Återuppbyggnad av katekes i Norden: Tron måste förkunnas på nytt

Återuppbyggnad av katekes i Norden är nu en brådskande uppgift för kyrkorna i våra länder. Under ett möte i Oslo samlades 12 kateketer för att diskutera hur man kan förkunna tron från grunden igen – i mötet med sekularisering, försvagad bibelkunskap och nya utmaningar för katolska familjer.

Av sr Anne Bente Hadland, 4 april 2025

Precis utanför mitt kontorsfönster ser jag över till Rosahemmet, Katarinahemmets äldsta hus – (timmerhus från ca 1840) – som också fungerar som möteslokal. Medan jag satt här med näsan i datorskärmen och letade efter nyheter, satt 12 nordiska kateketer i mötesrummet ett stenkast härifrån, och jag kom plötsligt på att jag måste fånga dem innan de reser. Jag fick tag på Jim Lagerlöf från Katolska Pedagogiska Nämnden (KPN) i Sverige, för att fråga vad som står på dagordningen när de möts och vilka utmaningar kateketerna i Norden lyfter fram som särskilt viktiga.

Berätta om ert möte!

Vi som arbetar med katekes i Norden möts en gång om året, det roterar mellan de nordiska länderna. Vi möts för att dela erfarenheter, lyssna på varandra och prata om utmaningar i arbetet. Vi ber också tillsammans, både för varandra och för kateketerna i våra länder. I år, som tidigare, är den nordiska biskopskonferensen representerad med biskop Kozon. Vi har även haft ett möte med Oslos nye biskop, Fredrik Hansen, och det var inspirerande. Han brinner för evangelisering! Det behöver vi!

Är utmaningarna desamma överallt?

Vissa är det. Till exempel konfirmanderna som försvinner. Och vi inser också att vi i allt högre grad måste gå tillbaka till grundläggande kunskap. Tidigare kunde vi räkna med en viss grund i tron och kristendomen, men nu möter vi barn och unga som knappt har hört bibelberättelserna.

Katekes har mer och mer blivit åter-evangelisering av nominellt katolska familjer. Men det finns stora variationer inom grupperna – vissa barn kan korstecknet och vet varför de knäböjer i kyrkan, andra inte. Tidigare var katekes ett erbjudande till de redan övertygade, nu möter vi barn och familjer där tron knappt praktiseras, barn från familjer som inte ber tillsammans, som inte pratar om tron.

Men de kommer ändå?
Ja, och skälen kan vara olika – till exempel att mormor vill att barnet ska få sin första kommunion. När jag frågar föräldrar i våra församlingar varför de skickar barnen till katekes, så svarar de inte sällan: ”Jag klarar inte att undervisa mina barn i tron.” Det är tankeväckande.

Vilka andra teman diskuterade ni?

Vi pratade med biskop Fredrik om att bygga en katolsk identitet, han ställde frågan om det finns en norsk katolicitet? Polacker och filippinare är ju bra på det, men det vore fantastiskt om det var evangeliet som band oss samman, och inte nationaliteten – hur kommer vi dit?

Katekesen ska inte bara ge kunskap, utan bidra till att bygga gemenskap i församlingarna. Vi ska inte bara hålla kurser och undervisa, utan bygga gemenskap, och visa att gemenskapsbyggande och barmhärtighetsgärningar också är katekes. Det är också viktigt att bygga en medvetenhet bland kateketer att de är en del av hela kyrkans mission, att föra evangeliet vidare.

Vi måste ge kateketerna självförtroende. Det de gör är inte något marginellt i församlingarna, utan är faktiskt med och bygger upp dem. Kateketerna är viktiga personer, alla vi döpta är kallade att förkunna vår tro, vi måste hjälpa varandra till det, inte vara rädda för att vittna om tron, om glädjen i att vara katolik och att delta i kyrkans tjänst. Det handlar om liv och död! Vi ska rädda världen tillsammans med Jesus!

Vi kan undervisa, men vi har en motståndare i kulturen vi lever i, och våra barn och ungdomar får långt fler impulser från en sekulär kultur än från kyrkan.

Du nämnde föräldrarna och deras roll i trosförmedlingen. Bör inte deras självförtroende också stärkas?

Absolut. Om vi inte involverar föräldrarna, är det till liten nytta att undervisa barnen. Att samla barn och föräldrar i katekes är viktigt. Att utbilda föräldrarna, visa att det går att skapa goda rutiner för bön och bibelberättelser i hemmet och ge barnen goda intryck hemifrån. Sedan får vi se – barnen måste ju göra sina egna val när de blir äldre, och många försvinner. Men samtidigt ser vi också att rotlösa ungdomar kommer till kyrkan och finner det de söker där.

Vilken roll spelar prästerna?

Till hösten ska vi i Sverige ha ett möte med församlingsprästerna där vi delar våra erfarenheter. Kanske får det konsekvenser för hur förkunnelsen sker – jag vill uppmuntra prästerna att berätta bibelberättelser och göra förkunnelsen mer grundläggande.

Vi får inte låta oss luras av våra fulla kyrkor. Det är alldeles för många av våra trosfränder som knappt går i kyrkan. Egentligen har vi samma problem som vi ser i större kyrkor på kontinenten, sekulariseringen breder ut sig, men vi ser det inte lika tydligt.

Finns det några skillnader mellan vad ni gör i de nordiska länderna?

Ja, vi använder olika material och lite olika metoder. Vi befinner oss i ett nytt apostoliskt landskap. Danskarna har dragit konsekvensen av det och gått ”back to basics”; de fokuserar på den helt grundläggande trosförkunnelsen: Du är skapad av Gud, du är frälst av Gud, och Gud ger dig livet varje dag. Och bibelkunskap.

När det helt grundläggande är på plats, kan vi ta allt det andra.

Denna artikel publicerades först av EWTN Norge och har översatts och anpassats av EWTN Sverige.