Inte ”en parlamentarisk församling, utan en plats för lyssnande i gemenskap” där ”allt tillhör bröderna i ’Andens välgörenhet'”. Detta är synoden för påven Franciskus när han inleder arbetet i denna särskilda församling, vars tema är ”För en synodal kyrka: gemenskap, deltagande och mission”. Och påven ber för fred nästa söndag, den 6 oktober, då han kommer att vara i Santa Maria Maggiore för att be rosenkransbönen och den 7 oktober utlyser han en dag av bön och fasta för fred i världen.

I sin predikan vid eukaristifirandet betonade han att för att denna församling ska kunna fungera är det nödvändigt att ”vi befriar oss från det som inom oss och mellan oss kan hindra ’Andens kärlek’ från att skapa harmoni i mångfalden”. Och han tillägger: ”Låt oss vara försiktiga så att vi inte förvandlar våra bidrag till punkter som ska försvaras eller agendor som ska införas, utan låt oss erbjuda dem som gåvor som ska delas, beredda att till och med offra det som är särskilt, om detta kan tjäna till att föra något nytt till liv tillsammans enligt Guds plan. Annars slutar det med att vi låser in oss i dialoger mellan döva, där var och en försöker ”dra vatten till sin egen kvarn” utan att lyssna till de andra, och framför allt utan att lyssna till Herrens röst”. Och påven säger: ”Låt oss komma ihåg att i öknen skämtar man inte: om man inte är uppmärksam på vägledning och antar att man är tillräcklig för sig själv, kan man dö av hunger och törst och dra andra med sig”.

Sedan säger påven, som knyter an till bilden av tillflyktsorten: ”Bland oss, kära bröder och systrar, finns det många starka människor, förberedda, kapabla att stiga till höjderna med kraftfulla rörelser av reflektion och lysande insikter. Detta är en rikedom, som stimulerar oss, driver oss, tvingar oss ibland att tänka mer öppet och gå beslutsamt framåt, liksom att hjälpa oss att förbli fasta i tron även inför utmaningar och svårigheter.

Men det är en gåva som vid rätt tillfälle måste kombineras med förmågan att slappna av i musklerna och böja oss ner, att erbjuda oss själva till varandra som en välkomnande famn och en plats för skydd”. Här kommer alla ”att känna sig fria att uttrycka sig desto mer spontant och fritt, ju mer de uppfattar att de har vänner omkring sig som älskar dem och som respekterar, uppskattar och vill lyssna på vad de har att säga”. Det är inte bara en teknik för dialog, utan ”att omfamna, skydda och ta hand om är i själva verket en del av kyrkans natur, genom själva dess kallelse en gästvänlig samlingsplats” och ”kyrkan behöver ”fridfulla och öppna platser”, som först och främst skapas i hjärtan”. Ett stängt hjärta är inte Herrens. Och ett viktigt ord är harmoni, det finns ingen majoritet eller minoritet och harmoni kan bara skapas av den Helige Ande, harmonins mästare, som med så många olikheter vet hur man skapar en enda röst, som på pingstdagens morgon, tillägger påven.

Och så kommer vi till den slutsats som bilden av barnen från läsningarna förde med sig: ”Synoden, med tanke på dess betydelse, ber oss i viss mening att vara ”stora” – i sinnet, i hjärtat, i synsättet – eftersom de frågor som skall behandlas är ”stora” och känsliga, och de scenarier inom vilka de placeras är breda och universella. Men just därför kan vi inte tillåta oss att släppa blicken från barnet, som Jesus fortsätter att placera i centrum för våra möten och arbetsbord, för att påminna oss om att det enda sättet att ”klara av” den uppgift som anförtrotts oss är att sänka oss, att göra oss små och att välkomna varandra som sådana, med ödmjukhet”. Den som står högst i kyrkan är den som sänker sig mest. För påven är barnen ”som ett ’teleskop’ för Faderns kärlek”.

De kommande dagarna bör därför, enligt påven, ”stå i lyssnandets tecken, i ömsesidig aktning och ödmjukhet, för att lyssna till Andens röst, för att känna sig välkommen och accepterad med kärlek och för att aldrig förlora de små barnens tillitsfulla, oskyldiga och enkla ögon ur sikte, vars röst vi vill vara och genom vilka Herren fortsätter att vädja till vår frihet och vårt behov av omvändelse”. Sedan följde bönen om välkomnande, fred, ursprungsbefolkningarnas värdighet, vårdnaden om skapelsen och om att liturgin skall vara ett vittnesbörd om livet. Mässan inleddes med en litaniansk bön.

Påve Franciskus, i synoden är det enda ord som räknas harmoni och detta görs av den Helige Ande.

.

Denna artikel har tidigare publicerats av acistampa.com