I den tredje delen av artikelserien om Sigrid Undset möter vi en kvinna som satte sin författarkarriär på spel för att försvara de svaga, och som än i dag leder pilgrimer till Selja och Nidaros.

Av Frøydis de Damas, EWTN Norge, 17 september 2026

Tron – en kallelse till handling

När man själv har konverterat är det mycket inspirerande att läsa om Sigrid Undset och det hon gick igenom på vägen till den katolska tron. När man tycker sig ha funnit Sanningen med stort S vill man ju inte bara behålla den för sig själv. För Undset var tron inte bara en privatsak, en inre angelägenhet eller en flykt från verkligheten, som somliga ville framställa den som. För henne var tron en kallelse till handling.

Därför skrev hon mycket, både i tidningar och böcker, och deltog dessutom i debatter. Ett exempel var Olsokjubileet 1930, då hon ska ha fört långa diskussioner med lutherska kyrkohistoriker som enligt henne hade en fullständigt felaktig syn på historien.

För Undset handlade kallelsen till handling inte bara om att göra tron känd, utan också om att försvara samhällets svaga. Hon hade själv dottern Maren Charlotte, kallad Mosse, som hade en funktionsnedsättning, och dessutom Svarstads son Trond. När Hitlers människosyn och idéer om rasrening bredde ut sig i Europa väckte det starka känslor hos henne.

Hon var van vid att yttra sig offentligt och var frispråkig, men den här gången hamnade hon i nazisternas blickfång. Redan i början av 1930-talet förbjöds hennes böcker i Tyskland och, som tidigare nämnts, tvingades hon fly när kriget kom till Norge. Undsets kompromisslöshet inför de nazistiska krafterna gör starkt intryck. Hon sätter hela sin författarkarriär på spel för att försvara de svaga och tvingas bära de bittra följderna.

Använde sin ställning

Under 1930-talet räknades Sigrid Undset som en av världens tio mest berömda kvinnor. Det var hon medveten om, och hon använde aktivt sin ställning bland annat för att hjälpa judar. Även före kriget hade Undset, som nämnts, en framträdande roll i såväl de intellektuella miljöerna som den offentliga debatten.

Hon förde exempelvis häftiga diskussioner med Knut Hamsun om den så kallade Ossietzkyfrågan. Den tyske journalisten och pacifisten Carl von Ossietzky hade nominerats till Nobels fredspris 1935. Undset hade många framstående författar- och konstnärskollegor på sin sida, och frågan slutade med att Ossietzky tilldelades priset året därpå. Nazimyndigheterna tillät honom dock inte att resa dit och ta emot det.

Sigrid Undset hade inte trott att tyskarna skulle gå så långt som att invadera Norge – eller så var det kanske bara önsketänkande. På morgonen den 9 april 1940, när flyglarmet ljöd i huvudstaden för första gången, befann hon sig på hotellet Bondeheimen, där hon brukade bo när hon var i staden.

Först trodde man att alltihop var ett misstag, men snart stod det klart att så inte var fallet. Innan hon tvingades lämna staden hann hon ändå gå till morgonmässan i S:t Olavs kyrka, medan maskingevärseld hördes och flygplan dånade utanför.

När jag läste de kapitel ur boken Menneskenes hjerter av Tordis Ørjasæter som handlar om flykten till Lillehammer och vidare norrut och över till Sverige fick jag verkligen en klump i magen. Sigrid Undset måste ha känt en enorm vrede och våldsam frustration under dessa dagar, då hon tvingades lämna både sitt hem, sitt land och alla hon höll kära.

Jag vill för övrigt varmt rekommendera Ørjasæters bok till dem som vill lära känna människan Sigrid Undset bättre, trots att boken nog innehåller en del faktafel här och var.

Sigrid Undset var inte ensam om att kämpa mot de förödande krafterna. Det fanns antifascistiska nätverk bland såväl författare som katoliker och judar. Undset ska bland annat ha hjälpt människor att fly och var på så sätt djupt personligt engagerad i motståndsrörelsen, samtidigt som hon verkade som objektiv krigsreporter.

Under sin vistelse i USA hamnade hon ofta på förstasidan i amerikanska tidningar, bland annat i New York Times, exempelvis i samband med att hon skällde ut en katolsk präst för att vara judehatare. Hon ska även ha haft direktkontakt med dåvarande president Roosevelt, och hans hustru Ellinor uppmanade henne att skriva boken Lyckliga dagar i Norge medan hon befann sig i exil.

När Undset återvände från USA och ville publicera memoarboken Åter mot framtiden, som skildrar krigsutbrottet och tiden därefter, ville förläggaren inte ge ut den. Den publicerades först efter hennes död. Nu låg fokus på att skapa fred, även om det nog dröjde länge innan verklig fred rådde.

Undset uttalade sig också om hur förändrat hon tyckte att allt var när hon kom hem, och därefter skrev hon inga fler skönlitterära böcker.

Med cigaretten i ena handen och rosenkransen i den andra

När jag kom till sidan 308 i Ørjasæters bok fick jag se den här teckningen, utförd för hand av Eva Paasche. Jag kunde inte låta bli att le, för efter att ha läst om Undset och hört människor berätta om henne tycker jag att den verkligen sammanfattar henne som människa och troende: en kvinna som led köttets kval men samtidigt erkände sina tillkortakommanden och satte sin lit till Guds försyn.

Den här dubbelheten genomsyrar hela Undsets liv och författarskap. Kanske är det just detta som också kan göra henne till helgon. Och vilket hopp om himlens glädje ger inte detta oss som lever i dag! Kanske är det just en sådan person vi behöver, någon från vår egen tid som visar oss att vägen till helighet kan vara mycket brokig.

Frågan är då: hur kan vi förmedla detta till människor i dagens samhälle? För att få svar pratade jag med pater Matias Ledum, kaplan i St. Svidtuns församling i Stavanger. Han visste själv inte särskilt mycket om Undset förrän han fick upp ögonen för henne under studietiden:

”Jag visste ju att hon var katolik och en viktig person för Kyrkan på sin tid. Det lilla jag visste hade människor i församlingen berättat för mig, bland annat konvertiter som förklarade att hon hade varit viktig för deras konversion och på sätt och vis blivit en sorts följeslagare i den processen. Och så har jag ju vuxit upp i närheten av hennes hemstad”, berättar han.

Pater Matias tycker att det är mycket spännande att Sigrid Undset nu kan vara på väg att helgonförklaras. ”Att många har kommit till tro eller blivit nyfikna på tron genom att läsa hennes böcker – i synnerhet medeltids- och konversionsromanerna – kan vi i ett katolskt sammanhang se som att hon ber för att hennes böcker ska leda människor till tron”, säger han.

Undset – ett helgon för pilgrimer?

Förutom att ha gjort den katolska tron känd genom sina romaner skrev Sigrid Undset också om de norska helgonen. När Undset levde fanns det fortfarande få katoliker i Norge, och pilgrimsplatserna och pilgrimslederna hade inte den ställning de har i dag.

”För Undset var pilgrimsmålen Nidaros och Selja viktiga, eftersom det var konkreta platser som man kunde besöka. Kontakten med det konkreta är viktig i den katolska kyrkan, så att tron inte bara blir en sorts intellektuell tankegymnastik. Hon försökte till och med skaffa sig en fastighet på Selja för att kunna dra sig tillbaka dit vid behov, men kommunen sade nej. För övrigt får den helige Olav sägas ha varit hennes favorithelgon, och hon hade nog en sorts profetisk insikt om att även om det norska folket hade lagt den katolska tron på hyllan, så lever den helige Olav vidare i människors medvetande”, säger pater Matias.

Han har själv haft glädjen att vandra flera av Norges pilgrimsleder, och han upplever att pilgrimsvandringar har en särskild plats i livet för både troende och icke-troende.

”Sigrid Undset skriver ju också om pilgrimsleden till Nidaros i den sista boken om Kristin Lavransdotter. Något av det sista Kristin gör innan hon lämnar denna värld är just att vandra pilgrimsleden. Jag skulle tro att detta har bidragit till att människors intresse för de gamla stigarna har ökat”, säger han.

På Undsets tid pågick också restaureringen av Nidarosdomen. I takt med att arbetet fortskred fick nog allt fler upp ögonen för den, inte bara som ett arkitektoniskt mästerverk utan också som den helige Olavs gravkyrka.

Än i dag leder Sigrid Undsets böcker pilgrimer till de norska lederna mot Selja och Nidaros. I somras kom exempelvis en grupp amerikanska pilgrimer, med dominikanerpatern Gregory Pine som följeslagare, för att utforska de norska pilgrimsmålen, bland annat efter att ha läst Undsets böcker.

Den kopia av en medeltida by som byggdes i Sel i Gudbrandsdalen för inspelningen av filmerna om Kristin Lavransdatter används också som pilgrimshärbärge, bland annat av NUK.

”Man känner sig verkligen som en riktig pilgrim när man är där, äter runt elden i årehuset och firar mässa i stavkyrkan”, ler pater Matias. På så sätt kan pilgrimsvandringar bli en väg in i Sigrid Undsets litterära och andliga universum för dagens unga.

I den fjärde och sista delen av denna artikelserie om Sigrid Undset får du möta professor emeritus Bernt Oftestad och bland annat höra om Undsets betydelse för hans väg till tron.

Av EWTN Norge · Översatt till svenska av EWTN Sverige