Av Solène Tadié, 7. maj 2026

Den franske läkaren Philippe Charlier, kallad ”den forensiska vetenskapens Hercule Poirot”, har rekonstruerat Maria Magdalenas ansikte och forskar nu om den mystiska ”helighetens doft”. 

När Philippe Charlier rör sig genom museer, kyrkor och helgedomar kan den forensiska patologen och arkeologen inte låta bli att katalogisera historiens stora gestalter framför sig: ”Han är min patient … hon också; han också.” Bilden är slående och fångar en av vår tids mest ovanliga karriärer i väst. 

Under de senaste två decennierna har Charlier byggt upp ett internationellt anseende genom att använda modern forensisk vetenskap på några av de mest symboliskt laddade kvarlevorna i kristen och europeisk historia: från den helige Ludvig och Maria Magdalena till Thérèse av Lisieux, Franciskus av Assisi, Jeanne d’Arc, Rikard Lejonhjärta – även René Descartes och till och med Adolf Hitler. Han var också vetenskaplig chef för Quai Branly-museet i Paris i fem år. Hans senaste bok, L’Histoire au scalpel: Autopsie des morts célèbres (”Historia under skalpellen: Obduktioner av kända personer”), läses som en vandring genom både laboratorium och krypta, i en ton som påminner om en kriminalutredning. Som praktiserande katolik arbetar han inom den tradition han studerar, men med ett strikt forensiskt arbetssätt. 

Forensisk vetenskap tillämpad på helgon, kungar och legender

En av de viktigaste aspekterna av Charliers arbete är att det ger en konkret förståelse av hur några av den kristna historiens mest vördade gestalter levde och dog. Samtidigt utmanar det ofta gamla och seglivade historier.

Han visade till exempel att den helige Ludvig inte dog av pest under korstågen, som det har upprepats i århundraden, utan av en svår infektion kopplad till långt framskriden skörbjugg.

På liknande sätt visar hans nyligen genomförda analys av den heliga Thérèse av Lisieuxs hår att hon inte dog enbart av tuberkulos; kvicksilver, som då användes som behandling, spelade också en betydande roll. 

”Kvarlevorna efter en medeltida kung eller en klausurerad nunna behandlas med samma disciplin som ett modernt forensiskt fall”, sade han till The Register. ”Skillnaden är att det inte är rättsväsendet som ber oss göra detta, utan historiker.” När arbetet är avslutat och hela teamet sitter samlat runt bordet känns det, sade han, ”lite som Agatha Christie”, när sanningen träder fram i slutet av utredningen: ”Det är då man inser att det var något särskilt att få arbeta med just den personen.” 

Denne ”forensiska vetenskapens Hercule Poirot” har också kunnat rekonstruera Maria Magdalenas ansikte utifrån de kvarlevor som bevaras i Provence, med hjälp av kraniet, hudfragment och en hårlock, och visat att dessa delar bildar en sammanhängande helhet som överensstämmer med en och samma individ: en kvinna från medelhavsområdet omkring 50 år gammal. Rekonstruktionen bevisar inte i sig traditionen, men ger den ett betydande stöd. 

Ibland kan resultaten ändra vår bild av vissa vördnadsfullt behandlade föremål när de visar sig bygga på historiska villfarelser. Så är det till exempel med det som vissa trodde var ”relikerna” av Jeanne d’Arc som fanns på ett museum i Chinon och som visade sig vara fragment av egyptiska mumier. 

Charlier har också kastat ljus över vad som kan ha bidragit till att göra Descartes till ett av historiens största genier: en asymmetri i hans kranium, i ett område som är kopplat till abstraktion och språk, vilket han tolkade som ett uttryck för genialitetens plasticitet. Undersökningen satte också punkt för ett ihålligt rykte: Descartes blev inte förgiftad i Stockholm, som länge hade misstänkts på grund av hans närhet till den protestantiska drottning Kristina och tanken att han försökte leda henne till katolicismen, utan dog av lunginflammation efter en svår förkylning. 

Relikernas återkomst

Bland dem som oftast begär sådana undersökningar spelar Kyrkan själv en framträdande roll. Som Charlier påpekar söker kyrkliga myndigheter allt oftare vetenskapliga analyser, inte för att bekräfta en redan given berättelse, utan för att noggrant pröva äktheten hos det som ställs fram för vördnad. ”I motsats till vad Calvin skrev finns det faktiskt inte så många falska reliker … åtminstone inte när det gäller mänskliga kvarlevor”, sade han. För det mesta handlar problemet mindre om förfalskning än om tidens gång, när reliker har flyttats, splittrats och omattribuerats genom århundradena. 

Dessa förfrågningar kommer samtidigt som intresset för reliker har ökat i västvärlden under de senaste 15 åren, en utveckling som enligt Charlier har förstärkts sedan covidpandemin. För honom är detta ett antropologiskt fenomen, en reaktion på den gradvisa förlusten av det heliga i avkristnade samhällen. ”Människan har mycket svårt att tro utan något konkret”, sade han och tillade att även traditioner som protestantismen, som velat ta avstånd från materiella mellanled, i praktiken skapar egna referenspunkter. ”De behöver fortfarande till exempel Luthers dödsmask för att göra tron konkret.”

Reliker svarar därför mot ett tidlöst behov av att se, komma nära och röra. Vetenskapens roll är i detta sammanhang inte att ersätta fromheten, utan snarare att legitimera den. 

Där det heliga och vetenskapen möts

Denna dubbelhet präglar hela Charliers liv och arbete. När han gifte sig i Saint-Ours-kyrkan i Loches i Loireområdet gjorde han det framför graven till Agnès Sorel, hans första ”patient” och den första kungliga ”favoriten” i fransk historia, som också ihågkoms för sin starka fromhet. Halvt på skämt förde han till och med in henne som vittne i församlingsregistret. Det speglar hans övertygelse om att hans arbete kan föra de döda, särskilt historiska gestalter, närmare de levande, inte som avlägsna ikoner utan som människor vars liv kan förstås bättre. 

Ingenstans blev detta tydligare än i Assisi i februari förra året. När han under natten arbetade i kryptan under Giottos fresker med kvarlevorna efter den helige Franciskus stod han inför en gestalt som länge hade haft personlig betydelse för honom. Han minns hur han föll på knä framför helgonets skelett, ”som talar djupt till [honom]”. För honom var det ”nästan som en pilgrimsfärd … en uppenbarelse”, ett ögonblick han hade drömt om hela sitt liv, sade han. 

”Jag har två hjärnhalvor”, sade han. ”En som tillhör den troende, den romerske katoliken; och en som tillhör forskaren, den som aldrig skulle missa ens den minsta förändring på ett litet metakarpalben eller den minsta kavitet i en isolerad hörntand.” Det är också denna dubbelhet som driver honom vidare mot ämnen i gränslandet mellan fromhet och forensisk vetenskap. Ett av dem är den så kallade helighetens doft. 

Han tog redan upp ämnet i sin studie om Rikard Lejonhjärta 2013. I just det fallet kunde de dofter som upptäcktes kring den engelske kungens hjärta förklaras av balsameringsämnen som medvetet hade använts för att skapa en behaglig, om än konstgjord, doft. Nu förbereder Charlier en studie som ska försöka fastställa vad denna mystiska ”helighetens doft” kan bestå av, en doft som uppges ha funnits hos helgon som Teresa av Ávila. I arbetet samarbetar han med parfymörer, oenologer och till och med chokladmakare. 

Samma önskan att göra historien levande ligger bakom hans ambitiösa museiprojekt i Saint-Cloud, på platsen för det sista franska kungliga palatset som ännu väntar på restaurering. Anläggningen på 10 000 kvadratmeter, strax utanför Paris, väntas öppna i slutet av 2028 och söker redan internationella samarbetspartner för att kunna förverkligas. ”Det är en fortsättning på min barndomsdröm”, sade Charlier. ”Jag har alltid sett mig själv som en tidsresenär — och det är precis vad som händer. Mitt mål nu är att göra den resan tillgänglig för andra.” 

Denna artikel publicerades först av National Catholic Register, en del av EWTN News, och är översatt och anpassad av EWTN Sverige.