Vår Fru av Lourdes och kallelsen att älska som den barmhärtige samariern
Av Lindsey Weishar, 11 februari 2026
Den 11 februari firas Vår Fru av Lourdes och Världsdagen för de sjuka. Sedan Världsdagen för de sjuka instiftades av påven S:t Johannes Paulus II år 1992 har det blivit en tradition att påven skriver ett meddelande för denna dag kring omsorgen om de sjuka.
Påven Leo XIV:s meddelande för Världsdagen för de sjuka 2026 om den barmhärtige samariten framstår som särskilt viktigt i år, i en värld som är djupt präglad av lidande. När vi frestas att dra oss undan från varandra kallar påven Leo oss i stället till gemenskap: ”Kärleken är inte passiv; den går den andre till mötes. Att vara den andres ‘nästa’ – en medmänniska – avgörs inte av fysisk eller social närhet, utan av beslutet att älska.”
Ett uttryck för denna aktiva kärlek är äktenskapet mellan Guds tjänarinna Élisabeth Leseur och hennes make Félix.
Genom hela sitt äktenskap visade paret en vilja att ”gå den andre till mötes”. Élisabeth var sjuk under större delen av deras äktenskap, och på grund av hennes sjukdom fick de också bära korset av ofrivillig barnlöshet. Trots att de inte delade samma religiösa övertygelse under äktenskapet (Élisabeth fördjupades i sin katolska tro, medan Félix var ateist) var deras kärlek till varandra aktiv. Élisabeth valde att inte använda hårda ord mot sin makes kommentarer om hennes tro. Félix tog i sin tur ömt hand om sin hustru och gjorde allt han kunde för att vårda henne i hennes sjukdom.
I sitt meddelande för Världsdagen för de sjuka fortsätter påven Leo XIV: ”Förmågan …Förmågan att verkligen mötas kommer ur vår förening med Jesus Kristus. Vi ser honom som den barmhärtige samariten som skänkt oss den eviga frälsningen och vi gör honom närvarande varje gång vi sträcker ut handen till en sårad broder eller syster.” Élisabeths förening med Kristus och hennes böner för Félix, mitt i hennes kroppsliga lidande, ledde så småningom till hans omvändelse. Kort efter hennes död upptäckte Félix hennes dagbok, och i den hittade han en sorts karta till den dolda världen av sin hustrus själ. Den kartan förde inte bara Félix tillbaka till katolicismen, utan så småningom även till prästlivet.
Det vackra i Leseurs relation är att de älskade varandra bortom det hinder som kunde ha skilt dem åt. Liksom den barmhärtige samariern, som behövde överskrida religiösa gränser för att ta hand om den sårade resenären, fick Leseurs navigera religiösa olikheter för att ta hand om varandras behov.
Med utgångspunkt i Johannes Paulus II säger påven Leo XIV: ”Att vara ’ett i den Ende’ innebär att på allvar inse att vi är lemmar i en och samma kropp som förmedlar Herrens medkänsla till alla som lider, var och en enligt sin egen kallelse.” Genom sitt äktenskap blev Félix och Élisabeth ett, och genom en kärlek som fortsatte att vara verksam även efter Élisabeths död blev de alltmer förenade i en gemensam tro på Kristus. När de tillsammans bar korset av Élisabeths lidande lärde de sig Herrens medkänsla för varandra.
I ett brev till en vän några år före sin död beskriver Élisabeth hur lidandet kan aktivera kärleken:
”Lidandet är så kraftfullt och kan bära så rik frukt: en timme i smärta, förenad med korset, kan utverka mer än timmar ägnade åt goda gärningar och aktivitet. Och som dessa mycket vackra ord säger: ’Lidandet är också ett sakrament.’” (Citat ur Bernadette Chovelons Salt and Light: The Spiritual Journey of Élisabeth and Félix Leseur.)
Mitt i vår sårade värld: må våra ord och handlingar, förenade med Kristi kärlek, vara som samarierns vin, olja och linnelindor. Må de läka, väcka hoppet till liv och göra oss hela.
Denna artikel publicerades först av National Catholic Register, en del av EWTN News, och har översatts och anpassats av EWTN Sverige.
