Unga behöver höra att tro och vetenskap inte är fiender

Av biskop Earl Fernandes, 18. mars 2026

När vi ser unga människor lämna den katolska tron kan vi frestas att tro att problemet enbart är ”religiöst” – något som skulle kunna lösas genom en starkare liturgisk upplevelse eller bättre andliga reträtter.

Egentligen spelar det också en avgörande roll hur Kyrkans uppfattas i den bredare kulturen, däribland i förhållande till vetenskapens värld. 

Sedan en tid tillbaka har både katolska och sekulära medier rapporterat om ökningen av de så kallade ”nones” – människor som inte längre identifierar sig med katolicismen eller någon organiserad religion. En möjlig förklaring är uppfattningen att tro och förnuft inte går att förena. Unga har svårt att förena den bibliska uppenbarelsen, däribland skapelseberättelserna i Första Moseboken, med naturvetenskapen. Vetenskapens och teologins metoder kan verka så olika att vissa menar att en viktig orsak till att människor lämnar utövningen av tron är att tron inte har någonting att bidra till en värld av förnuft, särskilt i ett allt mer teknokratiskt samhälle. 

Scientismens ideologi – föreställningen att endast naturvetenskapliga slutsatser kan räknas som sanning – har förvärrat motsättningen mellan tro och vetenskap. När dessa två ställs mot varandra – och många unga inte vill framstå som ”ovetenskapliga” – väljer de laboratoriet och lämnar församlingen bakom sig. 

Men som påve Leo XIV nyligen påminde oss om är denna en falsk motsättning. I ett anförande den 28 februari till spanska seminarister citerade den helige fadern G.K. Chesterton, som skrev: ”Ta bort det övernaturliga, och det som återstår är det onaturliga.” 

Med andra ord: om det övernaturliga utesluts ur ekvationen, utesluts också vi själva ur den. Sanningen om människan – vårt syfte, vårt värde, vårt mål – kan inte upptäckas genom linsen av ett mikroskop. Sanning som skiljs från tro begränsas inte bara; den förvrängs. 

Men påve Leo föreslog inte heller att scientismens trångsynthet skulle ersättas med en sorts fideism som gör tron till ett alternativ till vetenskapen. Som han sade: ”Att ha ett övernaturligt perspektiv betyder inte att fly från verkligheten, utan att lära sig känna igen Guds handlande i varje dags konkreta verklighet; ett perspektiv som inte kan improviseras eller delegeras, utan måste läras och övas i vardagens gång.” 

I stället för att ställa religion och vetenskap mot varandra pekar påve Leos vision mot ett fruktbart samarbete mellan dem. Och det var just detta som nyligen ägde rum vid en konferens vid University of Notre Dame, där flera av mina biskopsbröder samlades med några av världens främsta katolska forskare. 

Konferensen, som arrangerades gemensamt av den amerikanska biskopskonferensens lärokommission och Notre Dames McGrath Institute for Church Life, i samarbete med Society of Catholic Scientists, hölls den 23–25 februari under rubriken ”Förhållandet mellan vetenskap och tro som pastoral fråga i en tid av avståndstagande”. Den gav biskopar, lärare och forskare möjlighet att stärka både gemenskapen och samarbetet för Kyrkans missions skull. 

På många sätt vittnade talarna själva om den harmoni som är möjlig mellan tro och förnuft. Jesuitbrodern Guy Consolmagno, emeritusdirektör för Vatikanobservatoriet, förkroppsligar till exempel den helige Ignatius av Loyolas uppmaning att ”finna Gud i allt”. Stephen Barr, ordförande för Society of Catholic Scientists och själv en fysiker av högsta rang, har ägnat sitt liv åt att fördjupa detta samarbete. Och ett inledande hälsningsord från fader Bob Dowd, president för Notre Dame, underströk universitetets engagemang både för försvaret av livet och för samarbetet med biskoparna – ett vittnesbörd om att både tro och forskning hör hemma i Kyrkan. 

Men många av föredragen tog också direkt upp den upplevda klyftan mellan religion och vetenskap och pekade på hur Kyrkan kan gå vidare på ett konstruktivt sätt. 

Laura Upenieks, sociolog vid Baylor University, undersökte ungas attityder till tro och vetenskap. Hennes forskning visade att amerikaner är jämnt delade i frågan om vetenskap och religion står i konflikt, medan de som är mer religiösa ser mindre motsättning mellan de två. Katolska unga erkänner faktiskt vetenskapens auktoritet. 

Samtidigt tycks det finnas en allmän minskning av förtroendet för religiösa ledare och institutioner. Problemet är inte att unga saknar tro eller misstror vetenskapen. Snarare har de verkliga frågor om både tro och vetenskap och nöjer sig inte med att bara acceptera saker på auktoritet. En ytlig behandling av dessa frågor räcker helt enkelt inte. 

Karin Öbergs presentation gav ett exempel på hur ett sådant djupare engagemang kan se ut. Harvard-astrokemisten försökte förena vetenskapliga studier av kosmos ursprung med skapelseberättelsen i den judisk-kristna traditionen. Öberg förklarade hur universum förutsätter en orsak före sitt första expansionsögonblick och visade hur universum på ett vackert sätt är ordnat för liv. Universums ordning, skönhet och kreativitet pekar inte bara på en skapande kraft, utan på ett skapande förnuft och en skapande kärlek. 

Liksom de andra talarna medgav Öberg öppet att vetenskapen inte har alla svar. Men hon visade också hur människan, på ett djupare sätt än resten av skapelsen, återspeglar Guds godhet. 

På liknande sätt tog biologen Daniel Kuebler från Franciscan University upp det omstridda ämnet evolution och frågade om teorin verkligen utesluter en djupare mening med livet. Medan vissa hävdar att evolutionen bygger på slumpmässiga händelser och därför innebär att universum saknar plan, syfte eller skapare, lyfte Kuebler fram ett alternativ – och enligt honom mer tillfredsställande – synsätt: att universum är ordnat på sin mest grundläggande nivå, vilket placerar evolutionen i ett vidare ramverk som påverkar dess utfall. 

Slutligen reflekterade Christopher Baglow och Heather Foucault-Camm, båda från McGraths Science & Religion Initiative, över George Bernanos iakttagelse att moderniteten skapar ett ”ständigt växande antal människor som sedan barndomen vant sig vid att bara begära det som maskiner kan ge”. De betonade att vi i vår tekniska tidsålder behöver visdom, inte bara den intelligens som vinns genom observerbara data. Katoliker måste vara en stark röst mot att människan och skapelsen reduceras till datapunkter. 

Vilka bredare lärdomar kan man dra av det seriösa katolska engagemang för vetenskapen som denna konferens visade? Om Kyrkan ska kunna behålla unga i trons liv måste hon bygga upp – eller återuppbygga – sin trovärdighet inom utbildning genom en autentisk syntes av tro, Tradition och vetenskap. Hon måste skapa tvärvetenskapliga rum där unga får ställa frågor och bli ledsagade i sitt sökande. 

Dessutom behöver Kyrkans pastoralmedarbetare en djupare formation, så att de kan tala med en viss vetenskaplig bildning men utan försvarsställning. Katolska präster och lekmän måste också ge ett offentligt vittnesbörd om trons skönhet samtidigt som de bejakar hela verkligheten och talar med en ton som undervisar, gläder och övertygar. 

Utmaningen är pedagogisk. Kyrkans roll är inte bara att leverera färdiga svar på frågor; hon måste återvända till sitt eget uppdrag att undervisa. Med sin Tradition, och med katolska forskare som en surdeg i världen, har Kyrkan en unik möjlighet att hjälpa unga att förstå verkligheten och läsa den i trons ljus; att träna sinnet att ställa de rätta frågorna; och att följa unga när de upptäcker sanningen, som väcker vördnad och förundran hos den som möter den. 

På detta sätt kan det ömsesidiga samarbetet mellan präster, lärare och forskare bli ett viktigt redskap för att följa unga i deras frågor om tro och vetenskap – inte bara för att bromsa avhoppen bland katoliker, utan också som ett verktyg för evangelisering. Det är inte så att biskopar och lärare måste vara experter på naturvetenskap; det finns katolska forskare som verkligen är experter inom sina områden och som kan hjälpa till att visa trons relevans för vetenskapen och hur tron kan belysa vetenskapen. 

Den katolske biskopen, den katolske forskaren och den katolske pedagogen måste hjälpa unga att utforska skapelsens mysterium, så att de kan möta Skaparen som uppenbarar sig i naturen, i historien och genom sin älskade Son. Det var detta många av oss tog med oss från konferensen i Notre Dame, tillsammans med en stark känsla av att Kyrkan för evangeliseringens skull måste förnya sitt sätt att möta vetenskap, utbildning och unga människor. 

Fader Luigi Giussani, grundaren av Communion and Liberation, sade en gång: ”Verkligheten har aldrig svikit mig.” Det är denna trohet mot Försynen, i alla dess dimensioner, som måste vägleda Kyrkans engagemang för vetenskapen framöver. På så sätt kan vi ge våra unga förtroendet att det inte står i motsättning till sanningen att vara katolik, utan att det tvärtom är ett privilegierat sätt att söka den. 

Denna artikel publicerades först av National Catholic Register, en del av EWTN News, och har översatts och anpassats av EWTN Sverige.