På den vackra ön Maram, där soluppgången färgade himlen gyllene och jagade bort mörkret, samlades familjen i sitt mysiga hus vid havet. Under adventstidens mörka och kalla vinterkvällar tände de ljusen i adventskransen, och den varma glöden fyllde rummet med frid och hopp. Denna jul hade de fått besök av mormor, som spred värme och roliga historier. Mamman och hennes tre döttrar älskade att tillbringa kvällarna tillsammans med henne. De brukade ofta samlas i vardagsrummet efter middagen, med tända ljus i adventskransen och en varm tekanna på bordet. Den här kvällen hade mamman en berättelse om en hjältinna – den heliga Lucia.

”Vem var Lucia, mamma?” frågade Rita och tog en klunk av sitt te.

Mamman log. ”Lucia var en ung flicka som levde för väldigt länge sedan, på en ö som heter Sicilien i Italien. Lucias namn betyder ’ljus’, och det är precis vad hon var – ett ljus för dem som levde i mörker. Hon var modig, stark i sin tro på Gud och hjälpte de fattiga. Men låt mig börja från början.”

Sunniva kröp närmare sin mamma medan hon fortsatte. ”Lucia föddes år 283 i en rik familj. Hennes pappa dog när hon var liten, så hon växte upp med sin mamma, Eutychia. Trots att de var rika hade Lucia en stark önskan att använda sina pengar för att hjälpa fattiga människor. Hon hade också bestämt sig för att viga sitt liv åt Gud och ville inte gifta sig.”

”Ville hon inte gifta sig?” Sunniva såg förvånad ut. ”Varför inte?”

”För att hon ville leva bara för Jesus och hjälpa andra,” förklarade mamman. ”Men hennes mamma visste inte om detta och försökte ordna ett äktenskap för Lucia. Ändå lyckades Lucia skjuta upp det, och hon tog med sin mamma på en pilgrimsresa till den heliga Agathas grav för att be om helande.”

”Tillfrisknade hennes mamma?” frågade Rita nyfiket.

”Ja,” svarade mamman med ett varmt leende. ”Men något ännu större hände. Den heliga Agatha visade sig för Lucia i en dröm och lovade henne att Gud skulle ge henne stor ära för hennes tro. Efter detta bestämde Lucia sig för att ge bort allt hon ägde till de fattiga. Det var som om hennes generositet tände hoppets ljus i hjärtan hos dem som behövde det mest.”

”Men detta gjorde mannen som skulle gifta sig med henne väldigt arg,” fortsatte mamman. ”Han anmälde henne till myndigheterna eftersom hon var kristen. Den romerska kejsaren hade förbjudit kristendomen, och många kristna blev förföljda och dödade.”

”Vad gjorde de med henne?” frågade Sunniva med stora ögon.

”Lucia blev arresterad och utsattes för många försök att skada henne, men Gud skyddade henne. Inga tortyrmetoder fungerade. Hennes tro lyste starkt, som en låga som inte kunde släckas. Men en av de mest gripande berättelserna om henne är historien om hennes ögon.”

”Hennes ögon?” frågade Rita nyfiket.

”Lucia var känd för sin skönhet, och många beundrade henne, särskilt hennes ögon, som sägs ha varit de vackraste någon sett. En man blev så förälskad i henne på grund av detta. Men Lucia ville inte att hennes utseende skulle stå i vägen för hennes tro och kall. Hon bestämde sig för att ge sina ögon till mannen, så att han inte längre skulle vara upptagen av hennes yttre skönhet.”

Sunniva flämtade. ”Hon gav bort sina ögon?!”

”Ja, men Gud såg hur modig och trofast hon var,” fortsatte mamman, ”och han gav henne ett par ännu vackrare ögon som en gåva. Det är en påminnelse om att det viktigaste i livet inte är hur vi ser ut, utan vad vi gör för andra och för Gud.”

”Men vad hände till slut?” frågade Rita försiktigt.

”Till slut dömdes Lucia till döden. Även då fortsatte hon att tala till människor om Guds kärlek. Hon dog inte förrän en präst kom och gav henne den heliga eukaristin. Ljuset i hennes hjärta släcktes aldrig, inte ens i mörkrets stunder.”

”Är det därför vi har Luciatåg med ljus?” frågade Rita.

”Ja,” svarade mamman. ”Lucia påminner oss om att Jesus är världens ljus. Därför firar vi henne den 13 december. När vi bär ljus till hennes ära visar vi att vi vill sprida hopp och kärlek till andra, precis som hon gjorde.”

Sunniva såg tankfull ut. ”Jag vill också vara så modig som Lucia var.”

Mamman kramade sin dotter. ”Det kan du, lilla vän. Vi kan alla vara brinnande ljus i världen.”

Och så, medan ljusen i adventskransen fortfarande brann stilla omkring dem, avslutade mamman berättelsen. I de tre små flickornas hjärtan levde minnet av den modiga, heliga Lucia vidare som en påminnelse om tro, mod och kärlek till andra.