Av ACI Prensa, 27 maj 2026
Varje år den 27 maj firar Kyrkan den helige Augustinus av Canterbury, munk i benediktinorden och den förste ärkebiskopen av Canterbury i England.
Den helige Augustinus räknas som en av Europas största missionärer, tillsammans med den helige Patrik av Irland och den helige Bonifatius av Mainz i Tyskland.
Att väcka tron till nytt liv
Det exakta datumet för Augustinus födelse är okänt. Däremot vet man att han inledde sitt apostoliska och missionerande arbete år 597, då han lämnade Rom – där han levde – och begav sig till Britannien. Helgonet reste i sällskap med ytterligare 39 munkar på uppdrag av påven Gregorius den store, som ville föra evangeliet till denna delen av Europa.
Britannien hade tagit emot missionärer redan från apostolisk tid. Efter några århundraden hade Kyrkan emellertid inte lyckats slå tillräckligt djupa rötter, och de gamla hedniska kulterna började åter stärkas, särskilt efter den saxiska invasionen under 400- och 500-talen.
Ledd av Försynen
Denna situation skulle få en viktig vändning när kung Ethelbert av Kent (560–616) — Kent låg i sydöstra delen av det medeltida England — gav tillstånd för missionärer, särskilt benediktiner, att komma till landet. Även om Etelbert var hedning ville han med detta initiativ behaga sin katolska hustru, drottning Adalberta, som senare blev helgonförklarad som Sankta Berta av Kent. Ethelbert var själv hedning, men han ville genom denna öppenhet tillmötesgå sin katolska hustru, drottning Adalberta, senare den heliga Berta av Kent. Med tiden skulle kungen själv omvända sig, be om dopet och dö som helgon, liksom sin hustru.
Redan innan missionärerna kom till Thanet i Kent och togs emot av Ethelbert hade påven den helige Gregorius den store utnämnt Augustinus till abbot och utsett honom till biskop. Efter mötet mellan monarken och den nye biskopen gav kungen munkarna tillstånd att predika och anförtrodde dem Sankt Martins kyrka. De liturgiska firandena och den offentliga predikan återupptogs, och med dem började många omvändelser. Ett tecken på denna återuppväckelse av tron var att kungen och medlemmarna av hans hov döptes på pingstdagen år 597.
”Engelsmännens apostel”
Missionärernas vänlighet, enkelhet, generositet och prövade styrka gjorde ett djupt intryck på kungen. Augustinus utmärkte sig dessutom inom gruppen. Ethelbert blev starkt gripen av honom och drogs alltmer till den lära som helgonet förkunnade med med klarhet och vältalighet.
Augustinus beslöt då att sända två av sina munkar till Rom för att underrätta påven om vad som höll på att ske. Som svar utsåg påven honom till ärkebiskop av Canterbury och uppmanade honom att bevara kungens välvilja genom ödmjukhet och tacksamhet. Augustinus blev därmed Canterburys förste ärkebiskop, i den berömda katedralstaden i sydöstra England, som skulle återvinna sina kristna rötter, tills den tyvärr flera århundraden senare kom att bli ett centrum för anglikanismen.
Det katolska England
Augustinus kom, utan att själv fullt ut inse det, att utföra ett verk av stor historisk betydelse. Genom att följa påvens anvisningar genomförde han indelningen av de kyrkliga territorierna. Helgonet upprättade flera biskopssäten som fortfarande existerar i dag, ett i London och ett annat i Rochester, och vigde Melitus och Justus till biskopar.
Efter att outtröttligt ha arbetat för Englands omvändelse avled den helige Augustinus av Canterbury den 26 maj år 604.
Denna artikel publicerades först av ACI Prensa, en del av EWTN News, och är översatt och anpassad av EWTN Sverige.
