1 700 år sedan Kyrkomötet i Nicaea – då den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen föddes
Aci Prensa, 22 maj 2025
Den 20 maj år 325, för nästan exakt 1 700 år sedan, inleddes Kyrkomötet i Nicaea – en historisk samling som gav upphov till den nicenska trosbekännelsen (senare utvecklad till den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen) – en trosförklaring som samtidigt bemötte arianismens heresi, vilken hävdade att Jesus Kristus var en underordnad gudom.
Den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen, även kallad Credo, är en dogmatisk sammanfattning av den kristna trons innehåll. Den proklamerades vid Kyrkomötet i Nicaea och vidareutvecklades vid Kyrkomötet i Konstantinopel år 381.
Vad var Kyrkomötet i Nicaea och varför är det så betydelsefullt?
I boken 50 frågor om Jesus Kristus och Kyrkan, författad av en grupp professorer vid Universidad de Navarra (Spanien), förklaras att Kyrkomötet i Nicaea var det första ekumeniska konciliet, det vill säga ett universellt kyrkomöte där biskopar från alla kristna områden deltog. Det kunde hållas tack vare att Kyrkan då åtnjöt en stabil fred och hade frihet att samlas öppet.
Mötet pågick från den 20 maj till den 25 juli år 325 och hölls med stöd från kejsar Konstantin. Efter att Konstantin återförenat imperiet genom sin seger över Licinius år 324, önskade han även att kyrkan skulle förenas, då den vid denna tid skakades av Arius’ förkunnelse – en präst som förnekade Jesu Kristi sanna gudom, enligt Opus Dei.
Arianismen och kontroversen kring Kristi gudom
Enligt ECWiki (en katolsk encyclopedi på spanska) beskrev arianismen (läran som härstammar från Arius) Sonen som en andra, eller underlägsen Gud. Endast Gud Fadern ansågs vara utan början och icke skapad; Sonen var däremot skapad och hade alltså inte alltid funnits.
Bland konciliefäderna fanns Alexandros av Alexandria, som assisterades av diakonen Athanasios – den framtida biskopen och helgonet. Athanasios skulle spela en nyckelroll i kampen mot Arius’ heresi.
När Eusebios av Nicomedia, en anhängare av Arius, höll sitt anförande och hävdade att Jesus Kristus inte var av gudomlig natur, uppfattade de flesta mötesdeltagarna detta som ett förräderi mot apostlarnas överlämnade tro.
För att undvika förvirring beslöt därför konciliefäderna att utarbeta en trosbekännelse, grundad på dopbekännelsen från kyrkan i Caesarea, som tydligt skulle uttrycka den autentiska trosförkunnelse som kristna hållit fast vid sedan urkyrkan.
Alla konciliefäder, med undantag av två biskopar, godkände denna trosbekännelse den 19 juni år 325.
Kejsar Konstantins roll vid Kyrkomötet i Nicaea
Även om Konstantin stödde sammankallandet av konciliet, hade han inget inflytande över själva trosformuleringen, eftersom han saknade teologisk kunskap för en sådan uppgift.
Andra teologiska frågor, särskilt om Treenigheten, blev inte slutgiltigt behandlade förrän vid det första Kyrkomötet i Konstantinopel år 381. Då bekräftades den Helige Andes gudom fullt ut.
Vid detta möte vidareutvecklades även trosbekännelsen från Nicaea, vilket resulterade i den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen som reciteras i den heliga Mässan än idag.
Denna artikel publicerades ursprungligen av ACI Prensa, EWTN:s spanskspråkiga nyhetspartner, och har översatts och anpassats av EWTN Sverige.
