Det finns de som under en längre tid har diskuterat om UC Louvain ska behålla C:et i sitt namn. Det vill säga, om det fortfarande kunde kalla sig katolskt. Det hände för inte så länge sedan, när universitetet2017 stängde av kurserna för en av sina professorer som – precis som påven Franciskus gör i dag – var skyldig till att i undervisningen ha betonat att ”abort är mord”, eller när universitetets laboratorier 2009 började experimentera med embryon som odlats in vitro på villkor att detta inte gjordes i kommersiellt syfte. Nu kommer frågan säkert att återkomma efter turerna kring påven Franciskus, som sägs ha upprepat en reducerande syn på kvinnans roll under sitt tal på universitetet den 28 september.

UC Louvain är till exempel den franskspråkiga grenen av Louvains universitet, medan den flamländskspråkiga heter KU Leuven. Påven har besökt båda. I Leuven, där påven uppmanade till att vidga kunskapens gränser, träffade han lärarkåren, medan han i Louvain (som ligger i den nya staden Louvain-la-Neuve) träffade studenterna.

Olika kontexter, men ett gemensamt tema. Faktum är att båda universiteten satte ett aldrig tidigare skådat tryck på påven Franciskus för att förändra kvinnornas roll i kyrkan. Påven blev mycket provocerad av kraven från den så kallade ”kristna ekofeminismen”. Påven Franciskus har hållit fast vid den ståndpunkt om kvinnans kallelse i kyrkan som redan utvecklades av Johannes Paulus II.

Efter den första attacken, som inleddes den 27 september vid KU Leuven i rektorns tal, kom en andra attack den 28 september, i något som hittills har varit okänt i kyrkans historia: en hård reaktion i ett pressmeddelande som faktiskt hade förberetts i förväg, vilket påven Franciskus avslöjade på planet och kallade det ett lågt slag.

I själva verket skulle påven Franciskus enligt universitetets intentioner svara på de frågor som togs upp i ett brev som utarbetats av en grupp på 50 studenter, forskare och akademiker, i syfte att inleda en dialog med påven om de frågor som oroar det akademiska samfundet, nämligen miljöångest, ojämlikhet, filosofiska rötter, kvinnans plats i samhället och nykterhet.

Françoise Smets, rektor för UC Louvain, betonade med hänvisning till påvens tal att ”vi välkomnar detta sätt att inleda en dialog. Vi ser konvergenser i förhållande till de miljömässiga och sociala ojämlikheter som UC Louvain fördömer. Men vi noterar också en stor divergens när det gäller kvinnans plats i samhället.

Universitetet uttryckte särskilt ”sin oförståelse för och sitt ogillande av den ståndpunkt som påven Franciskus har uttryckt när det gäller kvinnans plats i kyrkan och samhället”. Påvens uttalande ”Kvinnan är fruktbar – välkomnande, omsorg, vital hängivenhet” beskrevs som ”en deterministisk och reducerande ståndpunkt som UCLouvain inte kan annat än uttrycka sin oenighet med”.

UCLouvain hävdar sig vara ett inkluderande universitet och är engagerat i kampen mot sexuellt och könsbaserat våld. Man upprepar sin önskan om att alla ska kunna trivas inom universitetet och i samhället, oavsett ursprung, kön eller sexuell läggning. Man uppmanar kyrkan att gå samma väg, utan någon form av diskriminering”.

UC Louvain uppskattade å andra sidan att påven erkänner att religion kan ”bli ett instrument för dominans”, och även påvens ställningstagande i klimatfrågan.

I praktiken finns det ingen oenighet med påven när han talar om sociala frågor. Det är när man kommer in på lärofrågor som problem uppstår.

Men vad stod det i brevet?

Det tar upp frågan om miljöångest och säger att ”det handlar inte här om att drömma om ett antimodernt alternativ, färgat av nostalgi för ett fantasifullt förflutet. Snarare handlar det om att fördjupa projektet i likhet med Laudato si’. Och de betonade att ”makt var en viktig nyckel”, eftersom ”den nuvarande ekologiska situationen i själva verket har mycket att göra med relationer av korsdominans: människans dominans över naturen, mäns dominans över kvinnor, nords dominans över syd”.

Studenterna tittade också på kolonialismen, betonade att ”omden europeiska moderniteten har kunnat utveckla en kapitalistisk ekonomi och instrumentell rationalitet, så beror det på att den tidigare har utvidgat sitt inflytande över amerikanska länder och där funnit gigantiska resurser för sin egen utveckling”, påpekade att ”alltför ofta har religionen utgjort en moralisk grund för dessa koloniala projekt” och gick så långt som att säga att ”detär dags att omfamna kulturer, religioner och andligheter som bygger på andra världsbilder och ofta mer nyktra livsstilar. Kan vi se på dessa kulturer och andligheter utan nedlåtenhet? Utan en önskan att ta ut det som är användbart för oss och sedan gå någon annanstans?”

Begäran var att erkänna ”mångfalden av andligheter och ekologier2” för att”lägga grunden för en förnyad rättvisa som beaktar de olika sätten att skapa världen på ett plan av radikal jämlikhet”.

Och därför”, fortsatte brevet,”är kyrkan redo att utveckla detta begrepp utifrån ett intersektionellt perspektiv? Det vill säga att ta hänsyn till ojämlikheterna mellan klass, kön och ras? Kravet på en integrerad utveckling förefaller oss oförenligt med ställningstaganden om homosexualitet och kvinnans plats i den katolska kyrkan”.

Sedan klagade universitetsgemenskapen vid UC Louvain över att de inte kunde hitta några kvinnor i encyklikan Laudato Si, fördömde att ”även katolsk teologi tenderar att förstärka denna uppdelning genom sin ’kvinnoteologi’, som upphöjer deras modersroll genom att förbjuda dem tillträde till prästämbetet”, och anklagade att ”det ideal om social rättvisa som förespråkas där inte omfattar rättvisa mellan könen: man bortser från det faktum att fattigdom fortfarande är en kvinnofråga och att det är kvinnor som har lidit och lider ännu mer grymt av det system av dominans som upprepade gånger fördöms i texten”.

Och de pekade finger åt det faktum att”Laudato si’ bär med sig fröna till en lovande reflektion för inkludering av alla. Men som så ofta i kyrkans historia har kvinnor blivit osynliggjorda” – osynliggjorda i kyrkliga, sociala och tankemässiga tjänster, vilket ”får konsekvenser för hur vi lever i den ekologiska omställningen”.

UC Louvain efterlyser kort sagt ett ”paradigmskifte” och betonar universitetets roll i att skapa denna övergångskultur.

Uppmaningarna var varierande och visade på en mycket pragmatisk universitetsforskning, som bara avgränsade alla relationer i form av makt och i slutändan sökte sociala, men i slutändan inte teologiska, anspråk. Påven Franciskus svar, som till och med på återresan upprepade kyrkans ståndpunkt om kvinnans roll och inte dolde sin irritation över det initiativ till en kommuniké som följde på hans tal, berörde ännu andra teman. Påven Franciskus betonade till och med att sökandet efter sanningen kännetecknar det katolska universitetet.

Och detär här som det ursprungliga temat återkommer, nämligen om universitetet i Leuven fortfarande kan kalla sig katolskt.

Universitetets historia är nära kopplad till kyrkan, och det var faktiskt Martin V som för 600 år sedan grundade universitetet i Leuven. Det fanns inget adjektiv katolskt då, eftersom universitetet helt enkelt bara kunde vara katolskt. Leuven förtrycktes efter den franska revolutionen, och det var först 1834 som biskoparna återskapade universitetet, som arvtagare till sin föregångare. Faktum är att rektorn för UC Louvain fram till 1986 alltid var präst.

Sedan 2008 har det pågått en debatt om huruvida man ska behålla ”C” för katolskt. Under Vincent Blondels långa rektorsperiod (2014-2024) återupptogs inte debatten. Inte minst eftersom Blondel, som också offentligt stöder aborträtten, i en intervju med tidningen L’Appell gärna säger att C:et påminner om att universitetet ägnar ”särskild uppmärksamhet åt ett visst antal värden och traditioner av solidaritet, frihet, uppmärksamhet på andra, på de mest bräckliga. Detta är värdensom hör till dess historia och jag är personligen förtjust i dem”.

Den (kvinnliga) rektorn Françoise Smets meddelade också i en intervju med CathoBel den 30 augusti att det ”för närvarande inte är den största utmaningen” att ta bort C:et, eftersom ”det beror på vad vi sätter bakom C:et”.

Och det måste sägas att i förberedelserna inför påvens ankomst lämnades allt som var alltför uttalat katolskt noggrant åt sidan. Teologiska och religionsvetenskapliga fakulteten var inte inblandad i organisationen, inte heller studentförsamlingen. Till och med studenternas brev, i ett tidigt utkast, var inte ens adresserat till påven utan bara till Franciskus, bara för att visa att det inte fanns någon vördnadsfull rädsla och att debatten kom i första hand.

Allt detta är detaljer som inte går att förbise, men de är tecken på en glidning. För några år sedan publicerades en vädjan på universitetets webbplats om att frivilliga skulle donera sina spermier för att försöka med heterolog befruktning.

År 2017 avskedade universitetet professor Stéphane Mercier. Han hade under en föreläsning i sin filosofikurs hävdat att ”abort är mord på en oskyldig person utan försvar”. Efter rapporten inleddes omedelbart en utredning med förhör och en noggrann genomgång av den ovannämnda professorns föreläsning. Resultat: undervisningen ställdes in och professorn avskedades. Inget stöd för Mercier från den belgiska biskopskonferensen, endast ett uttalande där det betonas att ”biskoparna har förtroende för de interna förfaranden som genomförs av universitetet” och ”hoppas att den diskussion som just har inletts kommer att bidra till en lugn debatt om abort i samhället”.

Som nämnts hade vetenskapliga metoder som gränsade till moral också utförts vid Katolska universitetet i Leuven, till exempel att ta stamceller från övertaliga mänskliga embryon från provrörsbefruktning, med den enda restriktionen att de inte fick säljas.

År 2007 åkte forskarna till Rom för att träffa Benedictus XVI och förklara sina vetenskapliga metoder, men samtidigt sade de till Le Soir: ”Vi kommer inte att återvända! Oavsett kyrkans hot …”.

Men dödshjälp praktiseras också på kliniken vid det katolska universitetet i Leuven. Den förre rektorn, Rik Torfs, förklarade detta med att han inte var anhängare av dödshjälp, men inte heller av rörelserna mot dödshjälp. Det är viktigt, sade han, att skilja mellan etik och lag.

Kanske var det så Heliga stolen tänkte när det kniviga fallet med bröderna av välgörenhet uppstod, vars styrelse för deras belgiska (sekulära) kliniker hade godkänt en stadga som tillät dödshjälp under vissa villkor. De vädjade till Heliga stolen och fick till slut ett opublicerat uttalande från den belgiska biskopskonferensen om att de föredrog en dialog med den andra sidan, och nu befinner de sig också på uppdrag av skäl som formellt är olika, men som praktiskt hänger samman med den debatten.

Bara för att säga, det är inte så att alla dessa påtryckningar kom helt oväntat…

.

Denna artikel har tidigare publicerats av acistampa.com