Påven Franciskus uppdrag till kyrkan i Belgien består, i hans klassiska stil, av tre ord: evangelisation, glädje och barmhärtighet. Tre ord vars innebörd påven Franciskus beskrev under sitt möte med religiösa män och kvinnor, präster, biskopar och seminarister i helgedomen i Koekelberg. Och han betonade att synodprocessen måste vara en ”återgång till evangeliet” och inte syfta till någon modern reform.

Koekelberg är världens enda art deco-helgedom och den femte största i världen. Den är det bultande hjärtat i den belgiska folkliga hängivenheten, som också har andra helgedomar av visst anseende, t.ex. i Banneux, där man i år firade 75-årsdagen av erkännandet av uppenbarelserna.

Påven Franciskus anlände dit efter att ha träffat ledarna för Europeiska unionen och de internationella institutioner som var närvarande i nunciaturen i Bryssel – Europeiska kommissionens vice ordförande Margarítis Schinás, Europeiska kommissionens vice ordförande för demokrati och demografi Dubravka Šuica, Världshälsoorganisationens representant i Europeiska unionen Oxana Domenti och WHO:s regionaldirektör för Europa Hans Kluge.

Därefter intog påven frukost i församlingen St Giles, där nuntiaturens kaplan, fader Benjamin Kabongo, OFM, organiserade ett möte med tio flyktingar och hemlösa som får hjälp av församlingen. Församlingen producerar också en öl, vars vinst doneras till humanitärt bistånd, och en liten låda donerades till påven Franciskus. I gengäld skänkte påven en staty av diakonen Lorenzo.

Efter att ha lyssnat till tre vittnesmål betonade påven Franciskus i ett kort tal att

”välgörenhet är som detta: det är en eld som värmer hjärtat, och det finns ingen kvinna eller man på jorden som inte behöver dess värme”, och att ”det finnsmånga problem att ta itu med”, som ”avvisande och missförstånd”, men ”glädjen och styrkan som kommer från delad kärlek är större än alla svårigheter, och varje gång du tillåter dig själv att vara involverad i dynamiken av solidaritet och ömsesidig omsorg inser du att du får mycket mer än du ger”.

Påven påminner sedan om att diakonen Laurence framställde de fattiga som Roms skatter, och ”detta är inte en provokation”, utan ”det är den rena sanningen: kyrkan har sin största rikedom i sina svagaste medlemmar, och om vi verkligen vill känna till och visa dess skönhet, kommer det att vara bra för oss alla att ge oss själva till varandra på detta sätt, i vår litenhet, i vår fattigdom, utan pretentioner och med mycket kärlek”.

Påven Franciskus beger sig därför till Koekelberg. Hundratals människor väntar på honom utanför basilikan, cirka 2500 inne i basilikan, enligt en frivillig säkerhetsvakt.

Efter ett anförande av Bryssels ärkebiskop Luc Terlinden och några vittnesmål skisserar påven Franciskus sin reflektion kring de tre orden evangelisation, glädje och barmhärtighet.

Först och främst evangelisering, eftersom det inför tidens förändringar och sekularisering är nödvändigt att återvända till det väsentliga, det vill säga”till evangeliet, så att de goda nyheterna som Jesus förde till världen kan förkunnas på nytt för alla och få dess skönhet att lysa”.

Enligt påven Franciskus ger kriser en möjlighet att ”skaka om oss, ifrågasätta oss och förändra oss”, och bakom kriserna finns ett budskap som Herren vill förmedla. Påven understryker att ”vi har gått från en kristendom som är etablerad i ett gästfritt socialt sammanhang till en minoritetens kristendom, eller snarare ett vittnesbördets kristendom”, vilket ”kräver modet till en kyrklig omvändelse”.

Ett mod som också krävs av prästerna, som är kallade att vara ”pastorer som är förälskade i Jesus Kristus och uppmärksamma på att förstå evangelietsfrågor när de vandrar med Guds heliga folk, lite framför, lite i mitten och lite bakom”.

Genom att föra fram evangeliet ” öppnar Herren våra hjärtan för mötet med dem som är annorlunda än vi”, och i slutändan ”kan det finnas många personliga eller gemensamma vägar, som dock leder oss till samma mål, till mötet med Herren: i kyrkan finns det plats för alla, alla, och ingen behöver vara en kopia av den andre”.

PåvenFranciskus säger att kyrkans enhet”inte är likriktning, utan att finna harmoni i mångfalden” – och här bryter basilikan ut i applåder. Påven svarar sedan på en förfrågan om synoden och betonar att denna ”måste vara en återgång till evangeliet”, och inte får ha ”någon fashionabel reform bland sina prioriteringar”, utan snarare fråga ”hur kan vi få evangeliet till ett samhälle som inte längre hör det eller som har vänt sig bort från tron?”

Glädje är det andra temat, och inte glädje ”kopplad till något tillfälligt”, utan snarare ”hjärtats glädje som väcks av evangeliet”, som låter oss veta ”att vi inte är ensamma längs vägen och att även i situationer av fattigdom, synd och lidande är Gud nära, han bryr sig om oss och kommer inte att låta döden få sista ordet. Gud är nära! Närhet!”

PåvenFranciskus ber attpredikan, tjänande, firande och apostolat ”låter hjärtats glädje lysa igenom”, och när trohet verkar svårt måste man visa att detta ”är en väg till lycka”.

Slutligen, barmhärtighet, eftersom evangeliet ”leder oss till glädje eftersom det får oss att upptäcka att Gud är barmhärtighetens Fader, som rörs av oss, som lyfter oss från våra fall, som aldrig drar tillbaka sin kärlek till oss”.

Påven Franciskus betonar att ”Gud aldrig drar tillbaka sin kärlek till oss”, och att det kan verka orättvist inför ondskan, men bara ”för att vi helt enkelt tillämpar den jordiska rättvisan som säger: den som gör fel måste betala”, medan ”Guds rättvisa är överlägsen: den som har gjort fel är kallad att gottgöra sina fel, men för att läka i sitt hjärta behöver han Guds barmhärtiga kärlek”. Han tillägger: ”Glöm inte detta! Gud förlåter allt, Gud förlåter alltid!”

Kort sagt är det”med sin barmhärtighet som Gud rättfärdiggör oss, det vill säga han gör oss rättfärdiga, eftersom han ger oss ett nytt hjärta, ett nytt liv”.

Påven Franciskus tar sedan upp dramat med övergrepp, som ”skapar fruktansvärt lidande och sår och underminerar till och med trons väg”. Och därför ”finns det ett behov av mycket barmhärtighet, att inte förbli med ett hjärta av sten inför offrens lidande, att få dem att känna vår närhet och erbjuda all hjälp som är möjlig, att lära av dem att vara en kyrka som tjänar alla utan att underkuva någon”.

Påven förklarar att”en rot till våld består i maktmissbruk, när vi använder de roller vi har för att krossa andra eller manipulera dem”.

Men Jesus”, tillägger påven, och hänvisar särskilt till en påminnelse om fångar, ”visar oss att Gud inte håller sig borta från våra sår och orenheter. Han vet att vi alla kan göra fel, men ingen har fel. Ingenär för evigt förlorad’.

Därför ”är det rätt att följa alla den jordiska rättvisans vägar och de mänskliga, psykologiska och straffrättsliga vägarna, men straffet måste vara en medicin, det måste leda till läkning. Människor måste få hjälp att resa sig upp igen och hitta sin väg i livet och i samhället. Låt oss komma ihåg: vi kan alla göra misstag, men ingen har fel, ingen är förlorad för alltid. Barmhärtighet, alltid barmhärtighet”.

PåvenFranciskus avslutade sitt tal med att nämna ett verk av den belgiske målaren Magritte, Act of Faith, som ”föreställer en dörr som är stängd från insidan, men som är genombruten i mitten, den är öppen mot himlen”. ”Detta”, säger påven, ”är en bild som jag lämnar med er, som en symbol för en kyrka som aldrig stänger sina dörrar, som erbjuder alla en öppning till det oändliga, som vet hur man ser bortom. Detta är den kyrka som evangeliserar, som lever i evangeliets glädje och som praktiserar barmhärtighet”.

Påven Franciskus upprepar två gånger: ”Gå tillsammans, du och den Helige Ande, för att vara kyrka. Utan Anden kan det inte finnas något kristet”.

.

Denna artikel har tidigare publicerats på acistampa.com