Människan, unik i universum – Johannes Paulus II:s predikan

Guds Ande, som –  enligt Första Moseboken – blåste över vattnet i skapelsens begynnelse (jfr 1:2), är samma livets Ande som pustades in i människan, så att ”människan blev en levande varelse” (ibid., 2:7). Det är detta som skiljer oss från alla andra varelser. Med våra kroppar är vi bara ett stoftkorn i ett enormt universum.  Men tack vare våra själar överskrider vi hela den materiella världen. Jag inbjuder er att reflektera över vad som verkligen gör var och en av er underbar och unik. Endast en människa som ni kan tänka och tala och dela era tankar på olika språk med andra människor över hela världen och, genom detta språk kan vi uttrycka skönheten av konst och poesi och musik och litteratur och teater, och så många andra genuint mänskliga prestationer.

Och viktigast av allt: Endast Guds älskade människor kan älska. Kärleken får oss att söka det som är gott; kärleken gör oss till bättre människor. Det är kärleken som får män och kvinnor att gifta sig och bilda familj och få barn. Det är kärleken som får andra att välja ordenslivet eller bli präster. Kärleken får er att sträcka ut handen till andra i nöd, vilka de än är, var de än befinner sig. Varje äkta mänsklig kärlek speglar den kärlek som är Gud själv, såsom det står i Första Johannesbrevet: ”Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek” (1 Joh 4:8).

Denna text publicerades först av EWTN. Den har översatts och anpassats av EWTN Sverige.