Av Pål Johannes Nes, EWTN Norge, 28 september 2026
”Ni är inte en börda”, sade påve Leo XIV till de sjuka i Lourdes. Han visste att en del av dem levde med fruktansvärda smärtor. Trots det betonade han: ”Ingen mänsklig lag får få er att förlora vissheten om er värdighet.”
Under resan har orden fått ansikten: i Paris stannade han påvebilen för att välsigna en flicka med funktionsnedsättning. En man med funktionsnedsättning lyftes över folkmassan för att ta emot hans välsignelse. Sex unga män med Downs syndrom tjänstgjorde vid altaret.
Påven lyssnade också till Blessing, som berättade om ett nytt liv efter tvång och utnyttjande. Andra människors hjälp hade öppnat en framtid för henne.
Vid Élyséepalatset uttryckte han oro över utvecklingstendenser som kan förvandla vetenskap och teknik till projekt drivna av vinstintresse. Bland exemplen nämnde han uttryckligen ”möjligheten att ordna sin egen död”.
I Lourdes avvisade han frestelsen att ta liv under sken av falsk medkänsla och betonade: ”Det som är lagligt är inte nödvändigtvis moraliskt.” Han bad vårdpersonal att vaka över den som lider i stället för att ta dennes liv och uppmanade till att utveckla den palliativa vården.
I Norge begär Representantförslag 264 S (2025–2026) en utredning om huruvida och hur rätten till ”självbestämt livsslut” kan införlivas i norsk lag. Den fråga som påven väcker ligger därmed också på vårt bord.
En människa som behöver hjälp att äta, tvätta sig eller ta sig igenom natten har samma värde som den som hjälper. Den principen kräver ingen religiös övertygelse. Vår jämlikhet måste bestå även när skillnaden i krafter och möjligheter är som störst.
Det starkaste argumentet för läkarassisterat självmord och eutanasi är hänsynen till den som lider outhärdligt och själv vill dö. Det förtjänar ett uppriktigt svar. Ingen bör tala lättvindigt om en sådan önskan eller låtsas att allt lidande går att undanröja.
Men självbestämmandet kan inte ensamt avgöra vad hälso- och sjukvården ska erbjuda. En lag måste också bedömas utifrån hur den påverkar tryggheten för människor som är beroende av omfattande hjälp.
Norska katolska biskopsrådet pekar på detta i sitt remissyttrande: Våra val påverkas av den omsorg vi får, den ensamhet vi lever med och rädslan för att belasta andra.
Därför måste den som vill försvara självbestämmandet också värna människan mot känslan av att vara skyldig sina närstående att välja döden.
Fallet med det knappt tvååriga barnet i Nederländerna visar hur långt gränserna redan har förskjutits. En läkare tog barnets liv på föräldrarnas begäran. Granskningskommissionen bedömde senare att handlingen var försvarlig enligt den särskilda ordningen för barn. Barnet kunde inte själv be om att få dö.
Fallet är ingen förutsägelse om vad som kommer att ske i Norge. Det visar ändå varför hänvisningen till lidande och medkänsla kräver en tydlig gräns: också beslutet att ta en annan människas liv kan motiveras med en önskan att hjälpa.
Påvens ord förpliktar samtidigt oss som avvisar dödshjälp. Vi måste ställa upp med lindring, avlastning, tid och närvaro. Vi måste acceptera att omsorg kostar och att en människa kan behöva oss länge. Att värna livet innebär inte heller någon skyldighet att fortsätta meningslös eller oproportionerligt betungande behandling.
Den som är sjuk ska kunna lita på att hjälpen kommer också i morgon.
Vi blir inte mindre värda när vi behöver mer hjälp. Då blir vårt ansvar för varandra större.
EWTN Norge · Översatt till svenska av EWTN Sverige
