EWTN News har talat med jesuitpatern Richard A. D’Souza, som är chef för Vatikanobservatoriet sedan september 2025.  

Av Hannah Brockhaus och Zoe Romanowsky, 9. april 2026

NASA:s testflygning Artemis II sköts upp i rymden på onsdagskvällen för en väntad omkring tio dagar lång förbiflygning av månen. Flygningen är den första bemannade månmissionen på mer än ett halvt sekel och fungerar som ett test inför framtida uppdrag som ska föra människor tillbaka till månens yta år 2028. 

Jesuitpatern Richard A. D’Souza, chef för Vatikanobservatoriet sedan september 2025, sade till EWTN News att Artemis II-programmet är ”en stor utveckling” som förhoppningsvis kommer att leda till svar om månens ursprung. Astronomen framhöll också att den katolska kyrkan alltid har stött rymdutforskning, men varnade — mot bakgrund av den ökande kommersialiseringen av rymdfarten — för att den måste vara för allas gemensamma bästa. 

D’Souza förklarade för EWTN News vilken betydelse uppskjutningen har och hur kyrkan ser på rymdutforskning i dag. 

EWTN News: Ur Vatikanobservatoriets perspektiv, vilken betydelse har det att Artemis II för människan till månen igen efter mer än 50 år?

D’Souza: Artemisprogrammet är en stor utveckling för den bemannade rymdfarten. Sedan Apollo-uppdragen har vi fått en djupare förståelse av månen, och våra vetenskapliga metoder för att besvara många av de obesvarade frågorna har förbättrats. En möjlig landning på månen skulle hjälpa oss besvara flera frågor om månens ursprung. 

Dessutom växer insikten om att månen skulle kunna rymma flera vetenskapliga experiment som inte är möjliga från jorden på grund av den omfattande elektromagnetiska föroreningen. Månens baksida är skyddad från olika former av elektromagnetiska störningar från jorden och är därför idealisk för att lyssna efter svaga signaler från kosmos. 

Hur ser den katolska kyrkan på bemannad rymdfart i dag? Har perspektivet förändrats sedan Apollo-eran?

Apollo-programmet, lett av NASA, var inriktat på mänsklig strävan och på att göra det omöjliga möjligt. I dag finns det många fler aktörer i rymden, däribland många privata företag som enbart fokuserar på kommersiell vinst. Den katolska kyrkan uppmuntrar alla former av mänskliga framsteg, men är särskilt angelägen om att fördelarna med sådan teknik ska komma alla till del och inte leda till ökad ojämlikhet och orättvisa. 

Dessutom är Vatikanen särskilt bekymrad över förorening av orörda miljöer i rymden, till exempel månen eller andra planeter, och över den stora risken med växande mängder rymdskrot. 

Artemis II är ett testuppdrag snarare än en landning. Vad säger betoningen på förberedelse och tålamod om hur vi bör närma oss utforskningen?

Artemis II är en del av ett långsiktigt program för att föra mänskligheten tillbaka till månen. Även om det har gått 50 år sedan vi senast befann oss på månens yta, har vi nu en mycket bättre förståelse för vilka risker som är inblandade. Samtidigt har mycket av den teknik som ska användas i Artemisprogrammet aldrig tidigare testats för denna typ av uppdrag. I alla rymdmissioner som involverar människor krävs högsta möjliga ansvarstagande och säkerhet. Därför är NASA mycket försiktiga och gör alla nödvändiga förberedelser innan man åter landar på månen. 

Vissa kritiker menar att rymdutforskning distraherar oss från lidande och orättvisor på jorden. Hur svarar kyrkan på den invändningen?

Den katolska kyrkan har länge stött rymdutforskningen, ända sedan de första Apollo-uppdragen. Hon förstår dess symboliska värde och dess betydelse för andra dimensioner av människans liv. Samtidigt är hon mycket angelägen om att rymdutforskningen inte får leda till ökad orättvisa här på jorden. Därför har kyrkan varit särskilt tydlig i fråga om behovet av internationella fördrag och regler för användningen av rymden och för rymdresor, så att fred och rättvisa kan värnas och fördelarna nå alla. 

Vilka frågor hoppas du att framtida rymduppdrag kommer att hjälpa mänskligheten att utforska?

Bemannade resor till Mars kommer att kräva att vi förstår de långsiktiga effekterna av rymdresor på människan. Den längsta tid en människa hittills har varit i rymden är 437 dagar. Innan vi kan genomföra ännu längre rymdmissioner måste vi förstå hur medicinska nödsituationer ska hanteras i rymden. Återkomsten av astronauter från rymdstationen på grund av en medicinsk nödsituation visar hur svårt detta kan vara. 

Denna artikel publicerades först av EWTN News och har översatts och anpassats av EWTN Sverige.