”Är det en sådan fasta jag vill se?”

Av sr Ragnhild Marie Bjelland, 19 februari 2026

”Är det en sådan fasta jag vill se?” – det är frågan Herren ställer genom profeten Jesaja. Frågan går rakt in i kärnan av vår religiösa utövning. För vad är fastan egentligen? Räcker det att avstå från mat, räcker det att känna sig hungrig? Eller är fastan något mycket djupare, en inre omvändelse som bär frukt i kärlek?

Fastan är så mycket mer än en yttre övning. Fastan är en väg tillbaka till Gud; den är delaktighet i Kristi eget liv. När Kyrkan varje år går in i fastetiden följer vi Herren ut i öknen. I Matteusevangeliet läser vi att Jesus fastade i fyrtio dagar innan han började sitt offentliga verksamhet. Genom profeten Jesaja talar Gud tydligt och strängt till sitt folk: folket fastar, men fortsätter att förtrycka sina arbetare, gräla och slåss.

”Är det en sådan fasta jag vill se…” [1] Den fasta Herren väljer och vill se är att befria dem som hålls nere, att dela sitt bröd med den hungrige och ge husrum åt den hemlöse. Sann fasta kan inte skiljas från kärleken till nästan. Fasta utan bön blir bara självdisciplin. Bön utan allmosor kan bli självupptagen fromhet. Allmosor utan inre omvändelse kan bli filantropi utan evangelisk kraft. Men när dessa tre förenas, formas våra hjärtan efter Kristi hjärta.

Jesus varnar för att göra goda gärningar för att synas: ”Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människornas åsyn …”[2] och ”När du ger allmosor, låt då inte stöta i basun för dig …” Den sanna fastan är dold och riktad mot Fadern, ”som ser i det fördolda”.

Fastan är och ska vara en botövning, men den är också en öppning för nåden. När vi frivilligt avstår från något gott erkänner vi att vårt djupaste bästa inte är mat, komfort eller bekvämlighet, utan Gud själv. Kyrkan påminner oss om att målet är påsken: mot uppståndelsen, mot att ta del i Kristi död och uppståndelse. Genom profeten Joel hör vi kallelsen: ”Nu, säger Herren, skall ni vända er till mig med uppriktigt hjärta …” och ”Slit sönder era hjärtan, inte era kläder…” [3] Hjärtats omvändelse är avgörande.

Fastan är mest av allt en övning i hopp. När vi frivilligt avsäger oss vittnar vi om att denna värld inte är vårt slutliga hem. Vi lever vända mot den himmelska måltiden, mot Lammets bröllop. Vår tillfälliga hunger pekar fram mot den eviga mättnaden i Gud.

Må vår fasta därför inte bli en tom yttre handling, utan ett svar på Guds kallelse: en fasta som förenar bön, bot och barmhärtighet. Då kan också vi höra löftet: ”Då bryter gryningsljuset fram för dig.” (Jes 58:8)

Källhänvisningar:
1 Jes 58:5 (Bibel 2000)
2 Matt 6:1–2 (Bibel 2000)
3 Joel 2:12–13 (Bibel 2000)

Denna artikel publicerades först av EWTN Norge och har översatts och bearbetats av EWTN Sverige.