Av Pål Johannes Nes, 2 juli 2026

Den nordiska biskopskonferensen offentliggjorde den 29 juni 2026 ett brev till kyrkoherdarna om frimureriet. Budskapet är tydligt: man kan inte vara både katolik och frimurare. För mig är denna klarhet en lättnad.

Jag har sagt samma sak i många år. Inte därför att frimurare nödvändigtvis är människor med dåliga avsikter, och inte därför att det inte finns mycket gott vänskap, allvar och sammanhållning inom frimureriet. Men därför att frimureriet, så som jag själv har erfarit det, har en tydlig andlig profil, ett rituellt liv och en världsbild som inte går att förena med den katolska tron – även om de flesta norska frimurare knappast skulle beskriva sig själva som medlemmar av en religion. Min poäng har hela tiden varit läromässig.

Därför är jag glad att biskoparna slår fast att det inte finns någon undantagsbestämmelse, ingen särskild nordisk norm och ingen dispens som gör att katoliker i Norden kan tillhöra frimureriet utan att Kyrkans universella lära och disciplin gäller.

Särskilt allvarlig är den punkt där biskoparna slår fast att en katolik som samtidigt är frimurare eller medlem av en frimurarloge ska avstå från den heliga kommunionen och inte kan ta emot de övriga sakramenten. Detta är en stark formulering, eftersom den inte bara gäller kommunionen.

Här är det avgörande att vara precis, så att ingen missförstår. Detta betyder inte att en frimurare som vill omvända sig och bryta med logen är förhindrad att söka upp en präst för bikt. Tvärtom är bikten vägen tillbaka till full sakramental försoning. Det som inte går är att gå till bikt som en ren formalitet och samtidigt ha för avsikt att förbli medlem i något som Kyrkan kallar oförenligt med tron. En giltig bikt förutsätter ånger och en verklig föresats att bryta med synden. Det är denna oförenlighet bestämmelsen pekar på – inte en dörr som för alltid är stängd för den som vill komma hem.

Jag ville ha det äkta

För mig är detta inte en teoretisk fråga. Jag har själv varit frimurare. När jag efter hand lärde känna den katolska mässan och den katolska tron började jag se klarare. Mycket av det som hade dragit mig till frimureriet – allvaret, ritualen och symboliken – var bara ett eko av något rikare, sannare och djupare i den katolska tron. Till slut insåg jag att jag ville ha det äkta. Jag ville ha Kyrkan, mässan och sakramenten i deras helhet.

Under processen att konvertera mötte jag en präst som var mycket tydlig. Han sade rakt ut att jag inte kunde bli katolik och samtidigt fortsätta som frimurare. Jag är djupt tacksam för den tydligheten. Den var inte hård eller okänslig – den var själavårdande. Han hjälpte mig att förstå att detta inte handlade om smak, kultur eller personliga preferenser, utan om trons sanning och om var hjärtat skulle höra hemma.

Varför har det funnits oklarhet i Norge?

Oklarheten i Norge har enligt min mening haft flera orsaker. Med tiden har det vuxit fram en föreställning om att det skandinaviska frimurarsystemet skiljer sig från frimureriet på andra håll och därför på något sätt skulle vara undantaget från Kyrkans vanliga bedömning. När det samtidigt har blivit känt att även vissa katoliker, däribland präster, har haft kopplingar till frimureriet, har förvirringen blivit ännu större.

Det är viktigt att förstå varför denna föreställning har fått fäste. Många norska frimurare uppfattar sig knappast som medlemmar av en religion. De skulle snarare beskriva frimureriet som ett brödraskap, en moralisk skola, en traditionsgemenskap eller en plats för personlig fördjupning. I Norden har vi inte heller samma historiska erfarenhet som i delar av Sydeuropa, där frimureriet ofta förknippades med politisk antiklerikalism och kamp mot Kyrkans roll i samhället. Därför kan många här hemma ha tänkt att Kyrkans varningar egentligen gällde ”andra platser” och ”andra typer” av frimureri.

Men Kyrkans bedömning står inte och faller med om en lokal loge uppfattas som politisk eller antikyrklig. Den handlar på ett djupare plan om principer, ritualer, världsbild och andlig tillhörighet. Det är just detta biskoparna nu klargör.

Vissa offentliga uttalanden har också bidragit till förvirringen. När biskop Bernt Eidsvig i januari 2025 sade till Vårt Land att han inte ville neka katolska frimurare kommunionen, uppfattades det av många som om den kyrkliga linjen var på väg att mjukas upp. Nu har de nordiska biskoparna gjort klart att något sådant undantag inte finns. Det ger klarhet åt prästerna, åt de troende och åt dem som befinner sig i en svår samvetssituation och måste välja.

Vi behöver katolska gemenskaper

Samtidigt får vi inte glömma något viktigt. Det jag saknar från min tid som frimurare är inte ritualerna eller det andliga systemet. Det jag saknar är vänskapen, sammanhållningen och känslan av att höra till en förpliktande gemenskap. Det bör vi katoliker ta på allvar. Många människor söker inte bara idéer, utan tillhörighet.

Här har vi som Kyrka en uppgift. Vi måste bli bättre på att skapa goda katolska gemenskaper. Inte slutna eller hemliga gemenskaper, utan tydliga, varma och förpliktande gemenskaper med Kristus och Kyrkan i centrum. Katolska lekmannaordnar, brödraskap, apostoliska gemenskaper och lokala initiativ kan vara viktiga svar på detta behov.

I USA grundades Knights of Columbus år 1882 av den salige pater Michael McGivney för att samla katolska män i brödraskap, tro, tjänst och omsorg om familjer. Orden visar hur ett katolskt brödraskap kan ge män en konkret gemenskap i Kyrkans liv. Också i Norden behöver vi starka katolska nätverk. Vi behöver vänskap. Vi behöver sammanhållning. Vi behöver gemenskaper som hjälper människor att leva tron.

Men dessa gemenskaper måste vara just det: katolska.

För Kyrkan kan inte ge sina barn stenar när de ber om bröd. Hon kan inte låtsas att två andliga vägar är förenliga när de i själva verket pekar åt olika håll. Därför är biskoparnas uttalande både nödvändig och god. Den är tydlig. Den är allvarlig. Och just därför är den också en själavårdande hjälp.

Denna kommentar publicerades först av EWTN Norge, en del av EWTN News, och är översatt och anpassad av EWTN Sverige.