Påven Franciskus kanske hårdaste svar på återresan från Belgien gäller frågan om kvinnans roll. Det är en hård reaktion på den kommuniké från det fransktalande katolska universitetet i Louvain, UC Louvain, som cirkulerade omedelbart efter hans ord den 28 september och som beklagade en ”konservativ” inställning till kvinnans roll och uppmanade till öppenhet när det gäller prästvigda ämbeten. Ett ”omoraliskt” dokument, säger påven Franciskus, eftersom det var förberett innan man hört vad han sagt. Och påven upprepar sedan vikten av kvinnans roll och skillnaden mellan Mariapastoratet och Petrinapastoratet, och stänger därmed effektivt dörren för alla möjliga ordinerade ämbeten som rör kvinnans roll.

Men detta är inte den enda stora frågan. Påven upprepade sitt nej till abort, med utgångspunkt från kung Baudouins beslut, och betonade att man inte kan hävda att abort är att avsluta ett liv och att den läkare som går med på att göra det är en torped; han talade om en moral i krig och om en omoralisk reaktion när den är oproportionerlig, och tittade särskilt på situationen i Libanon; han talade om den ”pojkaktighet” han hade gjort i Luxemburg, att gå till baren och meddela: ”Nästa gång blir det på pizzerian”.

Kort sagt, en intensiv presskonferens, precis som resan var. Låt oss börja med kommunikén från universitetet i Louvain (i Louvain-la-Neuve, där han träffade studenterna), som beklagade påvens konservativa inställning till kvinnans roll, eftersom han endast beskriver henne i termer av moderskap och omsorg.

”Den här kommunikén”, svarade påven Franciskus, ”gjordes vid den tidpunkt då jag talade. Den var förbestämd. Och den är inte moralisk”.

Han påpekar sedan att han ”alltid talar om kvinnors värdighet”, och att han sagt att ”kyrkan är en kvinna, hon är Jesu brud”, och ”att maskulinisera kvinnan är inte mänskligt” eftersom ”kvinnan, säger jag alltid, är viktigare än mannen”. Och, beklagar han, ”om detta verkar konservativt … förstår ni inte! Jag ser att det finns ett slött sinne som inte vill höra talas om detta. Kvinnan är jämlik mannen, ja, i kyrkansliv är kvinnan överlägsen, eftersom kyrkan är kvinnan”.

En annan sak är frågan om ämbeten. Påven Franciskus upprepar att det marianska ämbetet är större än det petrinska ämbetet, eftersom det marianska ämbetet är moderligt och involverande, medan det petrinska ämbetet är ett ”ledarskapets ämbete”.

Och – tillägger påven Franciskus – ”kyrkans moderskap är kvinnans moderskap” och ”olika teologer har studerat detta, och det är en verklig sak. Jag säger inte modern, utan verklig”. Kort sagt, klagar påven Franciskus, ”det är en överdriven feminism som innebär att kvinnan är en manschauvinist. Det är en sak att maskulinismen inte försvinner, det är en sak att feminismen inte försvinner, det som försvinner är kyrkan som kvinna, som är större än prästämbetet”.

När det gäller abortfrågan och kung Baudouins exempel, som han upprepade både i bönen vid kungens grav och i dagens mässa, påminner påven Franciskus om att kungen ”var en modig man, för inför en lag som innebar döden skrev han inte under utan avgick. Det kräver mod. Det krävs en politiker med byxor på sig för att göra detta. Det här är en speciell situation, att kungen med detta gav ett budskap. Och han gjorde det också för att han är ett helgon. Processen med saligförklaringen kommer att fortsätta eftersom de har gett mig bevis på detta”.

Därför betonar påven Franciskus att ”kvinnor har rätt till liv, till sina egna liv och till sina barns liv. Låt oss inte glömma att säga detta. En abort är mord. Läkare som ägnar sig åt detta är torpeder, de är mördare. Och detta kan inte bestridas. Ett mänskligt liv dödas. Kvinnor har rätt att skydda livet”.

När det gäller kampen mot övergrepp försvarar påven Franciskus det arbete som utförs av den påvliga kommissionen för skydd av minderåriga och talar (troligen med glimten i ögat) om en colombiansk biskop som ordförande – biskopen är i själva verket sekreterare, men man väntar på att en efterträdare till kardinal O’Malley, som har fyllt 80 år, ska utses.

Påven Franciskus påminner om att han också har tagit emot övergrepp i Vatikanen, säger att han inte bryr sig om statistiken som säger att övergrepp i kyrkan är en minoritet jämfört med övergrepp i andra institutioner, och upprepar:”Vi har ett ansvar att hjälpa de övergrepp som begås och ta hand om dem. Vissa behöver psykologisk behandling, för andra talar vi om kompensation eftersom det finns en civilrättslig sådan (…) men vi måste ta hand om de utnyttjade och straffa förövarna”.

Påven fortsätter sedan med att säga att övergrepp ”inte är en synd av idag, det är en trend, det är en psykiatrisk sjukdom. Man kan inte lämna en förövare fri på det här sättet i det normala livet med ansvar i församlingar och skolor”. Kort sagt,”vi måste gå vidare”. Jag sa till de belgiska biskoparna att inte vara rädda och att gå framåt. Skamär atttäckaöver”.

Han går sedan vidare till aktuella frågor, i synnerhet Israels svar på attackerna den 7 oktober och situationen i Libanon efter det riktade mordet på Hizbollahledaren Nasrallah. Påven Franciskus påminner oss återigen om att han varje dag ringer till församlingen i Gaza, där det bor 600 personer.

Påve Franciskus hånar sig själv och säger att han ”inte riktigt förstod hur det gick till”, men han tillägger att ”försvaret alltid måste stå i proportion till attacken. När något är oproportionerligt visar det på en dominerande tendens, som går utöver moralen. Ett land som med våld gör dessa saker, jag talar om vilket land som helst, (utför) moraliska handlingar”. För ”även i krig finns det en moral som måste bevakas… Krig är omoraliskt, men krigets regler innebär en viss moral. När detta inte görs ser man, som vi säger i Argentina, det onda blodet i dessa saker”.

Konferensen inleddes med en kommentar om Luxemburg och den överraskning som påven hade gjort på sin väg till baren. Påven Franciskus skämtade: ”Den i baren är ett skämt. Nästa kommer att vara en pizzeria”. Påven sade sedan att han var imponerad av Luxemburg som ”ett balanserat samhälle med väl genomtänkta lagar”. Han fortsatte med att säga att han inte kände till Luxemburg, men att han kände till Belgien bättre, och att han var överraskad ”av balansen och välkomnandet. Jag tror att det budskap som Luxemburg kan ge till Europa är just detta”.

.

Denna artikel har tidigare publicerats av acistampa.com