Dagens evangelium är det där Jesus säger att det vore bättre för den som skandaliserar någon av de små att lägga en kvarnsten om halsen på honom och kastas i havet, och det är ett tillfälle för påven Franciskus att påminna oss om att ”skandalisera” betyder ”hindra de smås väg” – och det är ord som inte kan falla för döva öron i ett Belgien som skakats av övergreppsskandalen. Men påve Franciskus avslutar med att tala om vittnesbörd och ser på ett tyst exempel, Anne av Jesus, en karmelitisk mystiker som av eget val inte lämnade något skriftligt efter sig och som påve Franciskus saligförklarade idag. Påven uppmanar till en återgång till barmhärtighetens evangelium för att bygga en värdig framtid. Men framför allt upprepar påven Franciskus sitt nej till mörkläggningen av övergrepp och uppmanar till att allt ska komma fram i ljuset och att alla ska dömas, såväl lekmän som präster och biskopar. En vädjan som kommer från ett Belgien som har drabbats av övergrepp, där påven har träffat 17 offer och där temat har varit aktuellt sedan påvens första tal vid mötet med myndigheterna.

Den sista dagen av resan till Belgien avslutas således med att en mystiker träder in i altarets ära. Det var en resa fylld av överraskningar och avsteg från planerna, med olika möten som inte hade annonserats men som sedan ägde rum, till exempel påvens besök hos de cirka 6 000 ungdomar som samlats för ungdomsfestivalen Hope i utkanten av Bryssel på kvällen den 28 september. Påven åkte dit efter sitt sedvanliga möte med jesuiterna, för att avrunda en dag då han var i Koekelberg, där han hyllade kung Baudouins grav, men också mötte migranter och flyktingar.

Mässan på kung Baudouins stadion, den ökända Heyselstadion, besöktes av cirka 30 000 personer. Sextio procent av platserna tilldelades medlemmar av katolska rörelser, men de återstående platserna såldes slut på rekordtid, på två timmar. Det är ett tecken på ett Belgien där den katolska kyrkan inte längre är i majoritet, så till den grad att livet har fortsatt att flyta trots påvens närvaro.

Påve Franciskus avslutar därför sin vistelse i Bryssel med en saligförklaring och centrerar sin predikan kring tre nyckelord: öppenhet, gemenskap och vittnesbörd.

Öppningen är Moses, som fyller inte bara de äldste utan också två män som är kvar i lägret med profetians gåva, och Jesus, som stoppar lärjungarna som vill stoppa en man som driver ut demoner i hans namn, och betonar: ”Den som inte är emotoss är med oss”

Dettaär två scener som ”också berör oss och vårt kristna liv”, eftersom ”vi alla faktiskt genom dopet har fått ett uppdrag i kyrkan”, men detta uppdrag ”är en gåva, inte en skrytsam titel”, ja ”de troendes gemenskap är inte en krets av privilegierade människor, det är en familj av frälsta, och vi är inte utsända att föra ut evangeliet i världen genom våra egna förtjänster, utan genom Guds nåd, genom hans barmhärtighet och genom det förtroende som han, bortom alla våra begränsningar och synder, fortsätter att ge oss med faderlig kärlek”.

Det handlar alltså om att ”utföra vårt uppdrag med ödmjukhet, tacksamhet och glädje” för att ”inte vara en skandal, ett hinder för någon med vår förmätenhet och stelhet”, och glädjas om ”andra också kan göra det vi gör, så att Guds rike kan växa”.

Det andra ordet är kommunion. Det enda sättet att leva, säger påven Franciskus, ”är gåvans, kärlekens, som förenar genom att dela”, medan ”själviskhetens väg bara skapar stängningar, murar och hinder – ’skandaler’, faktiskt – som kedjar fast oss vid saker och fjärmar oss från Gud och från våra bröder och systrar”.

Påven Franciskus definierar själviskhet och allt som hindrar välgörenhet som ”skandalöst”, eftersom det ”krossar de små, förödmjukar människors värdighet och kväver de fattigas rop”. Det sker när ”de enda principerna om egenintresse och marknadslogik läggs till grund för individers och samhällens liv”, vilket skapar ”en värld där det inte längre finns plats för dem som är i svårigheter, inte heller finns det barmhärtighet för dem som begår fel eller medkänsla för dem som lider och inte klarar av det”.

Påven Franciscus tillägger i förbigående att han har träffat några av dessa lidande människor. Jag ”träffade dem i förrgår”, säger påven Franciskus, ”och jag kände deras lidande som de misshandlade, och jag upprepar det här: I kyrkan finns det plats för alla, alla, men alla kommer att dömas och det finns ingen plats för övergrepp, ingen plats för att dölja övergrepp. Jag ber er alla: dölj inte övergrepp. Jag ber biskoparna: dölj inte övergrepp. Fördöm förövarna och hjälp dem att återhämta sig från denna sjukdom som övergrepp utgör. Ondskan kan inte döljas. Ondskan måste komma fram i ljuset. Så som vissa, de utnyttjade, modigt har gjort. Låt det bli känt. Låt de anklagade, vare sig det är lekmän, präster eller biskopar, dömas”.

Påven Franciskus fortsätter sedan med att säga att Guds ord säger att vi inte kan ignorera de fattigas rop som en ”disharmonisk ton i den perfekta konserten i överflödets värld”, och inte heller dämpa det ”med någon form av fasadvälfärd”, eftersom deras närvaro faktiskt påminner oss om att ”vi alla är fattiga syndare” och de kallar oss till omvändelse, och därför får vi inte ”tysta den profetiska rösten”.

Påven Franciskus provocerar:”Låt oss lyssna till vad Jesus säger i evangeliet: Långt borta från oss är det skandalösa ögat som ser den fattige och vänder sig bort! Långt ifrån oss den skandalösa hand som knyter näven för att gömma sina skatter och girigt stoppar dem i fickorna! Och hur många fall av missbruk har vi inte i vårt samhälle. Långt bort från oss den skandalösa foten, som springer fort, inte för att komma nära dem som lider, utan för att ”gå förbi” och hålla avstånd! Bort från oss! Inget gott och solitt byggs på detta sätt!”

Påven Franciskus uppmanar oss att åter lägga ”barmhärtighetens evangelium” till grund för våra val, åtminstone om ”vi vill så för framtiden, även på ett socialt och ekonomiskt plan”, annars ”kommer monumenten över vår överflöd alltid att vara jättar med lerfötter”, för”utan kärlek varar ingenting, allt försvinner, faller sönder och lämnar oss fångar i ett flyktigt, tomt och meningslöst liv, i en substanslös värld som bortom fasaderna har förlorat all trovärdighet, eftersom den har skandaliserat de små”.

Och det är här temat vittnesbörd kommer in, och exemplet är Anne av Jesus, den spanska nunna som dog i Belgien, som levde i Teresa av Avilas skola och som spred Teresa av Avilas ideal i Spanien, Frankrike och även i Bryssel.

”I en tid som präglades av smärtsamma skandaler, både inom och utanför den kristna gemenskapen”, påminner påven Franciskus, ”kunde hon och hennes följeslagare, med sitt enkla och fattiga liv, som bestod av bön, arbete och välgörenhet, föra så många människor tillbaka till tron, så till den grad att någon har beskrivit deras stiftelse i denna stad som en ’andlig magnet’.”

Anne av Jesus lämnade inte sina skrifter av fri vilja, utan omsatte det hon hade lärt sig i praktiken. Och det är detta som är vittnesbördet för påven Franciskus.

.

Denna artikel har tidigare publicerats på acistampa.com