FULLSTÄNDIG TEXT & VIDEO: Kardinal Re:s predikan vid mässan för valet av den högsta påven

8 maj 2025, av Kardinal Giovanni Battista Re

Kardinal Giovanni Battista Re, dekan för kardinalskollegiet, höll denna predikan vid mässan Pro Eligendo Romano Pontifice (För valet av den romerske påven) i Peterskyrkan den 7 maj 2025, bara några timmar innan kardinalerna trädde in i konklaven för att välja efterträdaren till påve Franciskus.

I Apostlagärningarna läser vi att efter Kristi himmelsfärd, medan de väntade på Pingsten, var alla enade och uthålliga i bön tillsammans med Maria, Jesu moder (jfr Apg 1:14).

Det är just detta vi gör nu, några timmar före konklavens början, under Marias blick vid altaret i denna basilika, som är uppförd över aposteln Petrus grav.

Vi känner oss förenade med hela Guds folk i dess trosmedvetande, kärlek till påven och förtröstansfulla förväntan.

Vi är här för att åkalla den Helige Andes hjälp, för att bedja om hans ljus och styrka, så att den påve som väljs må vara den som Kyrkan och mänskligheten behöver i denna svåra och komplexa historiska brytningstid.

Att be och åkalla den Helige Ande är den enda rätta och värdiga hållningen, när kardinalelektorerna nu förbereder sig för att utföra en handling av högsta mänskliga och kyrkliga ansvar – ett val av avgörande betydelse. Det är en mänsklig handling där varje personlig hänsyn måste läggas åt sidan, med blicken och hjärtat fästa endast vid Jesu Kristi Gud och vid Kyrkans och mänsklighetens bästa.

I evangeliet vi just hört, ljuder ord som för oss till hjärtat av Jesu yttersta budskap och testamente, som han gav sina apostlar under den sista måltiden i övre salen: ”Detta är mitt bud: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.” Och för att förtydliga detta ”så som jag har älskat er”, och visa hur långt vår kärlek måste sträcka sig, tillägger Jesus: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner” (Joh 15:12–13).

Detta är kärlekens budskap – det bud Jesus kallar ”nytt”. Det är nytt därför att det förvandlar den gammaltestamentliga uppmaningen att inte göra mot andra vad man inte vill att de ska göra mot en själv, till något positivt och djupt utvidgat.

Den kärlek som Jesus uppenbarar känner inga gränser och måste prägla alla hans lärjungars tankar och gärningar. De måste ständigt visa en äkta kärlek i sitt uppförande och engagera sig i att bygga en ny civilisation – det som Paulus VI kallade ”kärlekens civilisation”. Kärleken är den enda kraft som verkligen kan förändra världen.

Jesus gav oss ett exempel på denna kärlek vid början av den sista måltiden genom en förvånande gest: han ödmjukade sig i tjänst för de andra, tvättade apostlarnas fötter utan åtskillnad, inte ens undantagandes Judas, som skulle förråda honom.

Jesu budskap knyter också an till vad vi hörde i mässans första läsning, där profeten Jesaja påminde oss om att den grundläggande egenskapen hos en herde är kärlek – till den grad att han ger sig själv helt och fullt.

De liturgiska texterna i denna eukaristifirande inbjuder oss alltså till broderlig kärlek, till ömsesidig hjälp och till engagemang för kyrklig gemenskap och universellt mänskligt broderskap. En av varje Petrusefterträdares uppgifter är att främja gemenskap: gemenskap mellan alla kristna och Kristus, gemenskap mellan biskoparna och påven, och gemenskap biskoparna emellan. Detta är inte en självcentrerad gemenskap, utan en som helt syftar till gemenskap mellan personer, folk och kulturer, med omsorg om att Kyrkan alltid ska vara ett ”hem och en skola för gemenskap.”

Detta är också en stark uppmaning att bevara Kyrkans enhet på den väg som Kristus har utstakat för apostlarna. Kyrkans enhet är Kristi vilja – en enhet som inte innebär likriktning, utan en fast och djup kommunion i mångfald, förutsatt att full trohet mot evangeliet bevaras.

Varje påve förkroppsligar Petrus och hans uppdrag, och representerar därigenom Kristus på jorden; han är den klippa på vilken Kyrkan är byggd (jfr Matt 16:18).

Valet av en ny påve är inte endast ett byte av person, utan det är alltid aposteln Petrus som återkommer.

De röstberättigade kardinalerna kommer att avlägga sina röster i Sixtinska kapellet – den plats där, som det står i den apostoliska konstitutionen Universi Dominici Gregis, ”allt bidrar till att skapa en medvetenhet om Guds närvaro, inför vilken varje människa en dag ska dömas”.

I sitt verk Romersk triptyk uttryckte påve Johannes Paulus II en önskan om att Michelangelos väldiga avbildning av den dömande Kristus skulle, under röstningens allvarliga timmar, påminna alla om det stora ansvar det innebär att lägga de ”högsta nycklarna” (Dante) i rätt händer.

Låt oss därför be att den Helige Ande – som under det senaste århundradet har skänkt Kyrkan en rad verkligt heliga och stora pontifer – även denna gång ska ge oss en påve efter Guds hjärta, till Kyrkans och mänsklighetens bästa.

Låt oss be att Gud skänker Kyrkan en påve som vet hur man bäst väcker människors samveten, samt de moraliska och andliga krafter som finns i dagens samhälle – ett samhälle som präglas av stora teknologiska framsteg men som tenderar att glömma Gud.

Dagens värld väntar sig mycket av Kyrkan vad gäller skyddet av de grundläggande mänskliga och andliga värden utan vilka mänsklig samlevnad varken blir bättre eller gagnar framtida generationer.

Må den saliga Jungfru Maria, Kyrkans moder, med sin moderliga förbön be den Helige Ande att upplysa kardinalernas sinnen och hjälpa dem enas om den påve vår tid behöver.

Denna artikel publicerades ursprungligen av CNA, en del av EWTN News, och har översatts och anpassats av EWTN Sverige.