Av Victoria Cardiel, 25 maj 2026
Som den första encyklikan under hans pontifikat kan Magnifica Humanists, som publicerades i måndags, ses som en indikation på hur påve Leo XIV förhåller sig till frågor om Kyrkans lära.
En av de mest betydelsefulla aspekterna av dokument från Kyrkans läroämbete, såsom encyklikor, är de inspirationskällor som påven hämtar utanför den strikt kyrkliga sfären – det vill säga inte bara citat från stora teologer, kyrkofäder eller påvar, utan också hänvisningar till traditioner och kunskapsområden utanför Kyrkan.
Leo XIV citerar till exempel Viktor Frankl, läkaren som överlevde fyra koncentrationsläger under nazismen, däribland Auschwitz, mellan 1942 och 1945. Ur denna extrema upplevelse – präglad av den totala förstörelsen av hans omgivning och av utrotningen av hans nära och kära – växte hans verk Man’s Search for Meaning fram, där Frankl hävdar att livet, trots lidandet, fortfarande är värt att leva.
Påven pekar också på den ”nästan profetiska betydelsen” i olika kulturella uttryck: Beethovens nionde symfoni, som han beskriver som en ”längtan efter enhet”; Pablo Picassos Guernica, ”som en anklagelse mot avhumaniseringen”; och Steven Spielbergs film Schindler’s List, ”som en uppmaning att inte låta det förflutna falla i glömska.”
I encyklikan varnar påven för de risker som det demokratiska livet möter i ett sammanhang där ”frågan om vad som är sant förlorar sin betydelse” och får ge vika för en pragmatism som nöjer sig med ”det som verkar användbart eller effektivt”.
För att belysa följderna av denna likgiltighet inför sanningen – som enligt påven ”långsamt men oundvikligen leder mot totalitarism” – vänder han sig till den tysk-amerikanska filosofen och politiska teoretikern Hannah Arendt.
I The Origins of Totalitarianism, utgiven 1951, hävdar Arendt att de ideala undersåtarna i sådana regimer inte nödvändigtvis är de som är övertygade av ideologin, utan snarare ”människor för vilka det inte längre finns en skillnad mellan fakta och fiktion (det vill säga den verklighet som erfarenheten förmedlar) och skillnaden mellan sant och falskt (de måttstockar efter vilka vi skiljer sant från falskt)”, som det citeras i Magnifica Humanitas.
Påven citerar också 1900-talets katolske författare J.R.R. Tolkien, närmare bestämt Sagan om ringen: Konungens återkomst, den episka avslutningen på hans berömda trilogi. Genom trollkarlen Gandalf påminner påven om varje generations moraliska ansvar: ”Det är inte vår uppgift att råda över alla världens strömmar, utan att göra det goda som står i vår makt för den tid vi har fått, att rycka upp det onda ur de fält vi känner, så att de som kommer efter oss får en ren jord att bruka.”
Vid sidan av dessa referenser anspelar påven på medborgarrättsrörelsen i USA, förknippad med Martin Luther King Jr:s ledarskap, liksom på slutet på apartheid i Sydafrika efter Nelson Mandelas frigivning och hans beslut att inte ”överlämna framtiden åt hatet”.
Denna text från Kyrkans läroämbete uppmärksammar också vittnesbördet från ”modiga och generösa” kvinnor som den heliga Laura Montoya, den heliga Teresa av Calcutta, Dorothy Day och Elisabeth Elliot (1926–2015), en inflytelserik amerikansk kristen missionär, författare och talare.
Vid sidan av dem nämner Leo framstående personer från olika kunskapsfält och sociala sammanhang som inte nödvändigtvis är katoliker. Bland dem finns Marie Curie (1867–1934), en pionjär inom studierna om radioaktivitet och den första person som tilldelades två Nobelpris inom olika områden, fysik och kemi; Maria Montessori, den italienska läkaren, pedagogen och filosofen som revolutionerade utbildningen genom att sätta barnet i centrum för lärandet; samt Wangari Maathai (1940–2011), den kenyanska aktivisten, grundaren av Green Belt Movement och den första afrikanska kvinna som fick Nobels fredspris år 2004 för sitt bidrag till hållbar utveckling, demokrati och fred.
Han nämner också Benazir Bhutto (1953–2007), en framstående pakistansk politisk ledare och den första kvinna som valdes att leda ett land med muslimsk majoritetsbefolkning, då hon tjänstgjorde som premiärminister vid två tillfällen, 1988–1990 och 1993–1996.
Leo XIV konstaterar att alla dessa – tillsammans med många andra kvinnor från olika kontinenter – genom sina insatser bidragit till att ”göra historien mer mänsklig”.
Dessutom citerar påven Platon i det avsnitt som handlar om utbildning – närmare bestämt hans sjunde brev, beräknat att vara från år 353 f.Kr. Där lägger den grekiske filosofen fram en del av sin politiska och etiska lära, samtidigt som han berättar om sin vistelse i Syrakusa under tyrannerna Dionysios den äldre och Dionysios den yngre.
Encyklikan lyfter också fram religiösa gemenskaper som väljer att leva på fattiga och farliga platser. Påven kallar dem ”martyrer för broderskap och rättvisa”, såsom den helige Maximilian Maria Kolbe, den helige Óscar Romero och den salige Enrique Angelelli, liksom andra vittnen som under hårda och ofta omänskliga förhållanden har förkroppsligat evangeliets hopp och den mänskliga personens värdighet, såsom den vördnadsvärde François-Xavier Nguyễn Văn Thuận.
Denna artikel publicerades först av ACI Prensa, en del av EWTN News, och är översatt och anpassad av EWTN Sverige.
