Sedan 1968 har det katolska universitetet i Louvain varit uppdelat i två enheter. Det flamländsktalande Katholieke Universiteit Leuven och det fransktalande Universitè Catholic de Louvain, där det senare är etablerat i ett nytt citadell, Louvain-la-Neuve. Men de föddes som en enda enhet, en studie som beställdes av påven Martin V år 1425, och som detta läsår fyller 600 år. Vid ett besök på universitetet uppmanar påven Franciskus till att vidga kunskapens gränser, i en värld där sökandet efter sanning tycks vara satt på undantag.

Det är inte en trivial uppmaning, eftersom Leuven också har varit ett jäsande universitet, ansett som den progressiva världens vagga tack vare Andra Vatikankonciliets stora apostlar, som kardinal Leo Suenens eller den dominikanske teologen Schillebeeckx, och även för att Gustavo Gutierrez, som senare gav sitt namn åt befrielseteologin, studerade i Leuven. Men Leuven är först och främst den kulturella och ekonomiska motorn i området, med universitetskliniker, tusentals arbetstillfällen och ett av världens mest avancerade kunskapslaboratorier.

PåvenFranciskus an lände ditpå eftermiddagen, omedelbart efter att ha träffat myndigheterna , i det andra av mötena under en resa till Belgien som utgör en stor utmaning för pontifikatet, eftersom det är i det sekulariserade Europas vagga. Däremellan gjorde påven Franciskus ett besök hos de små fattigsystrarna i Saint-Joseph-huset. Sedan 1856 har Saint-Joseph House tagit emot fattiga och äldre personer med låg inkomst i hjärtat av Marolles i Bryssel. Under årens lopp har generationer av boende, systrar och lekmän avlöst varandra inom husets väggar och på så sätt vidmakthållit och uppdaterat den heliga Jeanne Jugans mission.

På det flamländska universitetet i Leuven bestämde sig påven Franciskus för att träffa professorerna, som bland annat arbetade med migrationsfrågan, som är mycket kritisk i Belgien.

Luc Sels, universitetets rektor, fokuserar sin reflektion på flyktingfrågan, men också på HBTQ-frågan och på kvinnornas roll. Han undrar om inte kyrkan skulle kunna föra människor närmare varandra om den inte var stelbent i genusfrågor, han säger att teologerna vid universitetet arbetar med det, han betonar att han uppskattar att de i synoden för första gången hade rösträtt. Han avslutar med att fråga: ”Öppnar vi dörren?”

Det här är frågor som vittnar om en riktning för universitetet, centrerad kring temat en slags ”demokratisering” av kyrkan, som kanske också ligger i det faktum att kyrkan har allt mindre grepp om befolkningen, och den ökande sekulariseringen.

Påven betonade att universitetets främsta uppgift är just att ”erbjuda en integrerad utbildning så att människor får de verktyg de behöver för att tolka samtiden och planera för framtiden”, och menade att universiteten ”inte får riskera att bli katedraler i öknen” med information som ett självändamål, utan måste behålla sin karaktär av generativa rum.

Påven Franciskus uppmaning är just att vidga kunskapens gränser, vilket inte innebär att ”mångfaldiga föreställningar och teorier”, utan snarare att göra den akademiska utbildningen till ”ett rum som omfattar livet och ger liv”.

Påven Franciskus betonar att det stora uppdraget idag är att ”vidga gränserna och bli ett öppet rum för människan och samhället”, i ett ambivalent sammanhang som det nuvarande, eftersom ”å ena sidan är vi nedsänkta i en kultur som kännetecknas av att man avstår från att söka sanningen”, och å andra sidan talas det om sanning, men på ett rationalistiskt sätt, ”som om livet reducerades till enbart materia”.

Å ena sidan har vi alltså ”andens osäkerhet som ger vika för permanent osäkerhet och avsaknad av passion”, och sannerligen ”är det tröttsamt att söka sanningen, eftersom den tvingar oss att komma ut ur oss själva”, medan andens trötthet gör att vi förblir attraherade av en tro som är ”enkel, lätt, bekväm, som aldrig ifrågasätter någonting”.

Å andra sidan finns den”själlösa rationalismen”, som främjas av den teknokratiska kulturen, som leder till att verkligheten inkluderas”inom gränserna för det som är synligt ”, och ”det finns mindre förvåning, mindre av den inre förundran som uppmanar oss att söka bortom, att se mot himlen, att gräva fram den dolda sanningen som tar upp grundläggande frågor”.

För att övervinna dessa två situationer uppmanar påven Franciskus oss att be om att Gud ska ”vidga våra gränser”, att be om att ”Gud välsignar vårt arbete, i tjänst hos en kultur som kan möta dagens utmaningar”, med medvetenheten om att ännu inte veta allt som ”alltid måste driva er framåt, hjälpa er att hålla forskningens låga brinnande och att förbli ett öppet fönster mot dagens värld”.

I slutet av sitt tal tog påven Franciskus upp dagens tema, nämligen migration. Och han tackade för att ”genom att vidga era gränser har ni gjort er till en välkomnande plats för så många flyktingar som tvingas fly från sina länder, mitt i tusen osäkerheter, enorma svårigheter och ibland fruktansvärda lidanden”. Påven Franciskus konstaterar att ”medan vissa kräver att gränserna ska stärkas har ni, som universitetsgemenskap, vidgat gränserna, ni har öppnat era armar för att välkomna dessa människor som präglas av smärta, för att hjälpa dem att studera och växa”.

Det är detta som behövs, enligt påven Franciskus:”en kultur som vidgar gränserna, som inte är ’sekteristisk’ och inte heller sätter sig över andra, utan tvärtom är med i världens deg och tillför en god surdeg, som bidrar till mänsklighetens bästa. Detta hopp är anförtrott er”.

Påven Franciskus anförtror alltså universitetsprofessorerna uppgiften att vara rastlösa och att vara ”huvudpersoner i skapandet av en kultur av inkludering, medkänsla, uppmärksamhet på de svagaste och på de stora utmaningarna i den värld vi lever i..

.

Denna artikel har tidigare publicerats på acistampa.com