Två teman. Det första är främjandet av fred, som Belgien måste vara bärare av som en bronation, en buffert mellan Tyskland och Frankrike och centrum för europeiska institutioner just på grund av att landet ligger mitt emellan de två världarna. Det andra är dramat med tvångsadoptioner i Belgien, eftersom det sedan 2015 har uppdagats att barn till gravida och ogifta mödrar, avsedda för adoptivfamiljer, systematiskt har förts bort, totalt omkring 30 000 barn. Ett drama som också ägde rum i religiösa hem, och som pågick ända fram till 1980-talet, och som de belgiska biskoparna nu har lovat att göra allt för att förhindra. Och ett tredje tema, som blir allt starkare ju mer påven talar i munnen på varandra: övergrepp, som är ”vår skam och vår oro”, en fråga ”som måste lösas”.
Påven Franciskus befinner sig i Laeken, residens för Belgiens kungar, för det första mötet under resan till Bryssel. Efter att ha anlänt i går i hällande regn, hälsad av en barnkör med en stor grupp ungdomar från svåra stadsdelar, åker påven nu till den belgiske kungens residens för att träffa 300 myndigheter, varav mindre än 10 är representanter för den belgiska diplomatkåren, medan många är representanter för civilsamhället och kyrkan, såsom fader Jeroom Heyndrickx, den moderna evangelisten i Kina.
I sitt tal valde påven att inte beröra ämnet eutanasi, som också är ett hett ämne med tanke på att det finns ett ökande tryck på katolska sjukhus att åtminstone erkänna möjligheten till denna praktik under extrema förhållanden. Han berör inte heller frågan om neutraliseringen av religion i skolan.
Påven Franciskus talar först och främst om fred och ser tillbaka på Belgiens historia och på det faktum att Belgien ansågs vara ”det naturliga sätet för de viktigaste europeiska institutionerna” eftersom landet ligger ”på förkastningslinjen mellan den germanska världen och den latinska världen, gränsande till Frankrike och Tyskland, som mest hade förkroppsligat de nationalistiska antiteser som låg till grund för konflikten”.
Och på grund av detta är Belgien en bro”mellan kontinenten och de brittiska öarna, mellan de germanska och fransktalande områdena, mellan södra och norra Europa”.
Denna bro är nu kallad att ”låta samförståndet växa och tvisterna avta”, säger påven Franciskus, för på denna bro ”möter var och en, med sitt språk, sin mentalitet och sina övertygelser, den andre och väljer tal, dialog, delaktighet som medel för att relatera”.
Därför lär man sig på denna bro ”att göra sin egen identitet till något annat än en idol eller en barriär, utan ett gästfritt rum som man kan lämna och återvända till, där man kan främja giltiga utbyten och tillsammans söka nya balanser, bygga nya synteser”.
Påven Franciskus fortsätter med bilden av bron. Han betonar att den ”gynnar handeln, sätter civilisationer i förbindelse med varandra och får dem att föra en dialog. En bro är därför oumbärlig för att bygga fred och förkasta krig”.
Påven Franciskus betonar därför att Europa ”behöver lilla Belgien” för att ”minnas sin historia, som består av folk och kulturer, av katedraler och universitet, av den mänskliga uppfinningsrikedomens landvinningar, men också av så många krig och en önskan om dominans som ibland har blivit kolonialism och exploatering”.
Ja, säger påven Franciskus,”Europa behöver Belgien för att fortsätta på vägen mot fred och broderskap mellan de folk som ingår i Europa”, eftersom det är ett land som ”påminner alla andra om att när man – på grundval av de mest varierande och ohållbara ursäkter – börjar att inte längre respektera gränser och fördrag och lämnar rätten att skapa lag till vapnen och undergräva den gällande lagen, öppnas Pandoras ask och alla vindar börjar blåsa våldsamt, skakar huset och hotar att förstöra det”.
Påven påminner om att samförstånd och fred”inte är en erövring som uppnås en gång för alla”, utan snarare ett uppdrag som måste ”odlas, vårdas med ihärdighet och tålamod”, eftersom människan, när hon slutar ”att minnas det förflutna och låta sig utbildas av det”, ”har den förvirrande förmågan att falla igen även efter att hon äntligen har rest sig, och glömmer det lidande och de fruktansvärda kostnader som tidigare generationer har betalat”.
Belgien är därför ”värdefullt” för den europeiska kontinentens minne , eftersom det ”ger obestridliga argument för att utveckla en ständig och läglig kulturell, social och politisk handling, modig och samtidigt försiktig, som utesluter en framtid där tanken på och utövandet av krig återigen blir ett genomförbart alternativ, med katastrofala följder”.
Det är historien som”kallar Europa att återuppta sin resa, att återupptäcka sitt sanna ansikte, att återigen investera i framtiden genom att öppna upp för livet, för hoppet, för att besegra den demografiska vintern och krigets helvete”. Och påven upprepar vädjan om att få barn också till samhället och myndigheterna i Luxemburg.
I detta avser den katolska kyrkan att stanna kvar i samhället för att erbjuda ”ett uråldrigt och ständigt nytt hopp” som hjälper ”att möta utmaningar och prövningar, utan lätt entusiasm eller dyster pessimism”, och komma ihåg att ”den av Gud älskade människan har en evig kallelse till fred och godhet och inte är avsedd för upplösning och intet”.
Kyrkan, trots att den är ”helig och syndig”, förkunnar nyheterna, förklarar påven Franciskus, men samtidigt ”lever den i konkretionen av en given tids kulturer och mentaliteter, som den hjälper till att forma och på något sätt lider av”, i ljus och skugga eftersom den inte alltid lyckas leva budskapet, och då finns det”resultat av stor generositet och lysande hängivenhet”, som uppvägs av ”smärtsamma motvittnen”
Bland de senare nämner påven Franciskus dramat med övergrepp mot barn och erkänner att kyrkan i Belgien tar itu med frågan på ett beslutsamt och bestämt sätt. ”Det här är en skam som vi alla måste ta på oss och be om förlåtelse och lösa problemet”, tillägger påven med egna ord. Och påven betonar att det är samma kyrka som på de heliga oskyldigas tid, och understryker att man måste ”försöka lösa problemet med ödmjukhet och försöka se till att det aldrig händer igen”. Vi kan säga att ”de flesta övergrepp sker inom familjen, inom idrottsvärlden…” – förklarar påven – man är”tillräckligt mycket av kyrkan, och detta är vår skam och vår oro”.
PåvenFranciskus sade också att han var bedrövad över fenomenet med tvångsadoptioner, eftersom ”i dessa kniviga historier blandades den bittra frukten av ett brott och en förseelse med vad som tyvärr var resultatet av en mentalitet som var utbredd i alla samhällsskikt, så till den grad att de som handlade i enlighet med den trodde i sitt samvete att de gjorde det goda, både för barnet och för modern”.
Faktum är, konstaterar påven Franciskus, att ”ofta trodde familjen och andra sociala aktörer, inklusive kyrkan, att för att ta bort det negativa stigma som tyvärr på den tiden drabbade den ogifta modern, var det bättre för bådas bästa, moderns och barnets, att den senare adopterades. Det fannstill och med fall där vissa kvinnor inte fick välja mellan att behålla barnet eller att adoptera bort det”.
Påven ber ”att kyrkan alltid inom sig ska finna styrkan att klargöra och inte anpassa sig till den dominerande kulturen, även när den kulturen använder – manipulerar dem – värden som härrör från evangeliet, för att dra otillbörliga slutsatser av dem, med deras tunga resultat av lidande och uteslutning ”.
Slutligen ber påven Franciskus ”att de som har ansvar för nationer, när de ser på Belgien och dess historia, ska veta hur de ska lära sig av den och på så sätt bespara sina folk ändlösa katastrofer och sorg utan like”, och att ”makthavare ska veta hur de ska ta ansvar, fredens risk och ära och vet hur man bannlyser krigetsfara, vanära och absurditet”, och ”fruktar samvetets, historiens och Guds dom och omvänder sin blick och sina hjärtan och alltid sätter det gemensamma bästa främst”.
Påven Franciskus tillade att ”i denna tid när ekonomin har utvecklats så mycket skulle jag vilja påpeka att i vissa länder är vapenfabrikerna de investeringar som ger störst avkastning” – ett ”handslag” som han redan hade gjort i Luxemburg vid mötet med myndigheterna den 26 september.
.
