycket våldsam strid som skulle sänka hela Venezuela i sorg.

Snart spred sig striderna ut på stadens gator. Skottlossningen var oändlig, och ljudet av bomberna som fälldes från den venezuelanska flygvapnets Canberra-plan över strategiska positioner var öronbedövande. Puerto Cabello var inte längre den lugna turistorten den en gång hade varit, utan en krigszon.

Marinkårsbataljonen General Rafael Urdaneta hade rest sig mot Rómulo Betancourts demokratiska regering, med stöd av officerare och med deltagande av andra soldater från marinbasen samt beväpnade civila grupper.

Upproret, som i historien är känt som ”El Porteñazo”, drevs av kommunistiska agenter som ville ta makten. Dånet av striderna skulle fortsätta ända till nästa dag. På söndagen meddelade Venezuelas regering att revolten hade slagits ned. Resultatet blev 400 döda och 700 sårade.

En präst med stark pliktkänsla

Borburata är en liten ort några kilometer från Puerto Cabello. Denna lördag drabbades även den av oron kring upproret i hamnstaden.

Kyrkoherden av ortens församling var fader Luis María Padilla, som samtidigt tjänstgjorde som kaplan vid marinbasen Agustín Armario. Fader Padilla fick i uppdrag att ge andlig stöd till soldaterna, trots att skottlossningen och bombningarna ännu inte hade upphört.

Militärtjänsten och prästyrket har – paradoxalt nog – en stark pliktkänsla gemensamt. Fader Padilla tog sitt ansvar och begav sig till Puerto Cabello, där gatorna var fyllda av döda och döende. Väl på plats, med allvarlig risk för sitt eget liv, dröjde han inte med att börja arbeta.

”Det var en mycket svår situation som han hanterade med enormt mod”, sade monsignore Tulio Ramírez Padilla, biskop av Guarenas och brorsons son till kyrkoherden i Borburata, i ett samtal med ACI Prensa. ”Han brydde sig inte om att det pågick eldstrid”, tillade han.

Monsignore Ramírez minns de samtal han hade med sin farbrors far om händelsen. Han underströk att även om skottlossningen aldrig upphörde fullgjorde fader Padilla heroiskt sitt ansvar. Han säger att det var ”ett stort exempel på kraft och stark karaktär” hos en man ”som fruktade Gud, som älskade honom djupt och som i kärlek tjänade hela det folk som hade anförtrotts honom”.

Pressen hade redan kommit till platsen. Bland journalisterna fanns Héctor Rondón Lovera, en 28-årig fotograf som arbetade för dagstidningen La República och som bestämde sig för att ta sig in i upprorets centrum.

Kort därefter fick Rondón Lovera syn på en man i prästrock som rörde sig orädd mitt i eldstriden, lyfte upp män från marken och gav välsignelser med korstecknet. Det var fader Padilla. Driven av sin journalistiska instinkt tryckte Rondón Lovera på kamerans avtryckare och tog en bild som skulle gå till historien.

Prästens hjälp

Korpral Andrés de Jesús Quero hade träffats av en kula. Liggande på marken i området La Alcantarilla tvekade han inte att be den modige prästen om hjälp. ”Fader, hjälp mig!!” var det enda han hann säga.

Hans kaplan böjde sig då ned för att försöka lyfta honom, men soldatens kraftiga kropp gjorde att de båda föll tillbaka till marken. Då kunde kaplanen inte göra mer än att ge honom absolution och fortsätta att bistå hans kamrater. Det var denna scen som fångades av Rondón Loveras kamera, ett unikt vittne till det som skedde.

Fotografiet skulle snart spridas över världen. Pressen gav bilden namnen ”Prästens hjälp” och ”Den sista absolutionen”. Den gav den unge fotografen utmärkelserna World Press Photo of the Year 1962 och Pulitzerpriset 1963. Därmed blev han den förste latinamerikanen och den ende venezuelanen att ta emot priset.

”Det var pojkar som gjorde sin militärtjänst. De var unga, 18–20 år gamla, och visste egentligen inte ens vad de hade hamnat i. De kände inte heller till bakgrunden till allt detta. De stod där och lydde order”, förklarade monsignore Ramírez.

Försynen ville att fader Padilla inte skulle såras på Puerto Cabellos gator, men hans prästrock blev fläckad av soldaternas blod. Monsignore Ramírez säger att det var hans farbrors fars ”oändliga kärlek till Jesus Kristus” som fick honom att riskera sitt eget liv på detta sätt.

”Den oändliga kärleken till människorna, den oändliga kärleken till sitt prästämbete. Han hyste verkligen en mycket särskild kärlek till alla. Han var en herde för fåren”, tillade han.

Biskopen av Guarenas minns att fader Padilla vid ett tillfälle berättade för honom att i det mest pressade ögonblicket ”blev hans sinne helt tomt”. Han kunde bara tänka på sitt mål: att ”rädda soldaternas själar”.

Prästens uppdrag i den sista stunden

Monsignore Ramírez tog tillfället i akt att reflektera över prästens uppdrag, särskilt i de svåraste stunderna.

”Framför allt i sjukdomens stund, i prövningens stund och i den sista stunden då vi möter Gud, kommer närvaron av en präst att vara ett tecken på Guds barmhärtiga kärlek, som sänder budbärarna av sin barmhärtigheten – prästerna – som hjälper oss i denna avgörande övergång från detta liv till Faderns hus”, sade han.

Fader Luis María Padilla bodde i USA efter sin pensionering och avled där några år senare. Än i dag lever önskan kvar att föra hans kvarlevor tillbaka till Venezuela, så att de kan placeras i Nationalpantheon i Caracas, där också Befriaren Simón Bolívar och många andra stora män och kvinnor ur Venezuelas historia vilar.

”För mig, som präst och biskop, är hela min farbrors liv och verk ett föredöme att följa, som var präst, ett föredöme att följa. Han är för oss ett mycket gott tecken på den gode herden”, avslutade monsignore Ramírez.

Denna artikel publicerades först av ACI Prensa, en del av EWTN News, och är översatt och anpassad av EWTN Sverige.