Av syster Ragnhild Marie Bjelland, 22 september 2026

Det finns sånger som inte i första hand sjungs med rösten, utan med själen – en sårad själ. En sådan sång är Jacques Brels ”Ne me quitte pas” – ”Lämna mig inte”. Där finns rädslan, rädslan för att bli övergiven; kärlekens desperata bön när den andre är på väg att gå. Den bönen är mänsklig, ja, obehagligt mänsklig.

”Lämna mig inte” – en bön som ligger djupt inom oss alla.

Herre, lämna mig inte.

Stanna hos mig när jag inte längre förstår.

Stanna hos mig när jag har misslyckats.

Stanna hos mig när jag är rädd.

Stanna hos mig när jag själv inte kan hålla fast vid tron.

I Johannesevangeliet säger Jesus: ”Förbli i mig, så förblir jag i er.” [Johannes 15:4] Det är inte en moralisk uppmaning, utan en inbjudan att förbli i den kärlek som redan har tagit emot oss, tagit emot oss sådana vi är.

Kärleken känner vi människor som något skört, något som alltför lätt går sönder.

Den andre – den vi älskar – kan lämna oss. Vänskap kan ta slut. Äktenskap kan såras, brytas. Föräldrar dör. Barn flyttar hemifrån. Kroppen förändras. Människor som vi trodde skulle vara hos oss är plötsligt inte längre där.

Det finns en ännu djupare ångest: Tänk om också Gud överger mig?

Det kristna svaret är inte att vi aldrig kommer att uppleva övergivenhet. Långfredagen visar oss motsatsen. Kristendomen känner människans upplevelse av Guds frånvaro inifrån.

På korset ropar Jesus i mörkret: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” [Matteus 27:46]

I Jacques Brels sång bönfaller en människa en annan att stanna kvar.

I evangeliet är det Gud som genom Kristus säger till människan: ”Jag lämnar dig inte, jag överger dig inte.”

Det är kanske detta som är kärnan i den katolska tron: Det är inte vi som håller fast vid Gud genom vår bön. Det är Gud som håller fast vid oss.

I eukaristin blir denna tro konkret: ”…detta är min kropp.” [Matteus 26:27.] Kristus ger inte bara en tanke, en symbol, en idé eller ett minne. Kristus ger sig själv. Den som tar emot kommunionen tar emot en kärlek som säger: ”Jag vill vara hos dig.”

Maria står vid korset. Hon kan inte ta ned Jesus. Hon kan inte hindra lidandet. Hon kan inte förklara det som händer. Men hon stannar kvar. Det är en enkel och djup form av kärlek: att stanna kvar.

Kanske är detta också vår uppgift. Att stanna kvar hos dem som lider. Hos den äldre som inte längre minns. Hos den sörjande som inte finner ord. Hos den som tvivlar. Hos den som känner sig övergiven av Gud. Ibland är den heligaste bönen inte en förklaring, utan en närvaro.

Herre Jesus Kristus, när vi är rädda för att bli övergivna, lär oss att vila i din trofasthet.

När vi själva lämnar dig, kalla oss tillbaka. När andra lämnar oss, håll våra hjärtan uppe.

När vi står vid våra egna kors, lär oss att förbli i kärleken.

Och när våra ord äntligen tar slut, låt en sak förbli säker:

Du har inte övergivit oss. Du är här. Du stannar hos oss.

Din kärlek är större än vår rädsla.

EWTN Norge · Översatt till svenska av EWTN Sverige