Av Mirko Testa, 24 juni 2026

Den 24 juni firar Kyrkan den helige Johannes Döparens födelse, en av de mest betydelsefulla högtiderna i den liturgiska kalendern. Det är inte bara en from minnesdag: Johannes har en unik plats i frälsningshistorien. Han är profeten som avslutar Gamla testamentet och öppnar vägen till Nya testamentet. Han är Föregångaren som förkunnar Kristus. Han är rösten i öknen som kallar till omvändelse och förbereder folket för mötet med Messias.

Högtidens unika karaktär framgår redan av ett liturgiskt faktum. Vanligtvis firar Kyrkan helgonen på deras dödsdag, det så kallade dies natalis, alltså födelsen till himlen. För Johannes Döparen bevarar kalendern däremot två firanden: födelsen den 24 juni och martyrdöden, som firas den 29 augusti genom minnet av Johannes Döparens halshuggning.

Det är ett ovanligt privilegium. I den liturgiska kalendern är det bara Jesu, Jungfru Marias och Johannes Döparens jordiska födelse som firas högtidligt. När det gäller Föregångaren säger detta undantag mycket om hans uppdrag: Johannes är inte bara en profet bland andra, utan den som förbereder Herrens ankomst.

En koppling till julen

Högtiden den 24 juni infaller exakt sex månader före jul. Grunden finns i Lukasevangeliet, som berättar om ängeln Gabriels budskap till Sakarias, Johannes far, och därefter om budskapet till Maria. När Maria får ängelns besök är Elisabet, Johannes Döparens mor, redan sex månader gravid.

Därför placerar liturgin Johannes födelse sex månader före Kristi födelse. Den teologiska innebörden är stark: Johannes kommer före Jesus, inte för att ersätta honom, utan för att peka ut honom. Hela hans liv är riktat mot en annan. Hans storhet består just i att bli liten inför Kristus, enligt orden i evangeliet: ”Han skall bli större och jag bli mindre.”

Även den symboliska kopplingen till ljuset är betydelsefull. Johannes födelse infaller kring sommarsolståndet, när dagarna långsamt börjar bli kortare. Julen infaller däremot efter vintersolståndet, när ljuset gradvis börjar växa igen. Den kristna traditionen har tolkat denna rytm som ett talande tecken: Johannes krymper, Kristus växer. Föregångaren träder tillbaka för att Messias ska kännas igen.

Profeten som bereder vägen

Johannes Döparen är en central gestalt i evangelierna. Han framställs som en asket, en ökenman, radikal i både ord och livsstil. Hans budskap är koncentrerat och tydligt: omvändelse, bot och återvändande till Gud. Han döper i Jordanflodens vatten som ett tecken på rening och förändrat liv.

Det är ingen bekväm förkunnelse. Johannes mildrar inte sanningen för att göra den behagligare. Han talar till folket, till syndare, till soldater och tullindrivare, men också till de mäktiga. Det är just denna profetiska frihet som leder honom till martyrdöden.

Enligt evangelierna fördömer Johannes offentligt Herodes Antipas handlande, eftersom Herodes lever med Herodias, sin brors hustru. Därför blir Johannes fängslad. Under en festmåltid dansar Herodias dotter, som traditionellt identifieras med Salome, inför Herodes och får honom att lova att ge henne vad hon än begär. På sin mors uppmaning ber hon om Johannes Döparens huvud. Profeten halshuggs då i fängelset.

Hans död, som firas den 29 augusti, är den dramatiska fullbordan av ett liv helt ställt i sanningens tjänst.

Johannes Döparen och Jesus

Relationen mellan Johannes och Jesus är en av de viktigaste frågorna både i den kristna traditionen och i historisk forskning. Evangelierna berättar att Jesus går till Jordan för att döpas av Johannes. Händelsen har avgörande betydelse: Guds Son ställer sig i ledet med syndarna, trots att han själv är utan synd, och inleder därmed offentligt sitt uppdrag.

Ur historisk synvinkel är Johannes Döparen belagd inte bara i evangelierna utan också i källor utanför Nya testamentet, särskilt hos den judiske historikern Flavius Josefus. Det gör Johannes till en av de personer som tydligast kan placeras i det religiösa sammanhanget i Palestina under det första århundradet.

Döparen hade ett verkligt inflytande på sin tids religiösa värld. Lärjungar samlades kring honom, hans förkunnelse drog till sig stora skaror och hans budskap oroade den politiska makten. För den kristna tron ligger hans storhet ändå inte i att han grundade en självständig rörelse, utan i att han erkände och pekade ut Kristus.

Meningen som sammanfattar hans uppdrag är en av de starkaste i evangeliet: ”Se Guds lamm.” Johannes håller inte lärjungarna kvar hos sig själv, utan riktar dem mot Jesus. Han är vittnet som inte intar scenens centrum. Han förbereder den.

Helgonet med två födelser

Det dubbla liturgiska firandet av Johannes Döparen – födelsen och martyrdöden – hjälper oss att förstå hans identitet. Den 24 juni ser Kyrkan barnet som föds av Sakarias och Elisabet som ett tecken på Guds trofasthet. Den 29 augusti betraktar Kyrkan den vuxne profeten, dödad därför att han inte teg inför orättvisan.

I båda högtiderna återkommer samma tema: Johannes är mannen vid tröskeln. Han står mellan löfte och uppfyllelse, mellan Gamla och Nya testamentet, mellan väntan och närvaro. Han är den siste av profeterna och det första vittnet om Messias som nu är närvarande.

Hans gestalt har en bestående kraft. I en tid då det offentliga ordet ofta formas av beräkning, opportunism och rädsla för att förlora stöd, påminner Johannes om att sanningen inte alltid är bekväm, men att den är nödvändig. Han söker omvändelse, inte applåder.

Från liturgisk sång till musiktonerna

Till Johannes Döparen hör också en kulturhistoriskt betydelsefull detalj: ursprunget till namnen på musiknoterna. Den latinska hymnen Ut queant laxis, tillägnad Johannes Döparen, användes av Guido d’Arezzo på 1000-talet för att ange tonerna i skalan.

Från de första stavelserna i hymnens versrader kommer namnen Ut, Re, Mi, Fa, Sol och La. Senare ersattes Ut av Do, som är enklare att sjunga, medan Si uppstod ur initialerna i Sancte Iohannes. Också genom musikhistorien har alltså Johannes Döparens namn förblivit inskrivet i den kristna och västerländska kulturen.

Ett vittne som pekar på Kristus

Johannes Döparen är inte en dekorativ gestalt i kyrkoåret. Han är en krävande profet, ett radikalt vittne, en man som lever för att peka på en annan. Hans födelse firas därför att den förebådar en större ankomst: Kristi ankomst.

Den 24 juni minns Kyrkan inte bara en familjehändelse i Sakarias och Elisabets hem. Kyrkan minns den synliga början på ett uppdrag: att bereda Herrens vägar, kalla till omvändelse och rikta blicken mot Jesus.

Därför förblir Johannes, än i dag, en nödvändig röst. Inte en röst av billig tröst, utan en röst som får en att vakna upp. Inte ett självständigt ljus, utan en lampa som brinner framför den stigande solen.

Denna artikel publicerades först av EWTN Italia, en del av EWTN News, och är översatt och anpassad av EWTN Sverige.